Standing in front of a crossroad, confused and unsecure where to go or what to choose

Jag har på sistone, delvis tackvare våra diskussioner med T, funderat allt mer på mitt förhållande till mig själv, samt lärt mig att ifrågasätta mina val: varför gör jag som jag gör? Är det tackvare min fria vilja (och finns det någon sådan?) eller är det omvärlden och den sociala pressen som styr mina val?

Det är underligt tungt att fundera på sig själv och verklgen ifrågasätta sig själv - kanske främst eftersom det kräver att man stannar upp och lyssnar på sig själv och låter bli att samtidigt knappra på datorn, telefonen, lyssna på TV:n eller radion, alltså minimerar störande stimuli från omvärlden. Gissa bara hur svårt det är att "sluta upp" med allting och (försöka) fokusera på bara en sak för en jag-har-478-grejer-på-G-människa som jag.. Suck.

Tillsvidare har jag redan lärt mig en viktig egenskap, vilken jag tidigare bloggade om och som jag försöker förverkliga varje dag: att lyssna. 

Tyvärr måste jag erkänna att jag nog ännu har en long road to go innan jag löst alla knopar som jag stött på på vägen, men har hittat ett ypperligt sätt att processera dem på: jogging. Under den gånga veckan hann jag (väl?) bara en gång till gymmet, men har unnat mig 2 långa joggingturer (á knappt 60 min, 8-9 km) i det under bara solskenet och har märkt hur min hjärna liksom kommer i viloläge då jag joggar. Men det kräver en lång länk för att jag skall få "något till stånd", eftersom de första kilometrarna oftast är en enda röra i huvudet, vilket gör det omöjligt att glömma omvärlden och störande stimuli. 
Medan jag joggade idag i solnedgången lyckades jag öppna en av mina knutar: jag har ibland känt dåligt samvete för att motionera och har ifrågasatt om jag verkligen VILL det eller om jag bara rört på mig p.g.a. press från t.ex. bloggar och tidningar. Idag insåg jag att jag verkligen joggar av fri vilja och att får mig att må bra - bara jag inte ger mig iväg med "måste" i tankarna.

Hur gör du om du behöver lösa problem eller knutar? Ringer en kompis? Skriver?

Olen viime aikoina - kiitos minun ja T:n lukuisten keskusteluiden - alkanut tutustumaan itseeni ja alkanut kyseenalaistamaan osaa valinnoistani ja teoistani: perustuvatko valintani omaan vapaaseen tahtooni vai ulkomaailman odotuksiin ja painostuksiin?

On hassua miten raskasta - siis henkisesti - on kyseenalaistaa itseään, koska se vaatii, että ihminen todella pysähtyy, hengittää syvään ja unohtaa kaiken muun ympärillä olevan - eli sulkee taustalla hälisevän telkkarin tai radion, siirtää läppärin tai kännykän sivuun ja tutkiskelee omia ajatuksiaan ja yrittää sulkea pois muiden odotukset ja ajatukset - varsinkin kaltaiseni minulla-on-478-rautaa-tulessa-ja-taon-niitä-samaan-aikaan-tyyppiselle ihmiselle.

Tähän asti olen jo oppinut yhden asian ja ominaisuuden, jota arvostan ja jonka olen yrittänyt sisäistää arkeeni: kuuntelemisen jalon taidon.

Valitettavasti minun on myönnettävä, että matkani vielä on pitkä, ennekuin olen saanut kaikki solmuni aukaistua ja mutterini väännettyä auki, varsinkin koska tunsin painetta siitä, että minun tulisi viettää ajatustuokioni (kuten niitä kutsun) makoillen tai joogaillen - pah! Proven wrong! Tänään juostessani viikon toista lähes tunnin pituista lenkkiä auringonlaskussa, tajusin, että nimenomaan juoksu on tapani prosessoida asioita. Samalla avasin yhden solmuistani: aiemmin olen kyseenalaistanut suhteeni liikuntaan ja miettinyt, josko harrastan sitä koska todella tahdon vai alituisesti pakotettuna esim. blogien ja sosiaalisen median painostamana. Tänään tajusin, että liikunta on tapani "mennä itseeni" - kunhan en lähde suoritukselle "pakosta", vaan himosta ;)

Miten sinä selvittelet päätäsi ja solmujasi? Kilauttamalla kaverille? Kirjoittamalla?