Varför är det alltid så att man på fredagen tänker "ojojoj, nu har jag ett helt långt och härligt veckoslut framför mig" och så konstaterar man på söndagen "oh shit, imorgon börjar en ny vecka och vart har mitt veckoslut riktigt farit?"?
Under dethär veckoslutet anser jag mig ändå ha fått relativt mycket gjort, men är det bra eller inte? Borde veckosluten inte vara lazy-time då man gör ingenting? Om det finns nånting som jag är urdålig på, så är det att göra ingenting - mitt temperament klarar helt enkelt inte av att ligga eller sitta stilla en hel dag. Med undantag av soliga sommardagar på stugan då jag mer än gärna kan ligga en hel del i bikini på berget och lösa korsord ur mammas gamla Allas veckotidning och avverka högklassig chicklit, t.ex. Sophie Kinsella eller Marian Keyes. Men observera att jag bara klarar av en dag såhär - sedan är det redan fastlandet (läs: bilen, joggingskorna, internet..) som kallar ;)
Idag fick jag igen min söndags-snilleblixt och började dagen med en 10km morgonlänk. Nordanvinden kändes allt annat än skön på hemvägen, men jag psykade mig själv att bara fortsätta springa fastän det i de värsta pustarna kändes som om jag tog 2 steg framåt och 1 bakåt. Men ah dendär känslan när man kommer hem: We´re the champions, my friends (där we och friends syftar på mina ben och Nike-lenkkarna som gjort rundan möjlig).
Resten av dagen satt jag på terassen och läste Elsas Mode. Dessutom proppade jag mig överfull av mammas underbara kållåda och bärpaj - fy faarao att jag aldrig kan lära mig att inte ta till utan nöja mig med en portion och således undvika spända byxor och illamående.
Nu skall jag ännu fortsätta på husmorslinjen och efter att ha fixat tonfisk-gräddpasta (stek ½ lök, tillsätt 1 burk tonfisk, häll över 1½dl matlagningsgrädde + svartpeppar, salt och citronsaft och servera med kokt pasta och riven ost) åt sambon skall jag hänga upp byk och diska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3