torsdag 20 juni 2013

When the Happy End is missing

Joskus elämä yllättää, joskus elämä pelottaa.
Joskus muutos on pysyvä, joskus muutos on pakollinen.
Se tuntuu pahalta, se itkettää, se raivostuttaa.
Hetken kaikki on epätoivoista, mustaa, synkkää. Tulevaisuutta ei ole.

Pikkuhiljaa verso nousee maasta, nostaa päänsä ja paljastaa vihreät lehtensä.
Entisen loppu on uuden alku.
Hitaasti ja hiljaa, välillä kompastellen elämä jatkuu taas.


Ibland är livet orättvist.
Allting känns onödigt, svart, mörkt.
Tårar, skrik, brustna hjärtan är vad som krävs, innan man så småningom orkar höja sitt huvud, se ljuset igen.
Det tar tid. Det får ta tid.
Man känner sig så ensam. Så ensam.
Det skönaste är att märka, att man i själva verket inte är det.
Kanske livet ändå fortsätter?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3