Standing in an intersection

Vet ni dendär känslan när det känns som om man står i en T-korsning och tittar först åt vänster, sedan åt höger och så åt vänster igen - utan att kunna avgöra vilken riktning som man borde välja?

Korsningen behöver inte alltid vara stor: ibland handlar det om att välja bröd eller ost i butiken, ibland om framtida-yrket eller att investera sin egendom eller inte - oberoende kan just den korsningen i den stunden kännas oöverkomlig och jobbig! För en stund sedan satt jag i antik-fåtöljen (altså vi satt inte i samma fåtöljer - don´t get me wrong!) i skenet av stearinljus tillsammans med föräldrarna och ett (eller fler..) glas rött vin och en rejäl ask mintchokladkonfekter och satt och grubblade över mina korsningar - och jag lyckades äntligen välja riktning i en av dem!

Ibland stressar jag så otrolig mycket för små saker och analyserar allt som händer omkring mig alldeles för mycket. Jag läste en intressant artikel i en tjejtidning (kanske januari-numret av Olivia eller Trendi?) om hur människor, speciellt kvinnor, försöker förstå och tolka allting i stället för att bara godkänna eller låta saker och ting ske. Snacka om att känna igen sig själv: min inre dr. Phil viskar i mitt öra väl ofta och försöker febrilt analysera och förstå på ett djupare plan varför någonting sker, i stället för att bara låta det hända. Av egen erfarenhet tycker jag åtminstone att vi (eller åtminstone jag) kvinnor borde ta mer modell efter männen, eftersom de verkar vara mästare på att go with the flow och inte stressa i onödan. De lever i stunden och tar vara på det goda, i stället för att tänka först. Okej, ibland är det smartare att tänka innan man agerar, men samtidigt tror jag att det just kan vara räddningen för många: att ibland göra bort sig, men sedan stiga upp igen och fortsätta som om ingenting hänt.

Djupa tankar såhär efter några glas vin - kanske bäst att jag går och lägger mig?

kuvat weheartit.com

Tiedättekö sen tunteen kun tuntuu että seisoo tienristeyksessä ja katsoo vuoroin vasemmalle, vuoroin oikealle eikä ole hajuakaan kumpi suunta olisi parempi valinta? Risteyksen aihe voi vaihdella aina ruokaostoksista laina-asioihin, mutta omalle kohdalle sattuessaan se voi tuntua ylitsepääsemättömältä ja turhauttavalta.
Istuin äsken antiikki-mööpeleissä kera vanhempieni, parin punkkulasillisen ja ison kasan minttusuklaakonvehtien miettien tienristeyksiä. Koin yllätyksen, kun yhtäkkiä keksin kumman suunnan valitsen niistä yhdessä!
Luin kiinnostavan artikkelin naistenlehdestä (oisko ollut tammikuinen Trendi tai Olivia?) jossa kirjoittaja mietti ihmisten, erityisesti naisten, tapaa yrittää analysoida, ymmärtää ja tuntea kaikkea mitä ympärillä tapahtuu. Tunnistin itseni täydellisesti: sisäinen dr. Philini herää liiankin usein kuiskuttelemaan korvaani kun jotain tapahtuu enkä ole heti täysin varma miten tapahtuneeseen suhtautuisin. Ainakin omien kokemusteni perusteella tulisi naisten (tai ainakin minun) ottaa enemmän mallia miehistä, jotka tuntuvat elävän nykyhetkessä ja täysillä - piittaamatta seurauksist. Okeiokei, välillä on toki hyvä miettiä ennenkuin tekee, mutta uskon samalla että juuri tuo tilanteeseen heittäytyminen, kaatuminen ja uudestaan ylösnousu tekisi terää meille kaikille.
Huhhuh, syvällistä matskua näin lauantai-iltana parin punkkulasin jälkeen. Ehkä pitäisi painua nukkumaan?