tuduttuduu

Nu börjar det kännas som om jag jobbat tillräckligt för i sommar och är i behov av en liten paus: imorse när jag fick till min överraskning höra att jag skulle sitta i B-mottagningen/info-punkten och såg den enorma högen obehandlade recept ville jag bara lägga mig ner på golvet och sparka och skrika som en 3-åring. Till min lycka uppmuntrade mamma (som alltså är min kollega denna vecka) mig med orden ".. men du fixar det nog" - kommentaren var helt spontan men höjde mitt själförtroende i skyarna. Ungefär ½ timme senare hade jag även haft besök av min underbara mummi, som också uppmuntrade mig och tyckte det ju var självklart att jag skulle fixa det. Problematiken med att ha en hög obehandlade recept/andra dokument och samtidigt agera som allmän hjälpreda, tidsbeställningsmaskin och info-tant är ju glasklar, men på nåt underligt sätt lyckades jag faktiskt både boka in alla gårdagens + dagens recept och betjäna X antal patienter/kunder. Vadå - jag måste väl leva upp till ljusröda pinsen jag fäst på arbetsrocken "Hyvä minä!". Hihi!


Ah så skönt det var att cykla hem i stekhett solsken och sedan efter en sval dusch fixa middag: stekte först hastigt skivad zucchini, blomkål, champinjon, kokt potatis och hällde sedan över 1½ ägg uppvispat med 2 msk vatten och grön pesto. Så var det bara att lägga locket på stekpannan och låta omeletten stelna. Juku va gott - å juku så jag skryter med mig själv!

På tal om att bli lycklig: förra veckan firade jag, tillsammans med en stor del av finska kvinnorna, namnsdag under kvinnoveckan och besökte därför igår guldsmedsaffären med mamma för att få en namnsdagspresent. För flera år sedan fick jag ett ankelsmycke i silver till Johanna-dagen, men kan tyvärr inte hitta det nånstans nu. Så lovade mamma komma med mig till guldsmeden, då hon som fastanställd på kommunen är berättigad till rabatt. Biträdet plockade fram olika smycken, men inget föll i mitt tycke sådär pang på rödbetan.. Så plockades två Kalevala koru-askar fram och jag var såld: ankelsmycket i serien Vanamo låg där i glänsande silver på en vit sammetsbädd och ropade "köp mig - jag vet att det är mig du letat efter!". Och snäll som min mamma är, köpte hon faktiskt smycket åt mig (hon känner mig väl och vet att jag knappast skulle ha nöjt mig med något annat efter att jag sett smycket..).

Bilden lånad från Kalevala koru

Så nu har har jag en glänsande silverkedja kring högra vristen och är tacksam över mammas godhet - bättre mamma finns nog inte och det hoppas jag hon också vet! Hennes godhet handlar dock inte bara om materialism; hennes uppmuntrande, älskande ord fick ju min självsäkerhet att öka från 0 till 100 på bara ett par minuter imorse. Och det skulle ingen ha kunna göra så som min mamma gjorde.