tack?

Jag har nån form av grubbel-period på G: funderar över allt möjligt, varför vet jag inte. De känns nästan lite som om hösten är på kommande - då brukar jag bli fundersam, vilket väl beror på att man har mer tid att sitta inne å grubbla än ränna ute på stan å träffa kompisar, sola, springa, jobba, äta glass..

Kvällens funderare är:  behöver man berömma maten nån annan lagat åt en eller inte?

I vårt hushåll faller det naturligt så att det är jag som fixar maten eftersom jag
a) tycker om att laga mat
b) för tillfället är mer hemma å har mer tid att fixa maten
c) har mer (?) kunskap om nyttig mat än sambon (fast här MÅSTE jag påpeka att han säkert oxå VET hur man BORDE äta, mn skiter i det om det finns en enklare (å ibland t.o.m. godare) väg att gå. Läs: metripizza)

Efter att ha fixat laxsoppa till lunch (recept:: skalat & hackat morötter, potatis, selleri, kålrot, lök å rivit skinner av + tärnat lax) samt broilersallad till middag (recept: tvättat + hackat sallad, tomat, gurka, stekt + smaksatt broilerbiffar, kokat makaroner + ärt-majs-paprika) konstaterade jag att jag spenderat ganska många timmar i köket. Å vad gör sambon? Jo, han berättar att han ju borde fråga mommo om receptet för hennes goda köttsås. Min reaktion var, onödigt nog, besviken å sårad: vadå sku du int kunna berömma min mat oxå nångång? Ja, fast jag lagar väl för simpel å vardaglig mat för att den ska kunna berömmas. Innerst inne vet jag att han gillar min mat - vadå tallriken e ju alltid tom! Jag jämförde själv min matlagning med att göra remont (vilket vi har gemensam erfarenhet av då vi fixade vår bostad för 1½år sen): den som gjort jobbet uppskattar slutresultatet betydligt mer än den som ser/smakar/hör/whatever det å alltså inte på samma sätt e "bunden" till själva arbetet.  Dessutom är jag van att vi hemma hos mamma å pappa nästan varje gång säger "tack för maten, den var god!" åt mamma - fastän hon sku ha lagat makaronilåda eller nåt annat som hon lagar ofta å fastän just den makaronilådan inte ens skiljer sig från de övriga. Det är alltså frågan om en vana; jag är van att man tackar för maten å helst oxå berömmer den för att visa uppskattning för det jobb kocken gjort för en, medan sambon är van att kocken kan dra slutsatsen själv genom att titta på tallriken (tom = "tack, det var jätte-gott! Snälla gör dethär nångång igen!").

Tänk så olika man kan vara.