tisdag 6 november 2012

Mad or just dumb?

Det var visst senast i början av september då jag sprang Helsinki Midnight Run som jag konstaterade att jogging är för idioter? Vem, förutom hundägare som är illa tvungna, går frivilligt ut då det ösregnar och blåser motvind en mörk kväll i november efter en stressig arbetsdag?

Jag.

Regnet började då jag promenerade hem från jobbet och fick livet att kännas väldigt surt, men situationen räddades fort då jag kom hem och fick en stor kopp kaffe i mig, samt torra myskläder på mig. Efter att ha bläddrat igenom favorit-bloggarna och vilat en stund på soffan bestämde jag mig för att trotsa vädret och gå ut - ens för en liten stund. I början av hösten var jag ofta ledsen över att jag inte längre hade råd att gå på gym eftersom lyxet som kallas studierabatt var förbi för min del. Igår insåg jag ändå att ett medlemskap på ett gym knappast skulle vara "det rätta" för mig längre, då kroppen riktigt kräver att få gå ut och andas frisk luft efter att ha suttit inlåst 8h på jobbet. Visst vädrar jag mitt arbetsrum flera gånger per dag, men det finns ingenting som motsvarar den känslan då man kommer ut i friska luften och får fylla lungorna med avgaser fräsch luft.

Först hade jag tänkt nöja mig med den kortare rutten på ca 4km, men bestämde mig i sista sekund för att ta den längre sträckan till havsstranden och tröstade mig själv med att jag vid behov kunde få ta en genväg hem.
Jag förstår inte vad som är den bakomliggande orsaken till att stegen kändes lättare än sockervadd då jag studsade fram; knappast var det stressen på jobbet, den sjuka mängden vin som jag avverkat under helgen eller motvinden och det piskande regnet?

Oberoende, så avverkade jag ca 8 km på 45 minuter och kände mig som nyfödd då jag steg in i duschrummet, drog av mig de dyblöta kläderna och fixade en DIY hårinpackning, samt middag.

Never let the fear of striking out keep you from playing the game”
Babe Ruth



Taisi olla viimeksi syyskuuta kun viimeksi totesin juoksijoiden olevan pähkähulluja juostuani parin tuhannen muun kanssa kaatosateessa Helsinki Midnight Runin. Kuka oikeasti lähtee vapaaehtoisesti ulos kaatosateeseen (paitsi koiranomistajat joiden on pakko) rankan työpäivän jälkeen?
Minä.
Sade alkoi samalla hetkellä kun astuin työpaikan ulko-ovesta kadulle ja kasteli minut kauttaaltaan kävellessäni kotiin ja veti mieleni maahan: voi juku miten pyllystä syksy ja sade onkaan! Tilanne onneksi helpotti heti päästyäni kotiin: iso kahvikupillinen sekä lökäpöksyt pelastivat iltapäiväni.
Löhöiltyäni hetken sohvalla ja luettuani suosikkiblogini läpi päätin ryhdistäytyä ja lähteä ulos haukkaamaan happea.
Aiemmin syksyllä surkuttelin kun ei minulla enää opiskelija-alkennuksien jälkeen ollut varaa kustantaa salikorttia, mutta nyt olen huomannut ettei minulla itse asiassa olisi aikaa eikä pahemmin kiinnostustakaan. Kroppani suorastaan kinuaa ulos raittiiseen ulkoilmaan, vietettyäni 8 h sisällä töissä. Ei ole mitään, mikä voittaisi raittiin saasteisen ulkoilman tunkkaisen sisäilman hengittelyn jälkeen.
Ensin ajattelin lähteä lyhyemmälle reitille, joka on n 4 km pituinen, mutta päästyäni kadulle päätinkin kurvata pidemmälle reitille merenrantaan. Mikäli päätökseni alkaisi kaduttaa sallisin itselleni oikotien takaisin kotiin lämpimään. Vaan kuinkas sitten kävikään? N 8 km aikaan 45 minuttia ja voittajafiilis tarvottuani kaatosateessa ja vastatuulessa. Voi jukranpujut miten taivaalliselta tuntuikaan riisua kotona märät lenkkivaatteet pois, laittaa päivällistä kaikessa rauhassa ja sotkea hiuksiin DIY-hiusnaamio kosteuttamaan kuivaa korpputukkaa.
Ihmettelen vain suuresti mikä ihme sai askeleeni tuntumaan hattaraakin keveämmiltä - tuskin ainakaan stressaava maanantaipäivä töissä, se viinimäärä minkä kaadoin kitaani viikonloppuna eikä vastatuuli ja piiskaava sadekaan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3