A forgotten love is refound

Så småningom börjar jag känna mig hemmastadd i min nya hemstad, trots att jag fortfarande känner mig som en turist när någon pratar om någon speciell plats som alla ju vet var den finns eller vad det är. På jobbet lär jag mig varje dag någonting nytt och speciellt efter gårdagen, då jag jourade med jourande gynekologen och skötte allt från diffusa gynekologiska blödningar till aborter på löpande band i rask takt, kände jag mig viktig: jag kunde ju! (trots att jag ganska ofta fick springa efter hjälp då jag skulle boka tider - hur helsikes invecklade skall datasystemen riktigt göras?)

Det är endast några dagar kvar till jul, men det finns en grej som oroar mig: var är min julfiilis? Jag har alltid betraktat mig själv som en riktig julmänniska som börjar vänta på julen redan i oktober, börjar lyssna på julmusik i november och mumsa i mig julmat i december (för att sedan tröttna på den tills julafton..). I år är det olika: trots att jag köpt julklappar, pysslat och skickat julkort, plockat fram några juldekorationer och lyssnat på julmusik (i butiker) har jag ingen som helst julfiilis - det känns inte alls som om julen är påväg!

Oroad över min borttappade julfiilis frågade jag kollegerna vid morgonkaffet vad jag skall ta mig till och de föreslog att jag skall laga julmat. Eftersom vi (jag och T) kommer att åka till varsitt barndomshem till jul och således inte fira julen i vårt hem, vilket är orsaken till att jag inte har satsat så mycket på juldekorationer etc. Dessutom har jag på senaste tiden haft så mycket annat på G (flytt, jobb, anpassa sig till ny ort - you name it!) att jag helt enkelt inte haft energi att tänka på så mycket efter att ha kommit hem på kvällarna. Får se om jag ikväll ändå skulle rycka upp mig och göra någonting för att få litet julfiilis- nämligen laga pepparkakor! Visserligen (ifall att jag nu förverkligar mig plan) tänker jag satsa på deg ur frysdisken (vilken nog inte borde få kallas pepparkaksdeg alls..), men jag tror nog att doften som sprids ur ugnen kommer att påminna såpass mycket om pepparkakor gjorda på egen deg, att jag kommer att känna ens en gnutta julfiilis. Om inte, så tror jag det är bäst att börja oroa sig över mig: jag är ju trots allt en julmänniska!

Hmpf. Egentligen hade jag tänkt att detta inlägg skulle ha handlat om en återfunnen kärlek: gymträning. Förra veckan åkte jag för att bekanta mig med ett gym som är beläget nära mitt hem och som folk skrivit mycket positivt om på weben. Det kändes faktiskt en aning nervöst och pirrigt att stega in i salen efter att ha haft en paus på nästan ½ år från gymmet, men ack så skönt då jag kände hur endorfinvulkanen började spruta inom mig när jag värmt upp. Visst känns det närapå deprimerande att märka hur muskelstyrkan försvunnit som en fis i Sahara, men njutningen av att känna musklerna arbeta och se dem darra som geléråttor motiverar mig att fortsätta - I like! Under julhelgen kommer jag att få nöja mig med aerob träning (löpande och gång), men sedan tänker jag sätta igång med gymtränandet på allvar, med en målsättning på en litet muskulösare, starkare och välmående kropp. Strong is the new skinny blir mitt nya motto ;)

Pikkuhiljaa alan kotiutua uuteen kotipaikkakuntaani, vaikka olen edelleen täysi turisti jonkun puhuessa jostain paikasta tai kaupunginosasta, jonka kaaaaikki nyt tietävät. Minä en. Töissä opin uutta joka päivä ja eilisen härdellipäivän jälkeen, jolloin hoidimme päivystävän lääkärin kanssa kaikkea raskauden keskeytyksistä epämääräisiin gynekologisiin vuotoihin, että olen hyödyksi ja jopa oppinutkin jotakin (vaikka joudun toki edelleen kysymään toisilta neuvoa - varsinkin tietokannan käytössä!).
Yksi asia, joka minua viime aikoina on huolettanut on joulufiiliksen puute: mihin se on kadonnut? Olen aina pitänyt itseäni varsinaisena jouluihmisenä, joka aloittaa fiilistelyn jo lokakuussa ja joka ehtii tylsistyä jouluruokiin jo jouluaattoon mennessä. Joulu on jo ovella, mutta tänä vuonna en oikeastaan vieläkään ole päässyt minkäänlaiseen joulutunnelmaan, vaikka lahjat on hankittu ja joulumusiikkiakin on kuultu (kaupoissa - ei edes kotona!).
Huolestuneena konsultoin kollegoitani aamukahvilla, kuinka ihmeessä löytäisin kadonneen joulufiilikseni ja vastauseksi sain: tee jouluruokia. Tästä inspiroituneena taidan tänään käydä hakemassa lähikaupan pakastealtaasta piparitaikinaa ja leipoa pipareita. Kaupan taikinasta tehdyt piparit eivät toki vedä vertoja kotitekoisille, mutta ehkäpä uunista leviävä tuoksu voisi toimia edes jonkin näköisenä surrogaattina ja luoda hieman joulutunnelmaa. Kotiakaan en ole pahemmin viitsinyt koristella (mitä nyt pari kynttelikköä, kukkia ja Pentikin hiiret ovat päässeet esille), koska lähden viettämään joulua kotikonnuilleni, samoin kuin T. Joulua ei siis varsinaisesti vietetä kodissamme (joka toki olisi todella tunnelmallinen paikka joulun viettoon..). Ehkäpä joulufiiliksen puute johtuisi koristelun puutteesta?
Pah, näinkö tässä kävi? Olin ajatellut postaukseni kertovan uudestaan syntyneestä rakkaudestani - salitreenistä, mutta tässä sitä vain soperrellaan joulusta. Kävin viime viikon päätteeksi tutustumassa kodin lähellä sijaitsevaan kuntosaliin, jota monet ovat kehuneet. Pakko myöntää, että noin ½ vuoden salitreenitauon jälkeen jännitti todella astella ähisevien äijien sekaan nostelemaan rautaa, mutta alkulämmittelyjen jälkeen pystyin huokaisemaan helpotuksesta kun huomasin, miten sisäinen pieni sadomasokistini, joka nauttii tärisevistä lihaksista heräsi: aah, salitreeniä!
Joulupyhät tulen viettämään aerobisen (juoksu, kävely) treenin merkeissä, mutta sen jälkeen aion taas palata treenaamaan lihaskuntoa. Tavoitteenani on hieman lihaksikkaampi, vahvempi ja hyvinvoiva kroppa ja mottonani Kuntoplus-lehdestä bongaamani lausahdus: strong is the new skinny.

Ps. Är det ännu någon julklapp som fattas? Räddningen är en tidningsbeställning: uppskattad av alla åldrar och kön och kan beställas enkelt via webben!
Uupuuko sinulta vielä joululahja? Suosittelen lämpimästi lehtitilausta: sopii kaiken ikäisille ja on varmasti odotettu ympäri vuoden.

*innehåller reklamlänk/sisältää mainoslinkin