onsdag 10 oktober 2012

I never said I am one of the smartest ones


När man springer kan man glömma omvärlden; det är bara du, den asfalterade gatan som så småningom byts ut mot en sandbelagd stig och dina skor. Ju längre bort från centrum du springer, desto dovare hörs bullret som orsakas av trafiken och det enda du hör är din egen andning och de små stenarna som knastrar under skobottnen då du gör framfart. Duggregnet blöter ned ditt ansikte och du minns plötsligt att du åter glömt att din ögonmake-up inte är vattenfast och är nöjd över att det redan börjat skymma, så ingen ser hur maskaran så småningom börjar rinna längs med kinderna och skapar zebralika ränder över ditt ansikte.
Efter gårdagens inlägg, där jag presenterade mina favorit-nyheter ur Lindex (klik!) kollektion begav jag mig ut och jogga, trots att regnet fortsatte att falla ned över Helsingfors. Eftersom jag befinner mig inomhus på jobbet i medeltal 8 h per dag märker jag hur kroppen liksom kräver och behöver få komma ut i friska luften och röra på sig. Som tur var blåste det knappt alls, så jag slapp frysa och klarade mig bra i tunna springleggings, en tunn tröja, en tunn vindtät jacka och pannband (som skydd för öronen).

Jag var (positivt) överraskad över hur många andra som också begett sig ut, trots det asiga vädret, och såg knappt ut att lida! Själv är jag känd för att jogga oberoende väder, men att se så många andra likasinnade medmänniskor var glädjande: jag är inte den enda knäppa joggaren här i stan (vilket jag ju redan tidigare insåg, då regnet stod som spö i backen under Midnight Run i september..)



Juostessa voi unohtaa koko ympäröivän maailman - on vain sinä, asvalttitie joka vaihtuu kilometrien taittuessa hiekkapoluksi, sekä lenkkarit. Mitä pidemmälle askeleet vievät kaupungin keksustasta, sen hiljemmaksi muuttuu liikenteen melu ja lopulta kuulet vain oman hengityksesi, sekä kenkiesi alla narskuvat pikkukivet. Sade kastelee kasvosi ja pian huomaat (jälleen) unohtaneesi pestä meikit pois ja olet kerrankin kiitollinen siitä, että pimeys on jo laskeutunut, jotteivät vastaantulijat huomaa, ettei silmämeikkisi olekaan vedenkestävä, minkä vuoksi kasvojasi kaunistaa seepramaiset raidat.
Eilisen postauksen, jossa esittelin Lindexin uutuuksien suosikkejani, jälkeen läksin hölkkäämään sateesta huolimatta. Työssäni istun keskimäärin 8 tuntia päivässä paikallani sisätiloissa, minkä seurauksena huomaan miten kroppani oikein kaipaa ulos raittiiseen ilmaan illalla. Ulkona ei onneksi tuullut, eikä vesisadekaan ollut kovin rankkaa, vaan enemmän sumunomaista ja pärjäsin hyvin ohuilla trikoilla, ohuella teknisestä mateiraalista valmistetulla paidalla sekä ohuella tuulenpitävällä takilla ja otsanauhalla (korvien suojana).
Yllätyin (positiivisesti) rannassa hölkkäillessäni, kuinka moni muu oli uskaltautunut ulos, koiranilmasta huolimatta. Itse olen tunnettu siitä, ettei keli eikä mikään estä minua lähtemästä lenkille ja olinkin todella iloinen huomatessani, että kaupungista löytyy muitakin (yhtä pöllöjä) kanssa-hölkkäilijöitä kuin minä - minkä tosin huomasin jo syyskuun alussa kun vettä tuli taivaalta kuin aisaa Midnight Runin aikana. 

2 kommentarer:

  1. Det finns inget dåligt väder, endast dåliga kläder... :) om man e riktig sportare..hehe Mosa

    SvaraRadera
    Svar
    1. You said it, Mosa! Jag funderade på att skriva ut detdär, men lät bli då det är en sådan kliché ;) hihii, men det stämmer!

      Radera

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3