Känner ni igen mig..?

Lottas senaste inlägg fann jag finurligt då det handlade om saker som hennes kompis associaerade till henne. Självisk som jag är ville jag förstås också höra vad som associeras med mig och här har ni resultaten samt hur jag anser att associationerna stämmer:

Träning
Dethär tog jag som en komplimang. Då jag var yngre var jag aningen mullig och höll inte på med någon egentlig sport. Typ i 10-års åldern började jag rida, främst väl inspirerad av storasyrran, och höll på med det tills jag inte mer hade varken tid eller råd efter gymnasiet. Under högstadiet sprang jag omkring på stallet hela dagarna och gick ibland ut på länk med kompisar, allternativt hem från skolan då jag glömt busskortet hemma.. I slutet av högstadiet/ början av gymnasiet började jag spela fotis i lag, samt gå på gym. Fotisen tog tyvärr slut för min del efter abi-året, men gymmet och länkandet kom mer och mer in i bilden. De som känner mig väl vet tyvärr hur det sedan gick.. Men för tillfället springer jag ca 15-20km/vecka och håller på med nyttomotion. Jag har haft paus från jumppa-timmarna nu över sommaren, men ser fram emot att börja med dem igen på hösten! Att få röra på mig dagligen är väldigt viktigt, men nu har jag lärt mig att njuta av det och tvingar inte kroppen ifall den säger emot.

Hälsa
Mitt blivande yrke är hälsovårdare, så det är väl klart att hälsa är en del av mitt liv. Jag tycker att mänskan skall skötas som helhet och märkt att det tydligt syns på folk som inte skött om sin hälsa hur illa de mår. Om kroppen mår bra, mår huvudet bra och vice versa. Min egen hälsa sköter jag genom att motionera regelbundet, äta mycket grönsaker och frukter, undvika transfetter och skräpmat, sova tillräckligt, dricka 1-2 liter vatten/dag och umgås med personer jag tycker om. Dessutom tillåter jag mig själv unna mig själv någonting då och då, t.ex. något sött och gott varje dag, ett nytt klädesplagg.. 

Sibbo
Platsen där jag vuxit upp pch enligt mig världens bästa plats. Här vill jag bo i framtiden, ha ett egnahemshus och familj.

Kampen
Här ligger ett av Finlands bästa köpcentrum, fyllt av en massa härliga butiker med ännu fler härliga kläder.. Dessutom är Kampen absoluta kärncentrum i Helsingfors för mig, samt min boplats. Trots att det i början kändes skrämmande att bo så centralt har jag nu efter 2 år vant mig och kan inte ens tänka mig att bo längre från centrum..

Farkkun
Mina första riktiga farkkun fick jag på 4. klass och efter det har ingen återvändo funnits: de är mina absoluta favoritplagg! Okej, frånsett från mysbyxor såklart. Mina favoritjeans har jag faktiskt fyndat på Stockmanns Galna dagar, tro eller ej, och anser att Diesel gör de bästa farkkuna. Har dock tänkt göra ett vilt försök inför skolstarten och köpa ett par billigare, typ från H&M eller Gina Tricot, för att kolla om pris och kvalitet går hand i hand, hihi. 

Tusen tack Lotta för detta - det är roligt å höra en utsomståendes syn på en, haha!

Ifall någon önskar höra mina associationer om dem, följer instruktionerna här:
Comment to this post, and I will list five things I associate with you. They might make sense or they might be totally random. Then post that list, with your commentary, to your LJ (or just add a reply back at me). Other people (including me~) can get lists from you, and the meme merrily perpetuates itself.

don´t tell mama..

Jag har redan i flera år drömt i smyg om en piercing. Frågorna som snurrar i huvudet är många..
- hur fort läker den? Tänk om den blir infekterad! :o
- gör det ont?
- passar jag med piercing?
- tänk om jag ändrar mig och vill bli av med den - hur kommer ärret att se ut?

Och viktigast av allt: vill jag VERKLIGEN ha en?

Har googlat en hel del under flera års tid med jämna mellanrum och försökt hitta en piercing-studio som verkar så pålitlig och proffsig som möjligt. Harness som finns på Stora Roban ger iaf ett mycket gott intryck med sin tydliga hemsida. Dessutom hittade jag diverse diskussionsforum där piercaren fått beröm för sina billiga priser, sakkunniga tjänster och vackra, lyckade piercingar.

Vad tror ni?

Pers.rekord, done!

Woopwoop, put your hands up in the air! Jag har idag gjort personligt rekord - i blodgivning! Mitt hemoglobin-värde var rekord-höga 142 och jag lyckades klämma ur mig 450ml blod på 8 minuter.

Blodgivning är en lustig grej. Folk, iaf här på landet, köar frivilligt i typ 1½h för att GRATIS få donera blod (vilket i medeltal brukar ta ca 5 minuter). Jag önskar verkligen att det är folks goda vilja som är orsaken, men åtminstone en del är väl mest sugna på det som bjuds efteråt: kaffe/te, färska semlor, sockerbulle, kex, myslistänger.. Själv måste jag erkänna att jag donerar blod för det goda ändamålets skull - samt för att jag kan. Jag har senaste gången donerat blod i augusti 2008 och efter det har jag inte fått: jag åt antibiotikakurer som godis, hade flunsasymptom vart-om-vartannat, klarade knappt minimi-viktgränsen..

Så detta person-rekord är mer betydelsefullt för mig än bara siffrorna: jag är äntligen bevisligen i gott skick och belönas genom att få hjälpa andra som behöver mitt blod och donera det - and it feels good.

Om ni aldrig donerat blod, gör det och upplev den sköna efterkänslan man får när man genom en så liten grej ändå gör så mycket!  Läs mer på http://www.veripalvelu.fi/

Min, bara min, lördag

Juku så skönt det var att vakna imorse 8:30 och som en katt spinna och sträcka på sig en stund i sängen och bara njuta av känslan av hur det känns att vara utvilad - den har jag inte upplevt på länge! Föräldrarna hade åkt till butiken så jag fick i lugn och ro fixa frukost, som idag blev havregryns- och kligröt gjord på Elovena Iso kaura-flingor. Grynen kräver en litet längre koktid, men slutresultatet är sammetslent. Nam!

Efter en sväng till butiken med syrran och hennes barn drog jag iväg ut pålänk trots hettan. Jag lyckades hålla ett ganska högt tempo trots att solen gassade på mig, men ides inte springa så långt eftersom jag kände hur svetten bara rann från alla kroppens små porer - det kan väl inte vara hälsosamt att anstränga sig till det maximala i sådana förhållanden? Jag undrar hur de som springer ultra-löpning (springer i typ ett dygn) i öknen egentligen klarar av det...

Tadaa! Dagens lunch bestod av broilerfilé + ugnsbakta grönsaker och tsatsiki + knäckebröd (som inte syns på bilden eftersom jag insåg först då jag börjat äta att jag behövde något hårt att tugga på..)

Resten av eftermiddagen spenderade jag på terassen i sällskap av Marian Keyes nyaste bok som jag lånade av syrran - något som jag inte heller gjort på lääääänge. Skönt värre, fastän tiden redan tidvis började bli lång när jag endast hade mig själv och boken till sällskap. Sambon åkte igår till Kotka med sina kompisar och honom ville jag inte störa heller..

På kvällen anlitade jag min kära Helkama-cykel och trampade iväg till morföräldrarna. Det kändes bra att sitta där en stund i deras gunga och både sitta tyst och prata om vartannat. Jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag är över min släkt, fastän det ju egentligen heter att släkten är värst. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag mina nära släktingar och kan bara med ett grin på läpparna tänka tillbaks på tiden då jag tyckte de var de värsta släktingarna EVER! Hihi!

Dethär har varit en skön vara-för-mig-själv-dag. Det gör så gott att ibland vara riktigt ensam så man inte behöver bry sig om någon annan, vilket nog inte är lätt iaf för mig - det liksom sitter i min personlighet att bry mig om och ta hand om andra! Men nu vill jag nog inte ha en sånhärn dag på en lång tid igen, eftersom jag så småningom börjar känna mig övergiven och uttråkad.. Bäst att försöka hitta sällskap fort så jag inte går och sällskapar med kylskåpet IGEN.

ojdå..

Ja, ni kanske lade märke till att mitt senaste inlägg "första gången" endast bestod av ett foto på min enormt smaskiga taco-sallad, men saknade mitt typiska babbel-svabbel? Orsaken var att jag på onsdag åkte iväg till Elisa shopit i Kervo efter jobbet och köpte en ny mobiltelefon åt mig - baaaaara för att jag kan! Min nye partner heter ZTE Blade Black och har så fina funktioner att jag knappt kommer åt hälften av dem.. Nå, however gjorde jag ett tappert försök att göra ett inlägg med den och piffa upp det hela med en bild, men slutresultatet blev ju inte som väntat: jag lyckades ladda upp fel bild (jag tog fler bilder på portionen och laddade upp den med sämsta kvaliteten..) och lyckades inte bifoga någon text hur jag än knackade på skärmen.

Nåja, övning ger färdighet och efter en dagskryssning till Tallinn med sambon lyckades jag iaf ta några bilder som är värda att publicera, samt överföra dem till datorn via Bluetooth (som btw heter Blåtand på svenska - heard that before? Näe, inte jag heller, men Borgåbladet påstod så).



Efter en väckning 5:20 och en bussresa från Sibbo till Västra hamnen var vi trötta som tusan och passade på att vila oss under färden mellan Helsingfors och Tallinn..





Här sitter jag vid restaurang Peppersack och väntar på maaaat... Vädret var svettigt, så en kall öl smakade bra ;)

NAM! Har inte på länge ätit något så gott som på Peppersack: grillad laxfilé, ugnsrostad potatis, tartarsås och sallad med körsbärstomater och oljig salladssås

Efter maten var det dags att gå mot SuperAlko och inhandla litet dricka. Folk skrattade och pekade när de mötte mig och sambon påväg tillbaks till terminalen: jag med en sjukt tung handväska på axeln och en vindunk i handen, sambon med 5 lådor + en proppfull väska på ryggen. Jag måste dock påpeka att ALL dricka ju inte var åt oss, utan vi var hyggliga och köpte dricka åt kompisar som blivit kvar i Finland.. Romantiskt att åka på kryssning till Tallinn, inte sant? Visst fanns det litet romantik i luften då sambon faktiskt bjöd mig på middag - snacka om att jag blev rörd (och överraskad..)!

Trötta som tusan åkte vi sedan hem igen och tyvärr känner jag mig fortfarande utmattad idag, trots att jag sov länge i morse. På tal om att vara trött undrar jag nu en sak: blir ni också sötsugna som jag när ni är trötta? I vanliga fall är jag inte så värst förtjust i att äta godis, men när jag är trött som idag kan jag först äta en rejäl portion glass och avsluta det hela med typ 100g sega råttor.. Tänkte satsa på att gå och lägga mig i tid i kväll så jag inte äter ihjäl mig bara.. hihi.

första gången

Lägg till bildtext

tuduttuduu

Nu börjar det kännas som om jag jobbat tillräckligt för i sommar och är i behov av en liten paus: imorse när jag fick till min överraskning höra att jag skulle sitta i B-mottagningen/info-punkten och såg den enorma högen obehandlade recept ville jag bara lägga mig ner på golvet och sparka och skrika som en 3-åring. Till min lycka uppmuntrade mamma (som alltså är min kollega denna vecka) mig med orden ".. men du fixar det nog" - kommentaren var helt spontan men höjde mitt själförtroende i skyarna. Ungefär ½ timme senare hade jag även haft besök av min underbara mummi, som också uppmuntrade mig och tyckte det ju var självklart att jag skulle fixa det. Problematiken med att ha en hög obehandlade recept/andra dokument och samtidigt agera som allmän hjälpreda, tidsbeställningsmaskin och info-tant är ju glasklar, men på nåt underligt sätt lyckades jag faktiskt både boka in alla gårdagens + dagens recept och betjäna X antal patienter/kunder. Vadå - jag måste väl leva upp till ljusröda pinsen jag fäst på arbetsrocken "Hyvä minä!". Hihi!


Ah så skönt det var att cykla hem i stekhett solsken och sedan efter en sval dusch fixa middag: stekte först hastigt skivad zucchini, blomkål, champinjon, kokt potatis och hällde sedan över 1½ ägg uppvispat med 2 msk vatten och grön pesto. Så var det bara att lägga locket på stekpannan och låta omeletten stelna. Juku va gott - å juku så jag skryter med mig själv!

På tal om att bli lycklig: förra veckan firade jag, tillsammans med en stor del av finska kvinnorna, namnsdag under kvinnoveckan och besökte därför igår guldsmedsaffären med mamma för att få en namnsdagspresent. För flera år sedan fick jag ett ankelsmycke i silver till Johanna-dagen, men kan tyvärr inte hitta det nånstans nu. Så lovade mamma komma med mig till guldsmeden, då hon som fastanställd på kommunen är berättigad till rabatt. Biträdet plockade fram olika smycken, men inget föll i mitt tycke sådär pang på rödbetan.. Så plockades två Kalevala koru-askar fram och jag var såld: ankelsmycket i serien Vanamo låg där i glänsande silver på en vit sammetsbädd och ropade "köp mig - jag vet att det är mig du letat efter!". Och snäll som min mamma är, köpte hon faktiskt smycket åt mig (hon känner mig väl och vet att jag knappast skulle ha nöjt mig med något annat efter att jag sett smycket..).

Bilden lånad från Kalevala koru

Så nu har har jag en glänsande silverkedja kring högra vristen och är tacksam över mammas godhet - bättre mamma finns nog inte och det hoppas jag hon också vet! Hennes godhet handlar dock inte bara om materialism; hennes uppmuntrande, älskande ord fick ju min självsäkerhet att öka från 0 till 100 på bara ett par minuter imorse. Och det skulle ingen ha kunna göra så som min mamma gjorde.