Brrrrr, hösten har verkligen kommit: imorse då jag hämtade posten var det enbart + 5 grader på fönsterbrädet! Att ha vantar och halsduk då man promenerar till jobbet är ett måste, likaså ett paraply - bara för säkerhets skull - i väskan (de dagar man glömmer paraplyet hemma, regnar det garanterat då man skall gå hem - mäkrkt?).
Igår hade jag morgontur på bäddavdelningen och bestämde mig, trots mörkret, bristen på sömn och duggregnet, och anlitade min kära cykel till färdmedel. Medan jag susade fram tackade jag mig själv för mitt knäppa beslut att frivilligt till jobbet kl. 7 på morgonen: det var riktigt uppfriskande och på samma gång avkopplande att ha hela landsvägen för sig själv och endast möta 4 bilar under hela sträckan på 4 km.
På kvällen gick jag ut och gå och valde en rutt som jag inte gått på länge. Det är konstigt hur en ny rutt liksom inspirerar en att fortsätta färden och man märker knappt hur man blir trött jämfört med om man väljer sin sedvanliga rutt. Temat för mitt veckoslut var nog back to nature: under kvällspromenaden gick jag och beundrade fascinerat på de vacka gulnande löven i träden och kände hur ett stort leende spred sig på läpparna då jag blickade uppåt och såg två regnbågar. Jag drömmer fortfarande om att nångång i mitt liv dra upp till Lappland i ruska-tiderna och vandra, dels för att kunna njuta av tystnaden och det stora "ingentinget", dels för att njuta av färgkonsten som naturen skapat.
Som socker på bottnet fick jag en mycket efterlängtad gäst - T - på kvällen och trots att jag fick ha honom hos mig i max. 15 minuter kände jag hur saknaden lättade - ens litet. Med nya krafter skall jag nu klara av denna vecka och så träffas vi igen. Fy apa så tungt det kan vara att leva i distansförhållanden ibland..
Oj, så nöjd jag är att jag hade en så lugn helg: det är sällan man har tid att stanna upp och bara njuta av självklara saker och i mitt fall av tystnaden och naturen. Men så måste jag också inflika att jag nog redan ser fram emot inkommande helg, som har komiskt program på agendan ;)
Hurrr.. Syksyn voi virallisesti todeta alkaneeksi: aamulla kun hain lehden oli ulkona vaivaiset +5 astetta! Aamuisin ei enää pärjää ilman lapasia ja kaulahuivia ja olen todennut, että sateenvarjokin on varteenotettava mukana-kannettava: ulkona nimittäin sataa takuuvarmasti jos varjo lojuu laukun sijasta kotona!
Eilen tein aamuvuoron vuodeosastolla ja päätin, kököstä säästä, väsymyksestä ja pimeydestä huolimatta lähteä töihin pyörällä, ja osoittautuikin hyväksi valinnaksi: oli todella hetkeen herättävää pyöräillä aamuseitsemältä tihkusateessa keskellä maantietä. Koko 4 km matkan aikana kohtasin vaivaiset 4 autoa - muuten ympärillä vallitsi täysi hiljaisuus.
Illalla päätin tehdä rauhallisen kävelylenkin ja suuntasin normi-lenkkini sijaan reitille, jota pitkin en ole aikoihin käyskennellyt. On jännä miten kroppa jotenkin jaksaa ihan eri tavalla eikä väsy yhtä herkästi ja mielikin pysyy virkeämpänä kun välillä vaihtelee reittiä. Huomasinkin että havahduin ja iloitsin ihan pienistäkin asioista kävellessäni: kellertävät lehdet puissa olivat kuin taideteoksia ja ne kaksi päällekkäistä sateenkaarta vasta nostivatkin hymyn huulille :)
Illalla sain todella odotetun ja kaivatun vieraan - T:n - hetkeksi luokseni. Vaikka vierailu kesti korkeintaan 15 minuuttia tunsin miten suurin kaipaus helpotti ja jaksan nyt uusin voimin sinnitellä viikon ajan ja sitten tapaamme taas. Voi jukran pujut miten kaukosuhteessa eläminen voikin välillä olla pyllystä..!
Voi jukra että olen tyytyväinen viikonloppuuni, vaikka se todella rauhallisissa merkissä sujuikin: harvoin sitä on arkena aikaa tai mahdollisuutta havahtua ja huomioida luonnon pieniä oikkuja ja ihmeitä.
Mutta jotta kettutyttöyteni ei nyt löisi ihan överiksi voin paljastaa odottavani jo tulevaa viikonloppua, jolloin on vuorossa koomista ohjelmaa ;)
