tisdag 14 februari 2012

Away with the nails

Igår bestämde jag mig för att det var dags att eliminera den franska manikyren som förgyllt min vardag (och mitt utseende i allmänhet) i nästan 3 veckors tid.

Från Biosalonki (klik!) där jag lät fixa gelförstärkningarna sade de att jag enkelt kunde ta bort gellacket genom att dränka dem i acetonhaltigt nagellacksborttagningsmedel. Efter en god stund med en rejält aceton-neddränkt bomullstuss på nageln syntes inga som helst resultat, så jag tog till grovare åtgärder och skalade sakta men säkert bort lacket. Lacket lossnade ganska enkelt och i stora fina bitar - no prob with that!

Däremot blev jag förskräckt då mina egna naglar kom fram under gellagret: mina fina starka naglar, men vilka man nästan kan klättra i träd eller hänga från, var tunna och sköra. Det översta skiktet på nageln flagade som fiskfjäll och såg i det närmaste smittsamt ut - ugh. Gelförstärkningar sägs förstärka den egna nageln och vid själva fixandet har jag ingen minnesbild av att naglarna skulle ha slipats extra mycket, så jag var verkligen chockad över hur rent ut sagt hemska mina naglar såg ut! Dessutom fick jag uppleva hur det känns för dem som verkligen har tunna och sköra naglar av naturen: naglarna var ömma för beröring och försvårade vardagliga rutiner s.s. hårtvätt och på- och avklädande, då de började värka varje gång som de rörde vid någonting.

Kanske beror värken på min ganska hårdhänta eliminationsmetod, men tyvärr måste jag erkänna att jag nog i fortsättningen antagligen kommer att nöja mig med mina egna naglar. Efter att ha lackat dem tunt med ett lager nude-färgat nagellack är de nu mindre ömma och känns mer som sig själva. Visst var den franska gel-versionen fin, men jag tror jag återgår till min naturliga look då jag ändå skapats med slitstarka och kraftiga naglar. Tack för dem och hoppas de växer ut fort, fort igen.

På bilden ses hur naglarnas yta är slipad/Kuvista näkee miten kynsien pintaa on hiottu

Eilen päätin että ranskis-geelivahvennusten aika oli ohi ja lähdin  Biohoitolan ohjeiden mukaan poistamaan lakkaa asetonipitoisen poistoaineen kera. Reilu 5 minuuttia yhtä kynttä paineltuani asetoniin upotetun vanutupon kanssa täysin tuloksetta paloi käämi ja päätin ottaa kovemmat konstit käyttöön. Noei, yllättävän siististi ja helposti lakkakerros irtosi ihan pikkuhiljaa nostamalla. Isoja paloja sai ihan nätisti irrotettua eikä se kovin pahaakaan edes tehnyt.
Sen sijaan lopputulos ja karu todellisuus yllätti minut täysin: omat, ennen niin vahvat kynteni olivat pelkää muisto vain ja meinasi itku päästä kun tuijotin ohuita, viiruisia ja lohkeilevia kynsiäni, jotka paljastuivat n 3 viikon geelivaiheen jälkeen. Vaikka tuon geelivahvennuksen sanotaan nimenomaan vahvistavan omaa kynttä, eikä mulla muutenkaan itse laittovaiheesta ole mitään muistokuvaa siitä että kynsiäni erikoisemmin olisi dissekoitu ja viilailtu, on kyllä omalla kohdallani käynyt ihan toisin. Sainpas samalla kokea miltä tuntuu jos omat kynnet olisivat luonnostaan hauraat: arkipäiväiset asiat kuten vaatteidenvaihto ja hiustenpesu olivat täyttä tuskaa kynsien ollessa kosketusarat ja kyllähän ne käytön jälkeen suoraan sanottuna särkivät.
Nyt olo on jo helpottanut kun lakkasin ohuen kerroksen nudea lakkaa kynsiin hieman vahvistamaan. Taidanpa vastaisuudessa tyytyä omiin kynsiini, vaikka nuo geeli-ranskikset näyttävät olivatkin. Nyt toivon vaan että omat kynteni kasvavat yhtä vahvoina takaisin kuin mitä ne aikaisemmin olivatkin.

Och hur det yttersta skiktet flagar/Ja miten ylin kerros suorastaan hilseilee

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3