måndag 20 juli 2015

Vem är jag, vem vill jag bli och vara?

Under min två veckor långa sjukledighet (p.g.a. blindtarmsoperation) har jag hunnit fundera MYCKET över hurdan jag är, VEM jag är och vem jag skulle vilja vara. Kirurgen förbjöd mig strängt att anstränga mig aka springa eller lyfta tunga grejer under 2 veckors tid för att undvika eventuella komplikationer i magen - trots att op-såren är små tackvare titthålstekniken. För mig som i normala fall joggar, tja, 2-3 gånger i veckan, övar kettlebell typ 1 gång i veckan och promenerar med hunden kändes det närapå omöjligt att hållas "stilla" så länge (ja, tills jag kom hem och insåg att jag knappt klarar av att gå 100m utan att måsta stanna emellanåt..). Anyhow har jag hunnit fundera mycket över vem jag anser mig själv vara och vem jag anser mig vilja vara eller bli. Och hur jag skall ta mig dit.

Jag har hittills kategoriserat mig själv som löpare och vet att många andra också gjort det - inte så underligt, då jag löpt aktivt i ett års tid! Hur har löpningen påverkat mig? Jag älskar den frihetskänsla, som löpning väcker inom mig. Ni har säkert hört om runner's flow, ett läge som åtminstone jag uppnår vid 10 km. Benen känns lätta, kroppen spinner som en katt av endorfinerna och tankarna suddas ut: man är ett med naturen, med underlaget och inget kan hindra en. Man är fri.



Tyvärr har löpningen troligtvis orsakat en hel del besvär för mig, men jag har inte viljat erkänna dem. Nej, jag har löpt vidare. Skyllt på dålig ergonomi.  Skyllt på dynor. Skyllt på sömnbrist. Ätit värkmediciner och fortsatt löpa - det är ju det jag varit bra på! De flesta löprundor har börjat trögt, men efter ett par kilometer då kroppen hunnit bli varm, har stegen blivit lättare och smärtorna har försvunnit. Så jag har fortsatt.

Fakta är att jag faktiskt har dålig hållning med framåtvridna axlar och kyfotisk rygg (alltså "hyppyri-rumpa"), vilket skulle kräva starkt mellangärde för att undvika att hakan och axlarna åker framåt och hållningen lider. Löpning ser enkelt ut och vem som helst kan väl springa en 10km, men med ett utgångsläge som mitt, där stödmuskulaturen lyser med sin frånvaro.. Ja, ärligt sagt, har löpning troligtvis varit den sämsta gren jag någonsin kunnat välja! Löpning kräver att man orkar hålla kroppen upprätt, lyfta benen ordentligt och inte hasa dem efter sig och "springa sittandes" - och detta har jag inte orkat göra! Varför? För att jag löpt mig så trött att jag inte orkat träna mellangärdet (vadå situps hemma vid soffan? Näe tyvärr guys, men jag är för lat och bekväm av mig för att åstadkomma detta) och i stället vilat ett par dagar och sedan löpt igen. Fysioterapeuten jag gick hos försökte flera gånger föreslå att jag skulle börja med pilates och vattenlöpning med mina ständigt spända muskler i nacke och skuldror för att förstärka mellangärde och inte anstränga de områden som redan är sjuka och spända. Kettlebell-träningen var hon inte heller övertygad om, då kettlebell kräver en hel del styrka och stabilitet i mellangärdet. Och det är ju exakt det om jag inte har..

Så vad har jag kommit fram till under min sjukledighet, då jag varken kunnat eller fått göra det jag älskat och varit så bra på?

Att jag vill bli stark. Jag vill ha en stark kropp som stöder mig.

Jag vill inte ha en kropp som är pinnsmal. Som faller omkull då det blåser.



Hur uppnår jag detta? Genom muskelträning, inte genom löpning. Jag behöver ju inte sluta löpa, men jag kan minska på det och ersätta en del av löpningen med något annat. Gym? Ja, det är jag ärligt talat både nyfiken på, men samtidigt rädd för. Är rädd att jag åter skall hamna ned i träsket och träna för mycket och med fel teknik och skada mig. Been there, done that. Jag behöver någon som ser efter mig och har koll på min träning och teknik. Någon som jag kan lita på. Jag vill ändå inte investerar massor med tid på träningen, eftersom jag nu under sjukledigheten insett hur skönt det kan vara att HINNA göra sådant som alla andra gör: ser på TV, surfa på Pinterest, lära hunden nya tricks.. Inte bara springa, springa, springa och sedan vara döslut. Nej. Jag vill vara stark. Bli kvitt med yrsel, nackvärk och synstörningar och domningar. Jag vill vara frisk och stark.

Crossfit eller crosstraining - blir det för tungt för en svag älva som jag som absolut inga muskler har? De lockar. Grenen är så mångsidig och dess mål är att utöka styrkan - inte att vara snygg och smal.


Tankar? Åsikter?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3