About being a rolemodel

Inom en relativt snar framtid kommer det att ploppa fram nya människoliv här som var i min näromkrets, vilket väcker tankar hos mig. Nej, tolka mig nu inte fel - det handlar altså INTE om att jag skulle ha babyfeber eller ens fundera på att skaffa barn själv ännu, men efter att ha skådat hur andra beter och förändrar sig då de blir (eller redan är) föräldrar har jag allt mer börjat fundera på hur jag själv skulle vilja vara som förälder någon gång..

"Jag tänker aldrig bli likadan som mina föräldrar var" är säkert en fras som de flesta kläckt ur sig i trotsåldern eller tonåren, då föräldrarna förbjudit en från att göra eller få någonting. Lika ofta tycker jag ändå att många konstaterar efter att de själv blivit föräldrar, att de faktiskt påminner om sina föräldrar och förbjuder och tillåter samma saker som de själva någon gång upplevt.

Men nu tänkte jag inte skriva om hur man börjar påminna om sina föräldrar, utan om en tanke som vaknade inom mig då jag igår var på en lång skön promenad i skogen med K: vilken betydelse har föräldern som rollmodell för barnet då det gäller hälsosamma motionsvanor?

today´s brekkie: coffee with milk +  yoghurt, oatmeals, ½ banana and blackcurrants

Själv har jag inte varit det där mest aktiva och sportiga barnet - snarare tvärtom: en ridtimme i veckan, skolgymnastik, ett scoutmöte och that´s it! Visst kom någon form av "nyttomotion" till varje dag, men i princip höll jag inte på med någon ledd motionsverksamhet under hela barndomen (och var riktigt nöjd med det, men tja, såg kanske ut enligt det..). Mitt intresse för motionerande vaknade någong gång i högstadie-gymnasiet och har hållit på fram till denna dag, då jag motionerar på något sätt varje dag: joggar, promenerar, cyklar eller går på gymmet (vilket jag ärligt talat inte gjort på flera veckor, men har kompenserat genom att utföra muskelstyrketräning hemma). Avsikten med motionerandet har ändå allt mer förändrats och då jag tidigare tränade med blodsmak i munnen, satsar jag idag på att röra på mig varje dag så att det känns bra. Varifrån mitt intresse för motionerande kommer vet jag inte, eftersom mina föräldrar aldrig "tvingat" mig att göra någonting, men har uppmuntrat och stött mig genom att skjutsa och finansera det som jag viljat prova på. Föräldrarna har inte själva heller hållit på med någon ledd eller målmedveten motionsverksamhet, utan har upprätthållit konditionen genom att upprätthålla ett egnahemshus med enorm gård, en stuga, skog.. You name it! Vem behöver aerobics då man kan klabba ved i stället?

Själv skulle jag - någong gång om jag blir förälder - vilja införa motionerande som en naturlig del av vardagen i barnens liv: motionerandet skulle varken behöva vara tävlingsinriktat eller målmedvetet, men det skulle måsta vara regelbundet och det viktigaste av allt: resultera i en sund självkänsla och bild av den egna kroppen, samt bra fiilis. Då jag skrev mitt examensarbete (om överviktiga barn under skolåldern) kom jag i flera etapper i kontakt med forskningsresultat där det framgick hur viktig roll föräldrarna har som rollmodeller för sina barn och hur barn som haft motionerande som en naturlig del av livet sedan barndomen, allt lättare fortsatte motionera livet ut och löpte en mindre risk att bli överviktiga (jämfört med de barnen, i vars liv motionerande var ett obekant begrepp).

Hur har jag tänkt förverkliga min plan då? Genom att fortsätta motionera regelbundet, sköta om min kropp och på så sätt visa hur bra fiilis jag får då kroppen mår bra (en sund själ i en sund kropp). Jag tycker att det skulle vara viktigt att barnen också skulle inse att motionerandet inte behöver vara ledd verksamhet, utan att en promenad tillsammans med familjen eller en kompis i parken är precis "lika värd" och erbjuder där med ett ypperligt tillfälle för föräldern och barnet att göra någonting tillsammans (i stället för att barnet skulle sitta i gymmets lekhörna, medan mamma går på bodypump..!). Jag tror nämligen att de barn som fått många bra minnen av motionerandet i barndomen med större sannolikhet fortsätter röra på sig då de blir äldre, jämfört med de barn som upplevt motionerandet som någonting negativt.

Puh. Samtidigt som det känns litet skrämmande att märka hur man börjar tänka på sådana här saker är det kanske en liten vink om påminnelse om att jag möjligen någon gång kommer att bli stor. Möjligen vuxen. Kanke.

3 pics above from weheartit

Lähiaikoina lähipiiriini pulpahtaa monta uutta ihmiselämää, mikä on herättänyt (pienessä) päässäni monen monta ajatusta ja kysymystä. Ei, älkää olko huolissanne: en ole itse vielä hankkimassa lapsia, mutta sitten joskus kun niiden aika koittaa, on mielestäni tärkeää, että on ajatellut jo valmiiksi sitä, minkälaisen alun tuon pienen ihmisen elämällä sitä vanhempana haluaa asettaa. "Musta ei ikinä tule samanlaista ku mun vanhemmat on", on lausahdus joka on pölähtänyt yhden jos toisenkin kimpaantuneen uhma- tai teini-ikäisen suusta kun vanhempi on kieltänyt tätä tekemästä tai saamasta jotakin. Loppujen lopuksi moni kuitenkin löytää, vanhemmaksi tultuaan, itsestään monta piirrettä, joita omissakin vanhemmissa oli.
Eilen kun kävin K:n kanssa pitkällä rauhoittavalla kävelyllä iltapäivällä mieleeni pölähti kysymys, jota pallottelin päässäni vielä pitkään illallakin: mikä onkaan vanhemman rooli ja vaikutus lapsensa ruokailu- ja liikuntatottumuksiin?
Itse en todellakaan ole ollut se aktiivisin lapsi: partiokokous, sekä ratsastustunti kerran viikossa + koululiikunta ja that´s it! Toki maalla kasvettuani kuului jokaiseen päivään jonkin verran hyötyliikuntaa, mutta sen kummempaa ohjattua liikuntaa en ole harrastanut. Mielenkiintoni liikuntaan heräsi oikeastaan vasta yläasteella ja muuttui lukiota kohden yhä aktiivisemmaksi. Tänä päivänä liikkumiseni on vähemmän veren maku suussa-tyyppistä kuin tuolloin, mutta toki edelleen päivittäistä joko hölkkäillen, kävellen, pyöräillen tai saleillen (jota en tosin kyllä ole viikkoihin enää harrastanut, mutta yrittänyt hieman kompensoida tekemällä lihaskuntoharjotuksia kotosalla).
Mistä ihmeestä mielenkiintoni liikuntaan yhtäkkiä heräsi on täysi mysteeri, koska lapsuudessani vanhempani eivät koskaan pakottaneet minua mihinkään, mutta tukivat ja rahoittivat mitä ikinä halusin kokeilla. Hekään eivät harrastaneet mitään ohjattua liikuntaa, vaan ylläpitivät kuntoaan ylläpitämällä omakotitaloamme suurine pihoineen, sekä tekemällä metsätöitä ja liikkumalla näin luonnostaan. Kuka hei tarvitseekaan aerobicia kun voi tehdä puuklapeja?
Anyway. KUN ja jos itse joskus tulen vanhemmaksi, haluaisin näyttää mahdollisimman hyvää esimerkkiä lapselleni liikkumalla säännöllisesti ja pitämällä huolta itsestäni. Tuolloin lapsi näkisi, miten liikunta tuo hyvää oloa ja mieltä, mutta tärkeintä mielestäni olisi se, että lapsi ymmärtäisi ettei liikunnan tarvitsisi olla ohjattua eikä pakonomaista, vaan että kävely puistossa tai peuhaaminen lumikasassa "hoitaisi saman" kuin ohjattu treenihetki. Omaan filosofiaani kun ei oikein uppoa miten äiti tai isä käy ensin töissä 8 h lapsen ollessa tarhassa ja kun yhteistä aikaa viimein olisi, pääseekin lapsi punttisalin vauvaparkkiin vanhemman mennessä salille tai body pumpiin. Yhteinen liikuntaharrastus kun taas tukisi vanhemman ja lapsen suhdetta, loisi hyviä muistoja lapselle ja tuksii siten filosofiaa siitä, että lapsuudessa aloitettu liikuntaharrastus johon kuuluu hyviä muistoja jatkuisi todennäköisemmin sännöllisenä liikuntana läpi elämän. Täten lapsen riski tulla ylipainoiseksi pienenisi huomattavasti verrattuna niihin lapsiin, joilla ei näitä kultaisia muistoja ja mielikuvia olisi ja jotka saattaisivat pitää huonojen muistojen takia liikuntaa jopa vastenmielisenä!
Huh. Tavallaan on pelottavaa huomata, miten sitä alkaakaan ajattelemaan tälläisiä "isoja" asioita. Mutta ehkä se on merkki siitä, että minäkin mahdollisesti ehkäpä joskus kasvan isoksi. Ehkä jopa aikuiseksi?