tisdag 28 juli 2015

Funny facts om mig

Efter att ha fyllt i bloggbikten fick jag en jäkla lust att skriva en funny facts-faktaruta om mig själv här på bloggen. Det är ofta som jag kommer på mig själv med att fundera över om det månne finns nån annan som gör exakt lika och som delar rutiner eller vanor med mig. Ni vet, speciellt i de stunder då man gör nånting som man hoppas att ingen skall komma och överraska en? Nu talar jag inte om dethär med att dricka direkt ur mjölkkartongen (det gör väl ingen - och erkänner det dessutom?), utan om vissa vanor eller principer som man har eller utför och som ur en utomståendes synvinkel kan se (ibland väldigt) roligt/knasigt/knäppt/sjukt/neurotiskt ut.

Så här varsågoda - några avslöjanden om mig! Om det är något som ni känner igen er på - ropa häpp!

1. jag AVSKYR att ha kladd på fingrarna och är väldigt mån om att skölja händerna direkt då det känns som om något fastnat på dem. Att äta ett äppel och inte få tvätta händerna efteråt - ush! Det känns så äckligt om händerna är kladdiga och så fastnar något - typ hundhår eller smulor - på dem!

2. jag torkar alltid av ansiktet med ansiktsvatten på EXAKT samma sätt - annars känns det som om jag fuskat! Först kinderna, sedan mitten av ansiktet och avslutningsvis hals, dekolté och övreryggen/nacken

3. jag köpte en Mac för drygt 1,5 år sedan efter att så många skrivit så mycket bra om dem på nätet - men kan än inte i denna dag använda den ordentligt och skulle definitivt vara i behov av en handledning i basics om Mac

4. jag älskar jordgubbar och kan enkelt stoppa i mig en liter till morgongröten

5. då jag var barn älskade jag grädde och kunde vispa upp en deciliter, strö i litet socker och stoppa i mig. I denna dag skrapar jag helst grädden från tårtor och avstår från grädden i t.ex. en glassportion - även om alla andra tycker det ger en extra-piff på portionen! Jag bara inte gillar den..

6. jag lärde mig knäppa (så det låter "knax!" i gymnasiet)

frukost - I love!

7. jag är morgonmänniska, men väljer helst av allt att få börja mig morgon ensam i lugn och ro

8. jag käkade sushi första gången i Dubai år 2013 (vadå kände mig so last season..)

9. jag sover helst naken. Pyjamas - ett så obekvämt plagg som hindrar en från att rulla runt i sängen!

10. ..och på tal om nakenhet, så nakenbadar jag helst. Baddräkten blir så jobbig att klä av sig då den är våt..

11. jag gillar att berömma andra, men gör det aldrig utan orsak

12. jag borde skriva mig ur alla kirppis-grupper på Facebook: de skapar ett sånt jäkla vill ha-behov hela tiden, då folk laddar upp nya produkter och de hamnar överst på ens feed :D

rosor är inte min favoritblommor, men att få ett knippe av sin sambo - DET gör dem till mina favoriter för stunden ;)


söndag 26 juli 2015

Ciao bellas! Uudet tuulet puhaltaa ja vanhaan palataan

Heippodei!

Ah, onpa rentouttava fiilis kun päätin, että bloggaan silloin kun minulla on aikaa, inspiraatiota ja intressiä - en kuten yhdessä vaiheessa, eli itseäni puoliksi patistellen.. Siitä ei tullut YHTÄÄN MITÄÄN. Muuta kuin pers..tekstejä ja morkkista siitä, että käytti aikansa johonkin muuhun kuin siihen johon teki mieli. Postaustahti ei ehkä ole se nopein mahdollisin, mutta minusta on hauskaa kun kirjoitain nyt ihan fiilispohjalta suomeksi tai ruotsiksi - kumpi nyt luontevammalta sillä hetkellä tuntuu :) Toivon, ettei tämä haittaa teitä lukijoita, vaan että seurailette mukana ja otatte tämän monikielisyyden (onko tämä edes sana?) oppimisen ja kielikylvyn kannalta.

Mutta nyt kuulumisiin: mitään erikoisempaa ei kuulu, vaikka samaan aikaan uusia juttuja on tiedossa :) Ehdin umpparileikkauksen aiheuttaman sairasloman aikana kelailemaan kaikkea elämän tarkoituksesta omiin inresseihini ja mitä elämältä oikeasti haluan. Olen ihmistyypiltäni pohtija ja päädyn aina välillä pohdiskelemaan itsekseni elämän kulua jonnekin sohvan nurkkaan tai lenkkipolulle yksikseni. Hengailtuani hetken itsekseni hakeudun jo toisten - useimmiten miehen - seuraan ja kerron, mihin olen päätynyt. Itse mietintä-prosessi täytyy ehdottomasti suorittaa omissa oloissa, mutta ratkaisut haluan jakaa muiden kanssa ja kuulostella, miltä aatteeni muiden mielestä kuulostaa. Mietiskelyn vastapainoksi rakastan sitten väitellä (joojoo, mielipiteistä ei saa väitellä tai tapella) pohdinnoistani ja aatoksistani mieheni T:n "suureksi iloksi" :D hahaa! Pakkohan naisen on saada hölistä sitten oikein olan takaa kun on jopa (!) tunnin viettänyt omassa hiljaisuudessani ;)


Ovatko nämä Conversetkaan ostos jonka olisin tehnyt, ellei niitä pyörisi lähes jokaisen kadulla vastaantulijan jalassa? Jollei niitä hehkutettaisi joka puolella? Tuskin. Mutta silti olen todella tyytyväinen, että hankin ne koska ne todella ovat hyvännäköiset ja -tuntuiset jaloissa! :) #massateini

No, mihin lopputuloksiin on tämä nainen sitten päätynyt?

Siihen, että teen asioita, joita ITSE haluan - en niitä, joita tiedän muiden haluavan minun tehdä tai joita minun oletetaan tekevän.

Tehtyjä asioita ei saa tekemättömiksi, eikä historiaansa voi muuttaa. Harmittavan usein huomaan menneisyyteni mörköjen palaavan uniini ja välillä mietin, pitäisikö käydä purkamassa ajatuksiaan jollekin jonnekin, josko ajatukset pikkuhiljaa kaikkoaisivat, mutta olen nyt toistaiseksi päättänyt pärjätä omillani. Tuskin ne ajatukset lopun elämää minua (ainakaan näin usein) vaivaavat! Eivätkä kaikki muistot huonoja ole, mutta on jännä miten pääasiassa ne ikävämmät muistot putkahtavat esim. jo tietystä tuoksusta mieleen ja pistävät pään pyörälle vähäksi aikaa. Koska historiaani en enää voi muuttaa tai valita, haluan panostaa ja tehdä kaikkeni tulevisuuteni hyväksi, jotta siitä tulisi sellainen, jollaiseksi sen ITSE haluan. Kaikkeen ei tietenkään voi vaikuttaa ja myönnytyksiä täytyy tehdä, jottei elämäänsä joutuisi viettämään yksinään (tai narsistin leima otsassaan), mutta siinä määrin kun voin ohajata elämääni, olen päättänyt kääntää ruoria sinne suuntaan, jonne oma intuitioni ja sydämeni osoittaa - ei sinne minne muiden sormet osoittavat.

Monet päätökset elämässäni olen tehnyt epävarmuuksissani luottaen muiden sormien osoittamaan suuntaan - pätee niin sukulaisiin, (puoli-)tuttuihin kuin täysin tuntemattomiin - nimittäin lehtiartikkelehin ja netin syövereiihn. Vaikka käyn jo 26. vuottani, myönnän, että teen edelleen päätöksiä muiden mielipiteisiin ja valintoihin perustuen esim. mitä tulee pukeutumiseen ja syömiseen. Toisaalta - miten sitä voi tietää, että mielipide perustuu omaan tahtoon ja intuitioon eikä johonkin esim. aiemmin luettuun artikkeliin tai nähtyyn kuvaan? Muiden asuistahan voi saada inspiraatiota ja ideoita, joita sitten tekee mieli kopioida koska ne tuntuvat ja näyttävät niin kivoilta! Vaikkei mielipide (asu tai idea) ei ole oma, on mielestäni silti ok toteuttaa sitä omanaan. Pääasia on se, että idea tuntuu omalta - ei pakotetulta. Mutta jos ajattelee näin, ei voi välttyä kyseenalaistamasta onko yksikään idea tai ajatus tai valinta loppupeleissä oma? Kai niitä täysin "omia" ideoita voisi olla vain, jos kaikki eläisivät yksinään laatikoissa, jotteivät altistuisi muiden mielipiteille? Apua, meneepä filosofiseksi. Pointtini oli kuitenkin se, että aion yrittää yhä enemmän tehdä sitä, mitä itse haluan ja mikä itsestäni tuntuu oikeimmalta, enkä sitä, jota lehtiartikkelit väittävät tai jota luulen muiden haluavan minun tekevän.

Pari päätöstä olen jo tähän perustuen tehnyt, joista toinen on uusi harrastus. Kävin eilen kokeilemassa uutta crossfit salia. Lähtöni oli tyylikäs: olin katsonut netistä, että tutustumistunti on 12-13, mutta tarkistellessani silmät sirrillään nettiä huomasinkin, että tunti on jo 11-12! Kiire tuli, mutta ehdin ajoissa ja taisi olla hyvä, että lähtö tapahtui noin nopsaan, jotten ehtinyt jännittämään - minä kun olen jännittäjien jännääjä, joka laamaannun, tärisen, kurisen ja tutisen kun jotain (mukamas) jännää tai uutta on tapahtumassa. Tunti oli kaikin puolin positiivinen kokemus ja ohjaaja vaikutti mukavalta ja lupasi, että niskavammani ja lihasjumini sekä huimaukseni otettaisiin huomioon ja leppyytteli, että hei kyllä meillä huonompikuntoisiakin tyyppejä käy treenailemassa ;) Vaikken mikään kovin tavoitteellinen treenaamisellani halua tai aio olla, haluan crossfit-treenilläni kasvattaa lihasta ja saada keskivartaloon voimaa, joka ylläpitää terveyttäni ja auttaa jaksamaan arjessa. Haluan myös parantaa liikkuvuuttani, joka sekin tukee arjessa jaksamista ja pärjäämistä.
Eli kuten huomata voitte, niin lähdin uhkarohkeasti uudestaan kokeilemaan crossfitiä, vaikka viime syksyisen lajikokielun jälkeen ilmoitin, ettei laji ole minua varten. Eilisen jälkee, sekä crossfit-kirjaa lueskeltuani, tajusin, että ihan tavallisetkin ihmiset voivat harrastaa crossfitiä. Kaikkien ei tarvitse tähdätä OpenGamesiin tai Karjalan kovimpaan, noudattaa paleo-ruokavaliota tai lukea Crossfit Journalia iltarukoukseksi. Aion pitää tämän mielessä treeneihin suunnatessani: saan olla oma itseni, antaa kaikkeni, jonka sinä päivänä olen valmis antamaan ja nauttia siitä, että tein niin hyvin kuin juuri sillä hetkellä pystyin. En aio verrata muihin, mutta aion imeä heistä inspiraatiota ja pyrkiä samaan kuin he: ylittämään itsensä. Treenejä skaalataan aloittelijalle sopiviksi, eikä se minua haittaa - noviisihan minä olenkin! Mieluummin teen täysillä ja kunnolla minun kuntotasollesi sopivalla tavalla, kuin minulle liian rankkaa, liian vähän ja väärällä tekniikalla.

Tälläistä tänään. Ulkona ropisee ja sataa, joten päivä taitaa sujua rentoillen ja akkuja lataillen kun ei töitäkään ole tiedossa.


tisdag 21 juli 2015

Crossfitin harrastajat, mulla ois teille kysymys!

Haaveilen (jälleen, kokeilinhan crossfitiä jo viime syksynä kuukauden verran OnRampin jälkeen) crossfitin aloittamisesta, koska kiintiöni olla 24/7 jumissa kiitos yksitoikkoisen juoksuharrastukseni on T-Ä-Y-N-N-Ä. Haluan voimakkaan vahvan kehon - en tämänhetkistä haavanlehteä muistuttavaa rimpulaa!

Otin jo yhteyttä yhteen cf-saliin ja kerroin niskajumeistani ja kyselin, saisinko silti tulla. Tai kannattaako edes tulla. Omistaja vastasi hymiöin, että hei, kyllä meillä pahempiakin tyyppejä käy :D Tule vaan, niin säädetään liikkeet sulle sopiviksi. Huh, huojentavaa. En olisi jengin ainoa vammainen. Seuraava kysymykseni - jota en siis kehtaa ammattilaiselle esittää on seuraava:

Hankalinta on löytää se kultainen keskitie, eli koska täytyy tai SAA lopettaa parempaan pyrkimisen. Haaveilen tällä hetkellä CF:n aloittamisesta mutta pelkään, että lajin pääpointti eli se, että aina halutaan parempia tuloksia ja nostaa enemmän rautaa, käy vielä kohtalokkaaksi. Kehtaako crossfit-salille edes mennä, jos myöntää jos ensikättelyssä, ettei ole kovin kunnianhimoinen vaan haluaisi vain saada vähän lihasmassaa? :'D

Hiivin siis nettiin ja kysyn teiltä lukijoilta (jollet huomannut, niin kysymys yllä).

måndag 20 juli 2015

Bloggbikten: en bloggares bekännelser

Den kreativa ekenäsbloggerskan Silje Therese har startat en kul grej som kallas "Bloggbikten". Bloggbikten består av 11 stycken bloggrelaterade frågor som man måste ge ärliga svar på. Jag hakar på! 



1. Hur många unika besökare har du per dag och önskar du att det var fler?

Beroende på om jag publicerat ett inlägg så varierar unika besökarna från 100 till tja, 350. Det är överraskande hur många som kollar bloggen, trots att jag haft typ 1 veckas paus :D DET om något sporrar en att krafsa ihop ett inlägg every now and then.. :)

2. Kollar du din statistik flera än en gång per dag?

Pinsamt, men jo. Jag kollar statistiken, speciellt om jag lagt upp ett inlägg.

3. Önskar du att din blogg vore större?

Jo, ärligt talat. Samtidigt påminner jag mig själv om hur jäkla många bloggar det finns och hur litet jag satsar på min jämfört med många andra och "tyr mig" med den lilla läsarskara jag har. Visst kunde jag skriva oftare samt anlita en proffsig fotograf för att höja nivån på bloggen (vem föredrar inte högklassiga foton framom sådana som man kan räkna pixlarna i?), men nej ärligt talat: det har jag varken resurser beträffande tid eller pengar till.



4. Kopierar du andras idéer till blogginlägg?

Nej, det gör jag inte. Däremot märker jag att jag inspireras av andras texter och kan processera dem länge och skriva ett eget ställningstagande till ett ämne som någon annan skrivit om - typ 3 månader senare!

5. Vad drömmer du om i smyg då det kommer till din blogg?

Att den skulle få fler kommentarer och bli större, mer känd

5. Vad drömmer du om i smyg då det kommer till din blogg?

Det gör väl alla?



7. Kommer du på dig själv med att tänka ”oj det där blir fint till bloggen” eller ”det där skall jag blogga om” eller ”jag köper det här för det kan bli fina bilder till instagram/bloggen med det”

Njäe, jag har aldrig köpt något för bloggens skull, men visst kan jag ibland komma på mig själv med att fundera "oj, dethär borde jag blogga om!"

8. Tröttnar du någonsin på din blogg eller att blogga?

Visst, ibland. Bloggandet tar en hel del tid och ibland känner jag på mig att jag verkligen behöver ta paus från bloggandet - speciellt om det börjar kännas som om jag lever mer blogg- än riktigt liv.

9.Vad tycker du om affiliatelänkar?

Om de är för obvious, tycker jag de irriterar. Eller om ett helt blogginlägg enbart handlar om en produkt som bloggaren marknadsför som om hon/han arbetade på OstosTV. "Similar here"-grejen, alltså att bloggaren letat fram en motsvarande, ofta billigare version, av sin egen produkt läggerj ag däremot upp tummen för!




10. Tar du stress över din blogg eller om du inte uppdaterat?

Näe, jag har försökt komma över det. Bloggen är min och jag bestämmer när, hur och hur mycket jag lägger ned tid och intresse på den.

11. Delar du öppet din blogg på sociala medier eller känner du dig lite ”blyg” över din blogg?

Jag delar en länk till inläggen på min Facebook-sida (som är öppen för kompisar) och bloggen i sig är öppen för alla. Träffar jag en ny människa berättar jag nog inte om att jag bloggar - på något vis skäms jag väl litet över att erkänna att jag sitter och skriver en blogg som jag inte drar någon som helst nytta av (annat än får välbefinnande av själva skrivandet) och presenterar mitt ack-så-vanliga-liv i form av bilder på (pinsamma) posteringar och bilder på matportioner.

Vem är jag, vem vill jag bli och vara?

Under min två veckor långa sjukledighet (p.g.a. blindtarmsoperation) har jag hunnit fundera MYCKET över hurdan jag är, VEM jag är och vem jag skulle vilja vara. Kirurgen förbjöd mig strängt att anstränga mig aka springa eller lyfta tunga grejer under 2 veckors tid för att undvika eventuella komplikationer i magen - trots att op-såren är små tackvare titthålstekniken. För mig som i normala fall joggar, tja, 2-3 gånger i veckan, övar kettlebell typ 1 gång i veckan och promenerar med hunden kändes det närapå omöjligt att hållas "stilla" så länge (ja, tills jag kom hem och insåg att jag knappt klarar av att gå 100m utan att måsta stanna emellanåt..). Anyhow har jag hunnit fundera mycket över vem jag anser mig själv vara och vem jag anser mig vilja vara eller bli. Och hur jag skall ta mig dit.

Jag har hittills kategoriserat mig själv som löpare och vet att många andra också gjort det - inte så underligt, då jag löpt aktivt i ett års tid! Hur har löpningen påverkat mig? Jag älskar den frihetskänsla, som löpning väcker inom mig. Ni har säkert hört om runner's flow, ett läge som åtminstone jag uppnår vid 10 km. Benen känns lätta, kroppen spinner som en katt av endorfinerna och tankarna suddas ut: man är ett med naturen, med underlaget och inget kan hindra en. Man är fri.



Tyvärr har löpningen troligtvis orsakat en hel del besvär för mig, men jag har inte viljat erkänna dem. Nej, jag har löpt vidare. Skyllt på dålig ergonomi.  Skyllt på dynor. Skyllt på sömnbrist. Ätit värkmediciner och fortsatt löpa - det är ju det jag varit bra på! De flesta löprundor har börjat trögt, men efter ett par kilometer då kroppen hunnit bli varm, har stegen blivit lättare och smärtorna har försvunnit. Så jag har fortsatt.

Fakta är att jag faktiskt har dålig hållning med framåtvridna axlar och kyfotisk rygg (alltså "hyppyri-rumpa"), vilket skulle kräva starkt mellangärde för att undvika att hakan och axlarna åker framåt och hållningen lider. Löpning ser enkelt ut och vem som helst kan väl springa en 10km, men med ett utgångsläge som mitt, där stödmuskulaturen lyser med sin frånvaro.. Ja, ärligt sagt, har löpning troligtvis varit den sämsta gren jag någonsin kunnat välja! Löpning kräver att man orkar hålla kroppen upprätt, lyfta benen ordentligt och inte hasa dem efter sig och "springa sittandes" - och detta har jag inte orkat göra! Varför? För att jag löpt mig så trött att jag inte orkat träna mellangärdet (vadå situps hemma vid soffan? Näe tyvärr guys, men jag är för lat och bekväm av mig för att åstadkomma detta) och i stället vilat ett par dagar och sedan löpt igen. Fysioterapeuten jag gick hos försökte flera gånger föreslå att jag skulle börja med pilates och vattenlöpning med mina ständigt spända muskler i nacke och skuldror för att förstärka mellangärde och inte anstränga de områden som redan är sjuka och spända. Kettlebell-träningen var hon inte heller övertygad om, då kettlebell kräver en hel del styrka och stabilitet i mellangärdet. Och det är ju exakt det om jag inte har..

Så vad har jag kommit fram till under min sjukledighet, då jag varken kunnat eller fått göra det jag älskat och varit så bra på?

Att jag vill bli stark. Jag vill ha en stark kropp som stöder mig.

Jag vill inte ha en kropp som är pinnsmal. Som faller omkull då det blåser.



Hur uppnår jag detta? Genom muskelträning, inte genom löpning. Jag behöver ju inte sluta löpa, men jag kan minska på det och ersätta en del av löpningen med något annat. Gym? Ja, det är jag ärligt talat både nyfiken på, men samtidigt rädd för. Är rädd att jag åter skall hamna ned i träsket och träna för mycket och med fel teknik och skada mig. Been there, done that. Jag behöver någon som ser efter mig och har koll på min träning och teknik. Någon som jag kan lita på. Jag vill ändå inte investerar massor med tid på träningen, eftersom jag nu under sjukledigheten insett hur skönt det kan vara att HINNA göra sådant som alla andra gör: ser på TV, surfa på Pinterest, lära hunden nya tricks.. Inte bara springa, springa, springa och sedan vara döslut. Nej. Jag vill vara stark. Bli kvitt med yrsel, nackvärk och synstörningar och domningar. Jag vill vara frisk och stark.

Crossfit eller crosstraining - blir det för tungt för en svag älva som jag som absolut inga muskler har? De lockar. Grenen är så mångsidig och dess mål är att utöka styrkan - inte att vara snygg och smal.


Tankar? Åsikter?

söndag 19 juli 2015

Mitt dröm-bröllop

"Gomorgon gulle! Jag drömde om att du friade till mig. Du hade köpt fel ring och så var den på tok för stor och försäljaren vägrade låta oss returnera eller byta ut den". Med dessa ord inledde jag morgonen här om dagen till min sambos förtjusning. Märk ironin: jag har mer eller mindre talat om ringar, förlovningar och bröllop sedan.. årsskiftet? Sambon har i flera etapper konstaterat att han innehar egenskapen att se ut som om han lyssnar fastän han inte gör det - speciellt då jag börjar svamla om mina bröllops-talk. Underligt, inte sant? Tillsvidare har inga ringar eller frierier skådats (annars än i mina drömmar..), men drömma och planera får man väl alltid? Jag tänkte skriva ned några tankar som jag har kring bröllop och att gifta sig, trots att det knappast är aktuellt på ett par år (om sambon får välja).

Varför gifta sig?
Jag vill gifta mig för att binda mig både juridiskt och officiellt vid min partner. Jag är litet av en traditionsälskare och tycker att "det hör till" att man gifter sig med en människa man älskar och vill dela sitt liv med. 

Vem friar?
Mannen. Traditionsälskaren inom mig tillåter inget annat.

Bröllopsfesten; vem, var?
Närmaste släkt och vänner. Kyrkovigsel och fest på en hyrd lokal i näromgivningen. Bröllopsfest på en herrgård, t.ex. på Kiala gård eller Pukkilan kartano vore en dream come true, men finansieringen och realist-tänkandet säger annat.

Färger & tema
Guld och vitt eller varför inte lila? Min syster gifte sig i början av hösten och de hade orange som tema, vilket var väldigt lyckat, så ingen färg kan väl uteslutas helt? Beror på vilken årstid man gifter sig. Själv tror jag att början av sommaren eller sensommaren kan vara ett bra allternativ för att ha bröllop ur praktisk synvinkel: det är varken för hett eller för kallt under nåndera ;)
Även temat styrs av årstiden. Trots att min sambo älskar sitt jobb och så jobbar vi ju inom samma bransch, vill jag inte ha något sjukvårdsrelaterat tema på bröllopet. Jobb är jobb, fritid är fritid.

Maten
Traditionell buffé med fräscha sallader och kallskuret (både kött och fisk) och tunt knäckebröd och skärgårdslimpa med smör till förrätt, varma grönsaker, kokt (!) potatis, varm fisk och kött i någon form till huvudrätt, samt kaka med dopp till efterrätt. Kakan är antingen en fräsch ostkaka, britakaka med jordgubb (eller en NY-cheesecake med bärsås.. yum!) eller en traditionell gräddkaka med hallon eller jordgubb. Helst skulle jag inte ha nån grädde i min bröllopstårta alls, eftersom jag inte gillar det. Försökte här om dagen föreslå att vi skulle skippa det här med traditionell kaka helt och hållet och satsa på våfflor eller glass i stället. Vem orkar äta kaka efter en tung middag anyway?
Till maten serveras både rött och vitt vin, öl, cider och till efterrätten kaffe, gräddlikör och cognac. Å skumpa - låt oss inte glömma skumpan! Aboslut portförbud för whiskey på mitt bröllop skall ni veta! Bål är jag inte riktigt övertygad om heller, men vem vet. Behovet av bål beror på vilken medelåldern på gästerna kommer att vara: ju yngre, desto större är behovet.

Ringen
Min dröm-förlovningsring är (åtminstone än så länge) en smal ring i gult guld med små, små diamanter, en s.k. halv-allians (diamanter "nedsänkta" i ringen). Vigselringen har en större diamant i mitten, samt en mindre diamant på vardera sidan om sig och är i gult guld även den. Bägge ringarna bör vara inhemska och skall definitivt inte ha några stora, pompösa diamanter på sig; de skulle bara fastna överallt för en praktisk människa som jag (som alltid går och petar på allt och har vantar på sig under en stor del av året)

Klänningen
Vit, simpel, begagnad. Bröllopsklänningar kan vara hiskeligt dyra och jag anser själv att jag mer än gärna kan tänka mig ha en klänning som någon annan burit på sitt bröllop. Att investera upp till 1000 euro på en klänning som jag bär under en dag - det är jag inte redo att göra. Hellre satsar jag på ringarna (dem har jag resten av livet) och fotograferingen!
Modellen är jag inte helt säker på än, men tror min klänning kommer att sakna axelband (wohoo säger jag bara då det blir aktuellt att försöka hitta en axelbandslös klänning som hålls uppe med mina små bröst..) och antingen A-linjeformad eller så aningen mermaid. Mermaid-klänningar är hemskt nätta, men då min midja inte är så smal i förhållande till resten av kroppen, kan det hända att denna modell inte smickrar mig bäst. Klännigen får inte vara allt för smal nedtill, eftersom det kan bli knepigt att röra sig i den. Ett långt släp eller bling bling vill jag inte heller ha - that's not for me!

Frisyr, make up & naglar

Tja, frisyren styrs ju av klänningen, men uppsatt i någon form. Make up och naglar kommer jag också att vilja ha ganska naturliga, men kommer definitivt att gå och fixa bägge två hos ett proffs på D-dagen. French manicure, ja, det kommer det att bli.

Blommor
Liljor, mina favoriter. I övrigt simpelt, enkelt, absolut inget pompöst. Enstaka blommor i små vaser längs borden blir bra.


Att leta efter inspiration på Pinterest - DET är något som jag rekommenderar varmt. Pinterest är ett enkelt sätt att kartlägga vad som tilltalar en och vad som inte gör det.


Min wedding-board hittar du här.

Har du planerat ditt bröllop redan, oberoende om du har en man i sikte eller inte? ;)

fredag 17 juli 2015

Jag är k-ä-ä-ä-ä-är!

OMG. Guys, jag är kär. Förälskad. Helt bortblandad. Yr, förvirrad.

Taklampan.. Jag tror jag är kär i dig!

Surfade runt på Pinterest - världens bästa craving-väckare och hamnade in på inredningsbilderna (logiskt nog efter att ha ringt banken och diskuterat lån..) Var tvungen att googla fram lampan direkt efter att först ha tjutit högt av iver då jag såg den på en bild - så nätt hängandes ovanför ett köksbord. Lampan heter Octo 4240 och kommer från Secto Design. Priset, tja, är inte HELT oöverkomligt men kanske nog värt att diskutera.. Men drömma får man väl alltid? Lampan säljs bland annat på Finnish Design shop.



Bilderna hittade jag på Pinterest och "pinnade" dem direkt till mitt Pinterest-konto.
Är det okej att bli kär i en lampa? Oh yes. Det tycker jag också ;)

Vem är jag? En kopia av alla andra?

Vem är jag? Vem har inspirerat mig och styr mina val beträffande kläder, möbler och mat? Va sa du, bloggar och Pinterest-konton? Du skojar väl?
Frågan som jag flera gånger ställt mig, men som jag riktigt aldrig lyckats få ett slutligt svar på. Under min bloggkarriär på 8 år har jag i flera repriser funderat, hur mycket bloggarna jag läst i självaverket påverkat mig och den person som jag utvecklats till, samt de beslut som jag fattat. Alla människors personlighet och val präglas i viss mån av utomstående faktorer och beroende på hur svag eller stark man är, påverkar man olika mycket. Själv kan jag med handen på hjärtat avslöja att åtminstone en hel del materialistiska val - grejer helt enkelt - som jag skaffat, är något som jag sett på en annans blogg och som jag antingen beundrat eller avundats över. Tänk så pinsamt att en 25-åring i en viss mån än i dag låter sina val och drömmar styras av vilt främmande människors val! Haha, har lust att skratta för mig själv när jag avslöjar detta, men tja, fakta är fakta! (å jag kan lova att jag definitivt inte är ensam om detta). Thank God har jag - trots min svahget för att investera i något som någon annan presenterar på sin blogg - utvecklats såpass, att jag i dagens läge (ens försöker) överväger mina uppköp (speciellt de dyrare!) och frågar mig själv: är dethär något JAG vill ha och som kommer att göra MIG lycklig eller något som nån annan ville ha och som gjorde den lycklig? Materialist i grund och botten - det kommer jag alltid att vara och det försöker jag därför inte bestrida på något sätt - men nyttan av att skaffa allt detdär som folk låter en tro att man behöver - det är det, som man behöver fundera på.

Haha, det är i själva verket ganska skrattretande när jag riktigt börjar fundera över alla uppköp som ens på någo vis kan ha påverkats av bilder eller texter om diverse shoppings som folk presenterat på sina bloggar eller Insta-konton.. Täcks jag ens räkna upp en del av dem? Well, vi försöker. Trots att listan skulle bli pinsamt lång om jag vore RIKTIGT ärlig vill jag påpeka att en stor del av sakerna jag skaffat inspirerad av andra faktiskt visat sig vara bra och behövliga! 

Lexingtons kaffemuggar. Michael Kors Hamilton-handväska. Essie-nagellack. Crop top (såld! Var definitivt inte min grej att gå omkring med naveln bar som en Spice Girl på 2000-talet längre). Ursula-pläd från Ikea. Mac. Michael Kors-armbandsur. Blazer från Zara. iPhone. Marmorinspirerat mobilskal. Labrador. Converse (troligen på väg att säljas, då de är aningen för smala för min ankfot). New Era-lippis. Hårdonits (ni vet, den som man lägger håret igenom för att få skapa en lilla My-frisyr). Mulberry-halsduk. Rayban Aviators.



Oh my God. Medan jag rabblar upp grejer jag köpt typ enbart inspirerad av andras bloggar inser jag, hur helsikes likadana alla bloggare egentligen är! Snacka om att inte ha någon egen stil, då alla inspireras av varandra och klär sig, äter och inreder precis lika! Man behöver bara gå in på de mest kända bloggarna, Pinterest och Instagram för att inse att majoriteten av kvinnorna i världen är kopior av varann med sina Hemnes-byrån, LV-halsdukar och väskor, smoothiebowls och rawcakes, Mac-datorer och Nike-joggingskor. Det goda är ju att man som individ aldrig behöver känna sig udda eller ensam: klär man sig, äter man eller inreder man som en bloggare, Pinterest- eller Instagram-innehavare och aktiv kan man vara säker på att det alltid kommer ÅTMINSTONE en likaklädd och -sinnad person emot en på gatan. Hur ironiskt, men lättande är inte det? ;)

torsdag 16 juli 2015

Kokeile tätä, etkä enää koskaan aio vältellä hiilareita

Söin (ja tein!) äsken valehtelematta elämäni parhaimman makuisia perunoita, joihin nappasin ohjeen paikallislehdestä Östnylandista. Minä tunnetusti olen perunatyttöjä ja aina jos lisukkeensa saa valita, valitsen keitinperunat. En kerma-, en valkosipuli- tai röstiperunoita, vaan keitettyjä. Rakkauteni perunaan olen varmasti perinyt edesmenneeltä Famoltani, joka opetti, että jokaisella aterialla on oltava pottuja. Näin kesällä tuntuu välillä, ettei muuta kuin uusia perunoita missään tarjotakaan ja jos tylsistyminen uhkaa, suosittelen lämpimästi kokeilemaan seuraavaa:

piiloudu rosmariinipuskan taakse, no ei..
Keitä vastapestyt varhaisperunat ensin LÄHES pehmeiksi. Kuumenna isossa paistinpannussa oliiviöljyn ja voin seosta ja paista perunoihin kaunis väri miedolla lämmöllä. Lisää pannulle hienoksi silputtua valkosipulia (itse taisin laittaa 3-4 kynttä), sekä rosmariinia. Lisää lopuksi pannulle merisuolaa (karkeaa, hienoa, mitä nyt kaapista löytyy), pyöräytä ympäri ja tarjoile höyryävän kuumina.


Pottujen lisäksi valmistin kanaa (miehen versio pekoniin käärittynä - oli kuulemma hyvää!), salaattia ja höyrytettyä parsa- ja kukkakaalia.
Till potatisen serverades broilerfiléer (T:s version inlindad i bacon), sallad och ångkokt broccoli och blomkål





Jag åt precis ett av mitt livs godaste potatisrätter EVER och ville därför direkt komma och dela med mig av denna gourmemåltid ;) Jag är känd för att vara en riktigt potatistjej. Jag menar, vem behöver pasta, ris eller gräddpotatis när vi ha kokt potatis? Min kärlek till (kokt) potatis har jag troligen ärvt av Famo, som tyckte att man skulle ha kokt potatis till varje måltid (ja, förutom frukosten..).
Såhär sommartid lider många risk för att tröttna på kokt nypotatis och hör du till dessa, rekommenderar jag dig att prova denna variant: du kommer ALDRIG mer att undvika kolhydrater efter detta.. ;) Ursprungliga receptet fanns i dagens Östnyland.

Koka nytvättad nypotatis nätt och jämt mjuk. Hetta upp smör och olivolja i en stor stekpanna och tillsätt potatis, som ska få en nätt brun färg. Tillsätt finhackad vitlök enligt smak. Slutligen tillägg färsk rosmarin, samt havssalt, vänd om och avnjut rykande het. SÅ gott..


Bon appétit!


Syökö kukaan enää normaalia ruokaa? Ruokapäiväkirjaa ja rautakuuria

Havahduin eilen (viimeksi - teen tätä meinaan aika usein!) pohtimaan nykyihmisten ruokailua ja ruokavalioita: syökö kukaan enää "normaalisti"? Onko enää edes käsitettä "normaali ruoka" olemassa? Ruokavalioita löytyy joka sormelle ja varpaalle ja yhtenäistä niissä on se, että kaikissa vältellään ja eliminoidaan vähintään yksi aine.

Saatuani tietää, että hemoglobiinini huitelee 109-hujakoilla havahduin miettimään omaa ruokapäiväkirjaani (jota en siis pidä muuten kuin päässäni): mihin ihmeeseen rautani katoaa? Saanko tarpeeksi rautaa ruokavaliostani, jotta sitä voisi edes varastoitua kroppaani? Hmm.. Let´s see, miltä ruokavalioni pääosin näyttää:

aamupala: jugurttia, mysliä/kauraihiutaleita, kasa marjoja ja runsaasti kahvia maidolla, pähkinöitä
(välipala: omena maapähkinävoilla)
lounas: rrrrrunsaasti kasviksia, kana/kala, n 0,5-1 dl perunaa tai ohrasuurimoita, vähintään 100g raejuustoa, loraus rypsi- tai oliiviöljyä, pala tai pari tummaa leipää ja oivariinia, juustoa
välipala: kahvi maidolla, n 150-250g rahkaa, omena, maapähkinävoi
illallinen/iltapala: kuin lounas, liha korvataan useimmiten raejuustolla

Hmm, mistä minä sitä rautaa ajattelin saada? Tummanvihreistä kasviksista, täysjyvästä ja pähkinöistä joo, mutta laskin huvikseni eräänä päivänä - joka oli poikkeuksellinen, koska söin kalkkunauunimakkaraa (eli LÄHES punaista lihaa) ruoaksi - Finelin avustuksella, että raudansaantini jäi alle suositusten. Reippaasti. Päivänä, jolloin söin punaista lihaa. HUPS. Muuta en voi todeta.

Läksin heti kirjastoon hakemaan idolini (sydänemoji) Patrik Borgin opasta urheilijan ruokavaliosta ja imaisin sitä n 100 sivua kerrallaan sisääni, pohdin ja sujahdin välillä Fineliin tutkimaan eri ruokien rauta-arvoja. Ei mikään ihme, että oloni on heikko, huippaa ja muistikin pätkii kun hemppani on noin matala, enkä sitä milläin tavoin ruokavaliollani tue - tai siis tuen. Sen laskusuuntaa.

Ruokailu ei nykypäivänä TODELLAKAAN ole helppoa, saati sitten rentoa, kuten sen kaikkien oppaiden mukaan pitäisi olla. On karppausta, maidotonta, paleota, gluteenitonta.. -ton, -ton, -ton - siinä ainoa yhtenäisyys kaikkien ruokavalioiden ja dieettin välillä. Helpoimmalla pääsisi kun ei söisi lainkaan, koska kun yhtä ruokavaliota noudatat, niin pyllistät jo toiselle ja teet kauheita syntejä. Allergiat ja yliherkkyydet ovat oma lukunsa, mutta omasta kokemuksesta voin sanoa, että mitä enemmän jotain ruoka-ainetta välttelen, sitä herkemmäksi masuni sille sitten on. Hyvänä esimerkkinä pasta: mukamas-karppasin vuosia sitten, enkä syönyt viljoja näkkäriä lukuunottamatta lain, vaan vedin rahkaa hullun lailla. Mitä siitä seurasi? Ummetus, järkyttävät ilmavaivat ja herkistyminen etenkin pastalle ja riisille, joita en tänä(kään) päivänä voi syödä, kärsimättä runsaasta turvotuksesta ja ähkyolosta - jo pienemmästäkin annoksesta! Nykyään(kin) syön hiilareita viljojen muodossa keskivertoa vähemmän (tai noh, keski ja keski - kukaan tuskin enää syö hiilareita), mutta olen pikkuhiljaa lisännyt niitä ruokavaliooni ja todennut, ettei mitään kamalaa (ainakaan vielä) ole tapahtunut - täysin päinvastoin odotuksiani ja pelkojani. Minä kun pelkäsin tajutonta lihomista ja turpoamista. Hahhah! Puhtia löytyy huomattavasti enemmän, olen pirteämpi ja vatsakin kiittää.



Omaa ruokavaliotani muutin niin, että lisäsin nyt ihan tietoisesti punaista lihaa, syön vähintään kerran viikossa maksa(makkara)a enkä käytä maitotuotteita jokaisella aterialla, jottei maidon kalsium estäisi raudan imeytymistä. Koitan lisäksi nauttia jotain c-vitskupitoista raudan kanssa, välttää kahvia ainakin 30 min ruoan jälkeen, sekä otan rautalisää nestemäisessä muodossa 20 mg päivittäin. Saa nähdä mihin hemppa tuolla päätyy, mutta toivon mukaan nousisi edes 115 hujakoille! Mitään rakettitiedettä en omasta ruokavaliostani halua tehdä, vaan haluan pitää sen sopivan rentona ja mahdollistaa valinnat. Nautin ulkona syömisestä, koska silloin pääsee helpommin kokeilemaan uusia makuja (ja pääsee katettuun pöytään - parhautta laiskalle!), eikä aina syö niitä samoja ruokia. Mistä se muuten johtuu, että vaikka kaappi pullistelee keittokirjoja, tulee aina tehtyä samoja ruokia? Mitään superfoodeja en säännöllisesti tai kuuliaisesti ala syömään (vaikka monet vannovatkin niiden nimeen ja kokevat niiden parantaneen terveyttää tutuvasti), mutten myöskään poissulje niitä: kaikkea pitää ja voi kokeilla! Uusin ostokseni onkin raakasuklaa, josta olen tehnyt iltakaakaota ja kunhan rohkaistun, ajattelin kokeilla surauttaa siitä, banskusta ja esim avokadosta tai turkkijugusta jälkkäriä. Oma ruokavalioni on (niin) salliva (kuin pystyn), syön mitä mieli tekee, panostan raudansaantiin (mikä ei kohdallani toki tarkoita päivittäistä pihviä, koska en mikään lihamonsteri ole) ja monipuolinen. Kauhulla muistelen Porvoon aikojen raejuustoa ja kasviksia-illallista yhdistettynä hemmetin kovaan salitreeniin ja lupaan itselleni, etten koskaan enää palaa siihen. Salille paluu sen sijaan hotsittaisi.. Siitä lisää myöhemmin ;)

metsänpeikkolook, jossa bonuksena leikkauksen jälkeisten haavojen paljastus: nyt masukkia koristaa kolme pientä kauneuspilkkua
Kivaa torstaita! Mitä teillä tänään syödään?

måndag 13 juli 2015

En ny början

First of all: meinasin lopettaa tämän blogin kokonaan. Suljin jopa ryökäleen jopa pois näkyvistänne ja avasin täysin uuden, blankopaperin. Ehdin rustata sinne kolme postausta kahden päivän aikana ja sen jälkeen vietin hiljaiseloa ja mietin: heitänkö todella monen vuoden takaisen työn nyt piiloon (tai roskapostiin), aloitan uuden elämän ja koitan piilotella menneisyyttäni?

Eli tässä olkaa hyvät: uudistunut blogini, jossa aion kirjoittaa sujuvasti aina fiiliksen mukaan joko suomeksi tai ruotsiksi - riippuuen siitä, mitä sydän sanoo. Aiheetkin tulevat vaihtelemaan laidasta laitaan - riippuen sitä, millä päällä olen. Ainoa asia joka pysyy samana on minä: en aio olla mitään muuta kuin oma itseni.

Tervetuloa - tai -menoa, ellei uudistus inspiroi. Tässä alla postaus, jonka kirjoitin viime viikon maanantaina.


och det är alltid ett steg framåt och två tillbaks
och du slits mellan din stolthet och en önskan att vara till lags
ditt liv känns som en b-film som inte har nåt slut
och när du säger vad du tycker
då går han bara ut
..
Allt jag vill är att bli sedd
allt jag vill är att bli hörd
men det verkar vara svårt
hitta nån att lita på
någon jag kan hålla i
när det blåser hårt


textlåten lånad http://artists.letssingit.com/irma-thomas-lyrics-precis-som-du-zcfxk5h#axzz3fHc2UJzh

Nynnade denhär låten "Precis som du" medan jag tog hunden ut på en förmiddagspromenad och insåg att det är dags för en ny start; en början från ett tomt, rent bord. Jag vet inte riktigt var eller hur jag skall börja, men eftersom jag under mitt drygt 25 år långa liv har lärt mig att lita och lyssna på min intuition, bestämde jag mig för att öppna en ny blogg och lämna den gamla bakom mig.
Tanken började gro inom mig imorse då jag satt och läste Östnyland (lokaltidningen) medan jag käkade frukost. Där bland alla dilemman om eurokrisen och Grekland hittade jag en gammal favorit som jag nästan glömt bort: Malenami. Malenami, bloggaren som jag följde ett par år sedan tillbaks och som jag (likt många andra) avundades på som bara den: så vacker, så framgångsrik, så fin och så harmonisk. Ett perfekt hus, ett perfekt leende, ett perfekt jobb, en perfekt man och perfekta kläder - fan vad enkelt hennes liv måste vara! Ja, skulle jag redan då ha insett hur bloggvärlden fungerar - att man hemskt sällan skriver om det trista som räkningar, gräl eller magont och än mindre fotograferar det. Ånä, denhär unga blåögda finlandssvenska tjejen trodde en dels liv faktiskt VAR så perfekt som de beskrev det (trots att t.ex. Malena flera gånger förde fram att hennes blogg handlar om guldkanterna i hennes vardag - inte om hela hennes vardag) och försökte förgäves leka ett lika ljusrött, fläckfritt liv.

Det är flera år sedan jag läste Malenami, men kunde inte motstå att surfa in på bloggen direkt efter frukosten och kände direkt värmen spridas inom mig. Fina, fina Malenami, som ärligt berättat om både guldkanter, nämt skilsmässor och gräl i en bisats, men hållit fast vid att berätta om sina guldkanter i sin vardag och garantera att läsarna kan lämna sidan med en harmonisk och glad känsla inom sig - inte fundersamma och oroliga över hur flickstackaren skall klara sig eller hur hon har det. Jag vill lära mig av denna starka kvinna. Därav en ny början.

Jag började blogga mer eller mindre för tja, 8 år sedan och kan i all korthet konstatera att jag är nöjd att jag hållit fast vid skrivandet under hela denhär tiden. Trots att min blogg aldrig blivit nånting så stort som jag hoppats (hmm.. kan visst bero på att jag aldrig satsade så mycket på bloggen som många andra framgångsrika bloggare gjorde: fotografer, dyra väskor, roliga, intressanta bloggtexter varje dag.. you name it!), höll jag fast vid att upprätthålla den i nån mån hela tiden. I dagens läge kan jag bläddra tillbaks i min virtuella dagbok, blicka tillbaks i mitt liv och se hur mina val och det jag varit med om fört mig till den unga kvinna och situation jag är och lever i idag. Samtidigt som jag delvis ångrar att jag skrivit så öppet om motgångar som ätstörning och dåliga relationer, erkänner jag att just de mest personliga inläggen fått mest uppmärksamhet (både öppna kommentarer som privata meddelanden) och att de är de inläggen som hjälpte mig att processera och klara av motgångarna. Skrivandet har (och kommer säkert alltid att vara) en terapiform för mig, där jag får och kan processera mina tankar och som hjälper mig att se över dem. Medan jag gick och nynnade på Precis som du imorse, konstaterade jag att de gamla inläggen nu ändå känns mer som en fotboj än en spark i rumpan: de liksom hindrar mig från att utvecklas vidare och representerar inte mer den eller det jag är idag. Jag funderade länge och väl om det är okej att liksom lämna det gamla livet och den gamla bloggen bakom sig och börja som en ny människa - som ett blanko papper - men bestämde mig för att lita på mitt innersta (även här). Nu känns det mest rätt att få börja om pånytt och få en ny chans.
Hur skall den nya bloggen skilja sig från den gamla då? Jag vill nu - likt Malena - satsa på att se det goda i livet, inte klaga så mycket och skriva om problem. Jag vill absolut inte att nån skall tro att mitt liv är smärt- och problemfritt - det vet ju alla att ingens liv är! - men i stället för att fokusera och dras tillbaks till sitt förflutna, känns det som att jag nu vill gå vidare och fokusera på drömmar, satsa på dem och leva. Alla har vi vårt förflunta i bagaget och det kommer vi att få leva med resten av vårt liv, men det förflutna och de val vi gjort får inte hindra oss från att bilda en framtid. Jag har längs med åren lärt mig att det är viktigt att se framåt, lyfta blicken uppåt och inte titta bakom sig hela tiden och oroa sig för om spöken från det förflutna fortfarande förföljer en eller om benen kommer att bära. De bär. 
En stor och märkbar skillnad till den gamla bloggen är att jag nu (till min sotrasyster A:s stora glädje!) kommer att blogga på svenska. Varför? Ja, det är invecklat, men en delorsak ligger i bloggens namn: precis som du. Jag bloggade i 8 år på finska, främst för att försöka hållas på ytan och hålla fast vid de få läsare jag lyckats skrapa ihop. Hela tiden kändes det litet fake, eftersom svenska är mitt hjärtespråk och en viktig egenskap och del av min personlighet och den jag egentligen är: finlandssvensk. Att skriva på finska enbart för att hålla fast vid en handfull läsare kändes så jäkla ytligt - speciellt då jag insåg att jag gör det mer för läsarnas skull och för att febrilt försöka hålla fast vid tonårsdrömmer om att en gång ännu bli en stor, känd bloggerska, att jag riktigt känns. Jäklar heller! Tappar jag mina finska läsare på dethär sättet är det ju synd, men valet är mitt. För att kunna skriva helhjärtat måste jag skriva på mitt hjärtespråk - och det är svenska det. I ett visst skede av mitt liv - då jag bodde i Björneborg - var jag osäker på min identitet och försökte förgäves förfinska mig själv, men de tiderna och dagarna är nu förbi. Jag har alltid varit och kommer alltid att vara tvåspråkigt finlandssvensk och ha svenska som känslo- och hjärtespråk. Minns redan i Björneborg hur jag förklarade för ex-sambon att jag inte kan säga rakastan sinua - det låter ju så arrogant! Att säga jag älskar dig låter mycket vackrare (haha, kanse dethär är orsaken till att jag idag sällskapar med en finlandssvensk? ;))

Så välkomna med mig. Välkomna med och lär känna mig - den unga kvinna, som jag utvecklats till.


måndag 6 juli 2015

Kun se odottamattomin yhtäkkiä tapahtuu ja naapurit kuiskii..

En kuuna päivänä vielä lauantaiaamuna olisi uskonut, mitä päivän aikana tulisi tapahtumaan. Että kokisin jotain ensimmäistä kertaa elämässäni. Että se, jota sekä toivoin, että pelkäsin samaan aikaan todella pitäisi paikkaansa. Että joutuisin heittäytymään toisten armoille ja luottaa heidän osaamiseensa. Olemaan pelkkä keho muiden kehojen ohessa. Olemaan potilas. Nukutettu sellainen.

Heräsin kolmelta lauantaiaamuyöstä kovaan alavatsakipuun, joka viilteli molempia nivusiani. Vaikka tunsinkin suoranaista kipua, toivoin, että kyseessä olisi jo kauan odottamani ovulaatio, enkä miettinyt asiaa sen kummemmin, vaan nappasin parasetamolia ja koitin torkahtaa vielä pariksi tunniksi. Kellon pirahtaessa puoli kuudelta tiesin, etten ollut kunnossa: aamupala ja -kahvi kuvottivat, suorassa seisominen oli oli todella tuskaista ja pystyin hädin tuskin päästämään Ronjan ulos pihalle. Lusikoin varovaisesti tuorepuuroa masuun, join neljänneksen normaalista aamukahvistani (varoituskellot hoi!) ja pukeuduin vaikeroiden. Autollekin kävelystä selvisin puuskuttamalla, mutten piruviekään halunnut soittaa töihin vuorovastaavalle ja kertoa jääväni kotiin lepäämään - pah, mitä nyt pienestä vatsakivusta! Töissä kerroin kuitenkin muille voivani pahoin, otin toisen kipulääkkeen ja päätin seurata, mihinpäin vatsan tilanne kehittyisi. Koitin syödä voileipää, josko kipuni yksinkertaisesti johtuisi nälästä, jonka ei pitäisi vaivata; olinhan edeltävänä iltana popsinut ruokaisan salaatin iltapalaksi, enkä sen kummempaa urheillut vaan päinvastoin paistattelin päivää terassilla kuin makkara grillissä. Neljän tunnin jälkeen oli kuitenkin pakko luovuttaa ja kertoa työkavereille, etten pystyisi jatkamaan työntekoa, koska jo pelkkä olemassaolo sattui. Työkaverit olivat huolestuneen näköisiä ja kehottivat puhumaan päivystävälle kirurgille, joka ystävällisesti paineli vatsaani, haastatteli ja määräsi labranäytteitä ennen kotiin lähtöä. Ihan noin vaan niinkuin varmuudeksi.

Kotiin päästyäni sukelsin vällyjen väliin ja nukahdin pariksi tunniksi, jonka myöskin pitäisi saada hälytyskellojen kilisemään: minähän en koskaan, KOSKAAN, nuku päikkäreitä. Herättyäni söin lounasta (helposti sulavaa, eli keitettyä perunaa, parsakaalia ja lohta) ja soitin sairaalalle kysyäkseni verinäytteiden tuloksia: valkosolut lievästi koholla. Jaahas, eli jossainpäin kroppaa vilisee nyt tulehdus. Kirurgi pyysi tulemaan illalla uudestaan kontrollilabroihin, jotta saataisiin tietää mihin suuntaan arvot olisivat kehittymässä.

Ennen sairaalaan lähtöä koitin kävelyttää Ronjaa varovaisesti hetken aikaa, koska koira oli minun vastuullani koko vuorokauden miehen ollessa töissä. Jo kävely tuotti tuskaa, mutta koira tuntui aistivan tuskani ja suostui leikkimään itsekseen nurmikoille päästyämme eikä kiskonut hihnasta kuin hieman harakoita nähdessään. Sairaalalla totesin jo, että kipu oli paikallistunut oikeaan kylkeeni ja että kumartuminen(kin) tuotti kipua. Jotain oli vialla. Takaraivossa jyskytti jo ajatus mahdollisesta umpisuolen tulehduksesta, koska kaikki oireeni viittasivat siihen: keskeltä vatsaa alkava kipu, joka alkoi äkillisesti ja haki paikkaansa paikallistuen lopuksi oikealle puolelle, tärinäherkkyys ja oksettava olo. Labrakokeiden ja uuden lääkäritutkimuksen, sekä gynetutkimuksen jälkeen asia varmistui: umpisuolen tulehdus vaivasi kehoani. Onnekseni ilta oli rauhallinen ja leikkaus tehtäisiin vielä samana iltana. Itse asiassa jo tunti siitä kun sain tietää leikkauksesta, soitettiin minut jo saliin, eli kauaa en ehtinyt jännittämään.

Leikkaussalissa oli viileä ilma, henkilökunta, joiden ripeät ja varmat otteet toivat turvallisen olon ja steriili ympäristö (kuka olisikaan odottanut, että leikkaussalissa olisi kukkaviritelmiä?) - juuri niinkuin muistelin opiskeluajoiltani. Nyt tilanne oli toki täysin toisenlainen kuin aiemmin, koska olin ensimmäistä kertaa leikkauspotilaaana. Jännittikö? No kyllä piru vie jännitti! Minut nukutettiin onneksi jo pari minuuttia saliin pääsyn jälkeen ja seuraavat muistikuvat ovat heräämöstä, jossa totesin olevani ainoa potilas. Se taisikin olla ensimmäinen asia, jonka sanoin kun heräsin ja näin hoitajien istuvan "lennonjohdossa" valvomopöydän takana. Koska vointini oli hyvä - mitä nyt hieman tokkurainen - pääsin osastolle lähes heti herättyäni, lähes 4 tuntia sen jälkeen kun päätös leikkauksesta oli tehty. Samoin tein kun minut noutanut sairaanhoitajaopiskelija parkkeerasi sänkyni yhdenhengen huoneeseeni, kysyi hän, josko minua ensihoitajan vaatteissa kyselevä mies päivystyksestä saisi tulla moikkaamaan. Hah, taisin hymähtää (jo) tuossa kohtaa: T:hän se siellä päivystyksessä minua odotti! "Joo, saa se tulla" ja jo hetkeä myöhemmin punaisiin pukeutunut, huolestunut naama ilmestyi eteeni ja käsi tarttui käteeni. Vaikka aika tokkurainen olinkin vielä tuossa vaiheessa, tunsin, kuinka rakastettu juuri sillä hetkellä olin. Se hetki kun T ilmestyi ovelle, käveli sisään ja tarttui vasemmasta kädestäni, kyseli kuulumisia, sitoi oikeassa kädessä olevan kanyylini suojaksi harson (toki pyynnöstäni ;)), pussasi, päästi kädestä mutta kosketti sitä vielä kerran ja lähti vasta sitten - se oli ainutlaatuista. Se huoli, jonka toisen kasvoista paistoi, oli niin aitoa että sillä hetkellä olisi voinut jopa kosia naisena miestään (onneksi olin niin pökkyräinen, että taisin lähinnä hymyillä ja sammaltaa kuin Saku Sammakko ikään) - vaikka se nyt täysin päin omia periaatteitani olisikin! Niin rakastetuksi itseni juuri tuolla hetkellä tunsin. Hetken päästä jo nukahdinkin.

Aamulla kirurgi kävi kertomassa toimenpiteestä ja lupasi, että saisin kotiutua heti kun koin, että pärjäisin kipujen kanssa. Vaikka vatsaani koristaa vain kolme pientä teipein suojattua reikää, on vatsani kipeämpi kuin olisin voinut kuvitellakaan. Suurin syypää kipuun ei niinkään ole se, että sisuskalujani olisi rassattu, vaan se, että koko vatsaonteloni täytettiin toimenpiteen aikana hiilidioksidilla, jotta kirurgeilla säilyisi näkyvyys työskennellä tähystysreikien kautta. Niin koomiselta kuin se tuntuukin, niin tätä ilmaapa ei voi vain päästellä pihalle, vaan se lähtee pikkuhiljaa kun liikkuu ja ajan myötä. Liikkuminen on toisaiseksi aika tuskaista turvonneisuuden ja vatsakipujen vuoksi enkä kävele sataa metriä pidempää matkaa. Mitään raskasta en saa nostaa, kumartumaan en pysty enkä tee yhtäkään äkkinäistä liikettä. Peilistä minua katsoo turvonnut vatsa, kolme haavalappua vatsalla sekä ajoittain mutrulle kääntyvät kasvot (kun vatsaa oikein vääntää).

Eli nyt vietän ainakin puolitoista viikkoa pelkkää hiljaiseloa ja opettelen taas kävelemään ja kulkemaan suorassa. Jälleen tämä pieni ihminen osaa arvostaa terveyttä, sitä kun voi vain olla, lähteä juoksemaan tai kauppaan jos mieli tekee, pyöriä sängyssä ympäriämpäri jos mieli tekee, tai kumartua eteenpäin jos mieli tekee. Olen myös jälleen yhtä kokemusta rikkaampi: olen ollut leikkauksessa potilaana ja tiedän miltä (ainakin minusta) tuntuu, kun vatsa on yhtä umpisuolta kevyempi. T:n iloksi voin nyt suunnitella ties mitä listoja täällä kotona ollessani - aina unelmieni häistä taloon. Haha, keskuudessamme on jo muodostunut vitsi, että onneksi mies aloitti vuorotyöt ja saa sen myötä parempaa palkkaa kun minulla on niin suuria suunnitelmia tulevaisuutta varten ;)

Hieman erilainen viikonloppu on siis takana :) Mitäs sinulle kuuluu?

Ihan hetkeen en tälläiseen asentoon taida pystyä, mutta joskus vielä..