As time passes by

Tänk så tiden går: för ett år sedan var jag en osäker liten sjukskötar-nybörjare på jobbet, sprang min "tutor" P i hälarna som en liten hund med svansen mellan benen, konsulterade och frågade utan att ens försöka tänka ut ett svar själv och var allt annat än självsäker på min yrkeskunnighet.

Idag gjordes jag sällskap av vår nya sjukskötare J som började igår hos oss. Det kändes otroligt konstigt att inse att jag själv för exakt ett år sedan befann mig i samma situation - osäker och med tummen mitt i handen då det gäller husets regler och seder - och att jag nu var den som fick äran att "handleda". J har arbetat som sjukskötare i flera år, så hon innehar den kliniska kunskapen, men när det handlar om patientjournalerna och allt som heter dator och vanor är hon nybörjare.

Det kändes som en stor ära och liksom som ett hedersuppdrag att få handleda någon, samtidigt som jag fick inse att jag tydligen lärt mig någonting under det gångna året: idag vågar jag fatta beslut på basis av min egen kunskap (allternativt kollar jag upp det jag är osäker på i Duodecim eller konsulterar en läkare eller kollega), men känner samtidigt till när min kunskap inte räcker till och ber om hjälp.

Kanske även lilla jag så småningom är påväg att bli stor. Inte vuxen, men stor.

pics from weheartit

Kylläpä aika kuluu. Muistan miten tasan vuosi sitten töissä juoksentelin pienen pelästyneen koiranpennun tavoin "tuuttorini" P:n perässä häntä koipien välissä, konsultoin ja kyselin kaikilta vastauksia kysymyksiin ilman että olisin uskaltanut luottaa pätkän vertaa omaan arviointikykyyni tai ammatilliseen osaamiseeni. Tänään tajusin saadessani ensimmäistä kertaa itse toimia tukihenkilönä/tuuttorina uudelle kollegalleni J:lle, että jonkin sortin kehitystä on tapahtunut. 

Tuntui todella vastuulliselta ja hienolta saada olla se, jolta voi kysyä ja jopa joka osaa vastata kysymyksiin! J on työskennellyt jo monta vuotta sairaanhoitajana, muttei vielä (ylläri - kyllähän hän jo eilen aloitti ;)) hallitse talomme sääntöjä, tapoja tai potilastietojärjestelmää ja tarvitsee siksi tukihenkilöä nyt alussa. 

Nykyään osaan jo luottaa omaan päättelykykyyni ja osaamiseeni, samalla kun tunnistan myös tilanteet, joissa osaamiseni ei vielä ole riittävää ja pyydän muilta apua tai kysyn neuvoa.

Ehkäpä minäkin olen viimeinkin pikku-hiljaa kasvamassa isoksi? En aikuiseksi, mutta isoksi.