Åldring vid 21?

Börjar på allvar fundera om jag håller på å bli gammal: for tillsammans med sambon å två killkompisar till dn lokala krogen för att lyssna på duktiga musikanter från Lärkkulla. Framförandet var suveränt å ungdomarna skit-duktiga på å såväl sjunga som spela, mn felet låg i tiden. Jag, som är känd för att vara morgonpigg, orkar helt enkelt inte sitta vaken å lyssna på musik till 03:30 på morgonnatten. Ungdomarna spelade mycket varierat olika musikstilar så det fanns garanterat nånting för alla i publiken, mn fiilisen blev ändå inte så hög att folk skulle ha dragit sig till dansgolvet. Jag kände bara hur tröttheten mer å mer drog över mig när jag satt där (är betydligt piggare om jag dansar!) å kände mig i det närmaste dum, bitter å trist när jag bara blängde surt på sambon, som btw är nattuggla nr. 1, som nöjt satt å skratta å prata med en kompis. Jag skulle gärna ha åkt hem redan tidigare än pilkkun, mn iom att jag å sambon skulle övernatta hos hans föräldrar fick jag snällt vänta.

Vaknade imorse lite före 10 å kände genast hur grinig å bitter jag var from deep down inside. Bestämde mig för att bespara sambon från mitt skit-humör å körde hem till mamma å pappa i stället å lämnade honom ännu å sova.

Nu, efter en typ 5 km rask joggingtur + dusch + ensam hemma med datorn lyssnande på the king of pop (Michael Jackson), känner jag mig litet bättre. Tackar föräldrarna för att dom åkte å köpa narcisser å lämnade mig ensam för en stund. Fast ja, dom känner väl mig så väl i dethär skedet att dom vet att jag idag mest av allt behöver å vill vara ensam. Trots att jag är bland de mest sociala mänskor njuter jag ibland verkligen av att vara helt ensam - så ensam att jag t.o.m. vägrar titta i spegeln för att se mig själv!