In the end, it's not going to matter how many breaths you took, but how many moments took your breath away - shing xiong

Mmmh, ett sådant veckoslut jag har bakom mig: skratt, vila, sova, springa, äta, vara nära och känna hur värmen sprids inom en utan att några ord uttalas..

På fredagen föll regnet över Helsingfors och allting såg grått, höstigt och dystert ut. FÖRUTOM inom mig, där hjärtat bankade på för fullt och små knyck i mungiporna fick ett leende lika brett som hela ansiktet att spridas med jämna mellanrum medan jag med jämna mellanrum slängde ett öga på klockan och hoppades att tiden skulle gå fortare. Efter jobbet småsprang jag hem, drog joggingkläderna på mig och tog en lugn runda runt begravningsplanen och njöt (!) av duggregnet som blötte ned mitt ansikte (och som fick maskaran att rinna - något som jag märkte då det redan var för sent..) och den rena luften, innan det var dags att styra stegen mot Alko efter en flaska av ett av mina favorit-vin, samt matbutiken.
Till min glädje hann jag uträtta alla de ärenden jag planerat innan ett efterängtat telefonsamtal kom: jag sitter i bilen utanför porten, kommer du ned? Äntligen var han här - min T!

The pretty ones, my very own T and me, at my graduation in June

Det absolut bästa, men samtidigt det sämsta med distansförhållanden är - det som jag redan tidigare konstaterat - längtan: man hinner verkligen sakna den andra då man inte har möjlighet att träffa denna hela tiden, men samtidigt är det just det värsta: trots att man skulle offra sin ena arm, en tå eller morgonkaffet (tänk en sådan uppoffring!) är det omöjligt att träffa den andra, hur gärna man än skulle vilja. Under detta veckoslut konstaterade jag faktiskt en annan dålig egenskap som ett distansförhållande har: då man träffas vill man så gärna hinna göra och säga allt som man tänkt under tiden man inte träffats (vilken kan variera mellan dagar och veckor), vilket blir ett stressmoment och en olösbar ekvation: hur i helsike skall man kunna hinna göra och säga allt som man annars skulle ha spridit ut på en 3 veckor lång period under endast ett veckoslut? Ni kanske förstår att det ju inte enbart är frågan om ljusröda gulligulli-plutte-plutt-diskussioner och tankar som man laddat upp under den där 3 veckors perioden och då blir det lätt väldigt jobbigt när man försöker hinna gå igenom alla känslor och tankar under en så kort tid. Dessutom känner man en viss sorts press på sig: då man träffas BORDE man hinna göra så mycket, eftersom det sedan igen kan komma en lång period då man träffas och det om någonting skapar press, stress och höga förväntningar. Egentligen borde man bara njuta av varandras sällskap - utan förväntningar eller planer och låta det som händer ske, utan att känna sig som en dålig partner eller misslyckad trots att man inte skulle (hinna) göra NÅGONTING som par vanligtvis gör..

pic from weheartit

På fredagskvällen hade vi bokat biljetter till Sami Hedberg (klik!) Tour de Finland-stand up komedi på Apollo. Oj jestas så mycket jag skrattade: tårarna bara sprutade och skrattet klingade högt. Jag rekommenderar verkligen varmt Sami Hedberg och hans sjuka humor åt alla: ett gott skratt är garanterat! Kolla snälla dehär klippen under - de är så sjukt bra!

 

Under resten av helgen har god mat, tystnad, en lång joggingtur (för mig) till havsstranden i strålande solsken, besök hos föräldrarna (där jag min klantskalle glömde systemkameran..) och How I met your Mother-maraton.
Så har jag dessutom fortsatt min jakt på en höstjacka, men utan resultat. Altså hur svårt kan det vara att hitta en snygg, fodrad jacka, gärna litet längre modell så den täcker rumpan och med stor huva? Suck.

Aaahh, mikä viikonloppu takanani onkaan: naurua, tunteita, hyvää ruokaa, lepäämistä ja toisen läheisyydestä nauttimista.
Perjantaina suuri harmaa sadealue peitti Helsingin alleen ja sai kaiken näyttämään ja tuntumaan ankealta ja kolealta - paitsi minut! Sisälläni sydän pamppaili kuin pieni gerbiili, vähän väliä suupieliä nyki niin että leveä hymy levisi koko naamalle ja silmät vilkuilivat tasaisin (lue: minuutin) väliajoin kelloa toivoen, että aika kuluisi nopeammin.
Töiden jälkeen kurvasin kodin kautta vaihtamaan lenkkikamat ylle ja läksin rauhalliselle hölkkälenkille Hietsuun nauttien (!) sumuisesta sateesta ja raittiista ilmasta ennenkuin suuntasin Alkon kautta ruokakauppaan. Ilokseni ehdin tekemään kaiken mitä olin suunnitellutkin ennenkuin kauan odotettu puhelu tuli: olen autolla tässä portin ulkopuolella, tuletko alas? Vihdoinkin se kauan odotettu vieraani oli saapunut - T oli täällä!
 Etäsuhteen ehdottomasti paras, mutta samaan aikaan myös huonoin puoli on ikävä: toista ehtii ikävöidä kun ei koko ajan olla yhdessä. Toisaalta välillä vaikka uhraisi toisen kätensä, varpaan tai jopa aamukahvikupillisen (!) voidakseen tavata toisen edes parin minuutin ajan, se ei ole mahdollista - ja ottaa päähän! Tänä viikonloppuna sainkin todeta toisenkin huonon puolen, joka etäsuhdetta vaivaa: kun tapaamiset osuvat harvakseltaan, sitä suunnittelee hirveästi tekemistä ja ikään kuin haluaa käyttää hyödyksi kaiken sen ajan jonka on ollut erossa. Kaikki ne tunteet ja teot jotka normaalisti jakautuisivat esim. kolmen viikon aikavälillä pitäisikin yhtäkkiä mahduttaa parille päivälle ja senhän on, kuten nyt kaikki varmaan ymmärtävät, mahdotonta. Odotukset tapaamisille ovat suuret ja silloin joutuu tottakai myös herkästi pettymään, kun hekumaallisen suuret odotukset pumpulista, kimalluksesta ja vaaleanpunaisista pilvistä eivät täytykään. Oikeastihan sitä pitäisi vain nauttia siitä hetkestä kun vihdoinkin voidaan olla yhdessä ja antaa sen mitä tapahtuu tapahtua, suunnittelematta sen suurempia tapahtumia. Helppoahan se on näin jälkikäteen sanoa.. Noh, ehkä sitä voisi yrittää oppia itsestään ja virheistään joskus jotakin?
Perjantaina kävimme Apollossa katsomassa Sami Hedbergin Tour de Finland-esitystä ja voi sitä naurun määrää: kyyneleet valuivat silmistäni ja vieressä istuvat mummot näyttivät jokseenkin järkyttyneiltä kun räkätin niin paljon kuin sielu sieti. On se Sami vaan hauska mies! Suosittelen todella lämpimästi Sami Hedbergin juttuja kaikille - nauru on taattua! ;) Tsekatkaa edes nuo ylläolevat klipit - ghahaa!
Loput viikonlopusta koostuikin hyvästä ruoasta, hölläämisestä, pitkästä juoksulenkistä auringonpaisteessa (minun osaltani), vanhempien luona käymisestä (jonne myös onnistuin unohtamaan järkkärin..) sekä How I met your mother-maratonista.
Ainiin, ja jatkoinhan taas sitä täydellisen syystakin etsimistä. Siis kuinka vaikeata voikaan olla löytää hieman pidempää (pyllyn peittävää), topattua, nättiä takka jossa on iso huppu? Nähtävästi TODELLA vaikeata..