Inner peace and big decisions

Har ni någonsin känt hur ett stort lugn fyller kroppen och får en att glömma alla bekymmer? Man känner sig liksom harmonisk och rofylld - ja, nästan som om man var en aning små-full! Oftast kan man uppnå en sådan känsla t.ex. då man är omringad av sina nära och kära eller har gjort någonting som lett till att man är mycket nöjd med sig själv.

Igår kväll då jag låg på soffan och bläddrade i den nyaste Elle Accessories 2012 (klik!) kände jag plötsligt hur en stor ro svepte över min kropp: andningen var jämn och lugn, hjärtat slog i lugn takt och huvudet var totalt tömt på tankar eller besvär.

Orsaken till att jag fick en sådan känsla är högst antagligen det att jag igår fattade ett stort beslut - ett beslut som kommer att förändra mitt liv åtminstone för en tid. Nej, nej, nej - trots att jag för en tid sedan bloggade om mitt dröm-bröllop handlar dessa inget samband - don´t you worry!

Att fatta stora beslut är någonting som jag närapå avskyr, vilket säkert många som är, precis som jag, så kallade what if-människor, altså sådana som jag, som alltid tänker ett steg vidare "men tänk OM".. Tyvärr utsätts man för olika stora val och kval i livet och tvingas välja. Ibland missar man och väljer fel, men den sannolikheten att man väljer rätt är precis lika stor. Råkar man välja fel kan man ju oftast välja pånytt eller återgå till det gamla och förlorar sist och slutligen ganska litet.

Att trampa i klaveret, kan göra gott ibland. Trampa i klaveret och sedan ro iland.

Sås och Kopp 

Onko teidät koskaan vallannut tunne, jolloin tunnette täydellistä rauhaa ja rauhallisuutta? Sitä tuntee itsensä lähes harmoniseksi - melkeinpä känniseksi! Moisen fiiliksen voi saavuttaa esimerkiksi kun on rakkaidensa ympäröimä tai on tehnyt jotakin, jonka vuoksi on todella, todella tyytyväinen itseensä.

Eilen illalla kun makasin sohvalla ja selaisin uutta Elle Accessories-lehteä tunsin yhtäkkiä, miten moinen tunne valtasi koko kroppani päästä varpaisiin: hengitys oli tasainen, sydän löi tasaisen hiljaa eikä päässä liikkunut yhtäkään ajatusta tai huolen aihetta.

Syy fiilikseeni taisi olla se, että tein eilen (omasta mielestäni) suuren päätöksen, joka vaikuttaa elämääni. Ei, ei, ei - älkää huoliko. Vaikka postailinkin hiljattain unelma-häistäni ei eilinen päätökseni liity häihin tai kihloihin mitenkään! ;)

Suurien päätösten teko ei todellakaan kuulu lempipuuhiini, minkä ymmärtävät varsin hyvin kaltaiseni "mitä jos"-ajattelua harrastavat tyypit. Itse ajattelen aina - koski päätös sitten ruokaostoksia tai työpaikkaa - miten päätökseni vaikuttaa tulevaisuuteeni. Elämässä joutuu väistämättä erikokoisten päätösten eteen, jolloin voi vain lohduttautua tosiasialla, että todennäköisyys että tekee oikean ja väärän päätöksen on täysin samankokoinen. Välillä sitä valitsee väärin, mutta harvemmin se oikeasti vaikuttaa elämään pysyvästi. Useimmitenhan sitä voi palata takaisin lähtöruutuun ja jatkaa elämäänsä siitä mihin sen jätti. Toisaalta voi myös jatkaa sitä uutta valitsemaansa polkua ja todeta, että teki oikean päätöksen - ja toivon tällä kertaa todella, että valintaani pätee nyt tuo jälkimmäinen vaihtoehto.

pics from weheartit

From 6 am to 6 pm - outfits, work and me-time

Andra dagen på hälsostationen är redan bakom - liksom också de första egna patienterna.

Yep, det gick som jag anat: p.g.a. dubbelbokningar blev jag tillfrågad om jag kunde ställa upp och ta emot två patienter. Trots att jag inte känner till datorsystemet vet jag ju hur det kliniska arbetet skall skötas, vilket kändes som en stor förändring till studietiden, då man varken visste hur någonting skulle göras i praktiken eller hur det skulle dokumeteras på maskin. Jag var faktiskt som studerande på exakt samma hälsostation och utförde ett 3 veckor långt praktikfält där, varför jag faktiskt har en svag minnesbild av hur patientjournalerna används. Men som ni vet: minnet är gott, men ibland onödigt kort. Nåja, patienterna fick sina blodtryck mätta och jag fick dem in på maskin, så alla var nöjda och glada.

shirt + denimjacket Zara, trousers Cubus, scarf Tommy Hilfiger, fleece Lingon och Blåbär, tights Nike, sunglasses Prestige

Efter jobbet planerade jag min framtid en aning och bläddrade igenom kalendern för att kolla vilka veckoslut som jag eventuellt kunde jobba. Det känns riktigt kul att både kunna jobba som hälsovårdare och sjukskötare: hälsovårdarens arbete är väldigt självständigt och tidvis ensamt, medan sjukskötarjobbet mer baserar sig på team- och samarbete. Skulle det månne vara möjligt att i framtiden hitta/uppfinna en arbetsplats där man både kunde jobba självständigt och i team? Det skulle vara den bästa lösningen för mig som är social och älskar människor som en golden retriver, men samtidigt gillar att använda min egen hjärna, altså tänka själv, och handla utgående från mitt egna kunnande och min bedömning.

På kvällen gick jag ut på en lång promenad längs havsstranden och njöt av det otroligt fina, soliga vädret. Tänk att det ännu kan vara så varmt trots att det redan är september och höst! På hemvägen kunde jag inte motstå att gå via Stockmann (klik!) för att beundra min stora dröm:

en konjaksfärgad Michael Kors Hamilton-väska i den mindre modellen. Efter att ha pratat med och fått massor av goda råd av en försäljare är jag övertygad om att jag verkligen vill ha (och tänker skaffa) väskan. Jag har varit orolig över om jag verkligen skall våga investera i en läderväska, eftersom jag vet att läder inte är hemskt vädertåligt. Biträdet berättade att väskorna är ytbehandlade på fabriken och genom att behandla väskan med färglöst läderputsmedel ca 4-5 gånger/år kan man försäkra att väskan hålls fin länge. Tillsivdare får jag dock vara realistik och godkänna att jag inte har råd att investera så stora summor i en väska, men det sägs väl att den som väntar på någonting gott, aldrig väntar för länge?

No niinhän siinä kävi - juuri kuin olin arvaillutkin: tupla-buukkauksien takia minulta kysyttiin tänään, toisena työpäivänäni, josko voisin ottaa vastaan pari potilasta. Vaikken tietokonejärjestelmää vielä oikein hallitsekaan, olin iloinen, että minua pyydettiin rivimieheksi jo nyt: olin n 1½ vuotta sitten samaisella terveysasemalla työharjoittelussa ja ihme ja kumma muistan sen perusteella jopa jotakin tietokoneen käytöstä! Hassuahan on se, että hallitsen itse kliinisen työn, mutten osaa dokumentoida sitä koneelle. Onneksi muistin joten kuten miten tietokanta toimi ja onnistuin hoitamaan sekä kirjaamaan potilaat koneelle ja olimme loppujen lopuksi kaikki tyytyväisiä.

Iltapäivällä suunnittelin hieman tulevaisuuttani kelailemalla kalenteriani ja kartoittamalla koska voisin keikkailla toisella työpaikallani. Olen enemmän kuin tyytyväinen, että saan nykyisellä koulutuksellani työskennellä sekä terveyden- että sairaanhoitajana. Terkkarina työskentely on itsenäistä ja välillä yksinäistä, kun taas sairaanhoitajana työskennellään enemmän tiimissä. Kunpa tulevaisuudessa löytäisin työpaikan, jossa voisin työskennellä hieman molempina. Itsehän rakastan ihmisiä kuin kultainennoutaja, kun taas toisaalta rakastan ajoittaista yksinoloa, sekä mahdollisuutta käyttää omia aivojani ja omaa harkintakykyäni.

Illalla kävin pitkällä kävelyllä auringonpaisteessa merenrannassa, mutta kotimatkalla en voinut vastustaa kiusausta, vaan poikkesin Stockmannin kautta ihailemassa suurta unelmaani: Michael Korsin konjakinväristä Hamilton-laukkua pienemmässä koossa. Keskusteltuani pitkään myyjän kanssa uskon vihdoinkin, että uskaltaisin investoida nahkalaukkuun. Nahkahan on säälle herkkä materiaali, miksi olen empinyt sellaiseen investointia. Myyjän kerrottua että nahkalaukun saa kestämään käyttämällä siihen väritöntä nahansuoja-ainetta 4-5 kertaa vuodessa, sekä välttämään kovaa viskelyä (kuka nyt viskelisi tuon hintaluokan kaunotarta?), olin vakuuttunut: tälläisen haluan ja aion hankkia. Valitettavasti joudun olemaan realisti ja tyytymään laukun ihailuun, koska talouteni ei tällä hetkellä anna ihanuudelle myöden. Mutta hyvää kannattaa odottaa, eikö?

Tears are falling, dreams are flying

I have a dream. 

I have a dream that I´ve been dreaming of for a long, long time.

pic from here

Yeah, it´s a dream about you - Michael Kors Hamilton Satchel-bag. One day you´ll be mine, one day.

The first day of my new life

Snart är den första dagen på min nya vardag snart förbi. Idag inledde jag min karriär som hälsovårdare,  påbörjade den första arbetsdagen på ett jobb som jag skaffat HELT själv (altså helt utan kontakter), samt började/fortsatte vardagen i Helsingfors och min lilla lya. Puh, a whole lot of program för bara en dag, inte sant?

shirt + jeans H&M, shoes Vagabond, watch MK

Under min första dag på jobbet gjorde jag inget speciellt, utan satsade främst på att hitta rätt våning, skaka hand med alla som jag mötte i korridoren (ja, inte med patienterna förstås) samt bekanta mig med rutinerna på hälsostationen. Det kändes skönt att höra att jag i lugn och ro får bekanta mig med stället och behöver inte känna någon press på att jobba. Ändå brinner jag av iver att få börja jobba, men för att undvika allt för många pinsamma situationer tror jag att det är bäst att jag lär mig använda datorsystemer först..

jacket Helly Hansen, tights + shoes Nike

Efter jobbet fortsatte jag med vuxen-grejer: skötte skatteärenden, drack kaffe, tvättade kläder, tog en kort, lugn joggingtur, gick till matbutiken och fixade mat. Yep vardagen och rutinerna, here I come!

I even got an office of my own!

Pian on uuden elämäni ensimmäinen päivä pulkassa. Tänään aloitin työt uudessa työpaikassa terveydenhoitajana (sekä ensimmäistä kertaa työpaikassa, jonka olen hankkinut IHAN itse - siis täysin ilman suhteita!), sekä jatkoin arkea Helsingissä ja eloa pikku-asunnossani. Huhhuh, paljon ohjelmaa yhdeksi päiväksi, eikö?
Ensimmäisenä työpäivänäni en tehnyt mitään erikoista, vaan keskityin sukkuloimaan kerrosten välillä, kättelemään uusia tuttavuuksia (no en nyt potilaita sentään!) ja esittäytymään, sekä tutustumaan terveysaseman rutiineihin. Palan halusta aloittaa työnteon ihan kunnolla, mutta jotta välttyisin noloilta tilanteilta taidan ensin opetella käyttämään tietokonejärjestelmää hieman. Tuntuikin kivalta kuulla, ettei minulla ole kiire aloittaa ns. rivimiehenä, vaan saan kaikessa rauhassa tutustua työhöni.
Työpäivän jälkeen jatkoin aikuismaisten asioiden hoitamista: keitin ja join kahvia, hoidin veroasioita, pesin pyykkiä, kävin lyhyellä rauhallisella hölkkälenkillä, kävin ruokakaupassa ja tein ruokaa. Joopa joo, arki ja rutiinit täällä taas!

Running is for idiots - seriously!

Igår ifrågasatte jag verkligen mitt IQ och om jag över huvudtaget hade något eller om jag tappat vette fullständigt. Att stå med ca 9000 andra personer i över 1 h i ösregn och iskall vind och vänta - frivilligt - på att få jogga 10 km mot en avgift på åtminstone 35 euro kan väl inte kallas helt smart? Nej, det tyckte jag inte heller. Ändå gjorde jag det.

Me and my dear cousin A just before the start

Det var altså uppehåll hela dagen igår, men just innan vi (jag, syster A:s man och kusin A) startade bilen mot Helsingfors och Midnight Run Helsinki 2012 (klik!) brakade himlen och regne stod som spö i backen. Great!

Tålmodigt satt vi i bilen och väntade på att regnet skulle upphöra och försökte hålla humöret uppe, men då klockan närmade sig 21 då startskottet skulle gå och regnet bara ökat var vi tvungna att ge upp och stiga ut. Det kändes ändå tröstande att ca 9000 andra människor också hoppade som smågrodor iklädda regnkappor och sopsäckar på Senatstorget och försökte hålla musklerna varma.

Själv slet jag av mig min stora svarta sopsäck i samma stund som startskottet avfyrades och satte iväg med hög fart. Jag insåg fort att hastigheten var för hög, men eftersom vinden kändes iskall mot de dyblöta kläderna bestämde jag mig för att bita ihop och fortsätta i samma takt så länge som möjligt. Sträckan var ju ändå BARA 10 km, vilket jag i princip borde klara av enkelt, men eftersom jag fortfarande var flunsig visste jag att det skulle bli tufft.

Nails inspired by Midnight Run ;) Depend + Isadora

Vid 5 km kände jag hur en klump i min hals sakta började stiga och hur illamåendet kom allt närmare, men jag vägrade ge upp och fortsatte och försökte i stället fokusera på att springa om så många andra löpare som möjligt. Vid 8 km insåg jag att jag skulle orka i mål och ökade hastigheten. Den sista kilometern spurtade jag sedan allt vad benen bar och var tvungen att sakta in först precis före mållinjen p.g.a. rusning. Efterkänslan var inte, trots en bra prestation av mig som inte sprungit en så lång sträcka på länge, samt var flunsig fortfarande, euforisk utan snarare förbannad och lättad över att ha kommit i mål. Slutresultatet var jag tyvärr inte riktigt nöjd med, eftersom jag känt att jag gjort allt vad jag kunde och lyckades ändå inte underskrida 60 min, utan fick nöja mig med en sluttid på:

Matka

Split	time of day	Aika	Diff	min/km	km/h	Sijoitus
5K	21:59:40	00:33:55	33:55	06:47	8.85	-
Maali	22:30:15	01:04:30	30:35	06:07	9.81	1703

Midnight Run i sig var ett riktigt okej evenemang, men jag är inte så övertygad om att jag kommer att delta igen, eftersom sträckan är såpass kort att det känns "onödigt" att betala för en (för mig) normal länk modell Längre. Rutten var bra planerad, men ställvis aningen mörk (vilket orsakade en hel del olyckor), samt smal, vilket ledde till trängsel och frustration. Själv hade jag kanske också haft lite högre förväntningar om "showen" som marknadsförts och som skulle ses under rutten, eftersom det sist och slutligen bestod av ett minimalt fyrverkeri, stora boomblasters och några små orkestrar.

Jag är ändå nöjd att jag deltog och fick se glädjen i min kusins och syster A:s mans ögon då de kom i mål: de var nöjda med sina prestationer och sprudlade av glädje och verkade så lyckliga. Tänk så bra att man kan glädja sig över andras glädje, även om man själv inte är lika nöjd och glad? Och råkar man själv vara nöjd och glad, blir det ju liksom dubbelglädje - praktiskt, inte sant? ;)

After finishing: wet, sweaty and smiling

Eilisiltana kyseenalaistin toden teolla älykkyysosamäärääni, sekä sitä, jos minulla ylipäätään oli minkäänlaista "älliä päässä" seistessäni kaatosateessa ja tuiverruksessa reilun tunnin ajan Senaatintorilla n 9000 muun juoksijan kanssa odottaen, vapaaehtoisesti, että pääsisimme taivaltamaan 10 km maksua vastaan. Kyllä, osallistuin siis Midnight Runiin.
Sää oli poutainen, joskin tuulinen koko eilispäivän, mutta juuri kun minä, serkkuni A sekä siskoni A:n mies lähdimme kohti Helsinkiä alkoi sataa kaatamalla.
Istuimme nätisti autossa ja odottelimme ja yritimme pitää hyvää fiilistä yllä, mutta kun huomasimme, että sade vain yltyi mitä lähemmäs lähtömme tuli, sen totisemmaksi kävivät ilmeet. Eihän siinä auttanut muu kuin vetää sadeviitat ja jätesäkit päälle ja suunnata muiden osallistujien joukkoon torille. En voi sanoa muuta kuin lits, läts. Onneksi Senaatintorilla tosiaan hyppeli n 9000 muuta pikkusammakon näköistä juoksijaa jotka yrittivät meidän tavoin pitää lihaksiaan lämpiminä.
Itse riisuin jätesäkkini vasta samalla kun ryhmämme lähtölaukaus ammuttiin ja spurttasin matkaan. Tiesin jo alun alkaen, että lähdin matkaan liian lujaa, mutta koska tärisin märissä trikoissani kuin haavan lehti päätin kylmäpäisesti juosta kovaa niin pitkään kun vaan pystyisin. 5 km kohdalla tunsin miten oksennus nousi kurkussani, mutten suostunut jättämään peliä kesken, vaan yritin keskittyä muiden ohitteluun. 8 km kohdalla tiesin olevani voiton puolella ja lisäsin vauhtia ja 9 km kohdalla päästelin sitten menemään oikein tosissani ja himmasin vauhtia vasta juuri ennen maaliviivaa ruuhkan vuoksi.
Maaliin päästyäni en kokenut sen suurempaa eufoorista tunnetta, enkä ollut kovin tyytyväinen lopputulokseeni, koska tunsin, että olin antanut kaikkeni enkä silti päässyt alle 60 min. Toisaalta olin iloinen että osallistuin, koska tuntui ihanalta nähdä serkkuni ja siskoni miehen onnelliset kasvot: molemmat olivat todella tyytyväisiä itseensä ja suortuksiinsa. 
Midnight Run oli tapahtumana ihan ok, mutten ole varma josko osallistun toista kertaa: reitti oli mukava, mutta paikoitellen todella kapea ja ahdas, sekä liiankin pimeä, mikä johti ruuhkiin ja vaaratilanteisiin. Lisäksi olin odottanut enemmän siltä ennalta paljon markkinoidulta showlta, joka näkyisi matkan varrelta, mutta joka koostuikin parista pienestä (ehkä) soittavasta orkesterista, pienestä ilotulituksesta sekä boomblastereista.
Päällimmäisenä mieleeni jäi kuitenkin seuralaisteni onnelliset kasvot ja voittajafiilikset: surullinen mieleni häipyi äkkiä kun tunsin, miten aloinkin iloita heidän puolestaan. Onpas helppoa (ja kivaa!) kun voi iloita toisten puolesta, jos ei itse ole niin tyytyväinen, eikö? ;)

Because I am a girl, I can always dream

Tänk så fel allt kan bli bara genom ett litet missförstånd - som t.ex. då någon uppfattar någonting helt fel och vips får historien en helt annan betydelse. Okej, det här blev invecklat, men det råkade sig att en tjej med exakt samma namn som jag gift sig och publicerat en annons om detta i lokala tidningen. Snacka om att pappa hade blivit paff då en släkting (som vi altså inte träffar särkskilt ofta) gratulerat honom för att JAG gift mig! Hahaa, gissa bara hur många goda skratt jag fått av detta? ;)

Anyway passade jag på att samla ihop, inspirerad av missförståndet, litet material över ett hurdant bröllop jag drömmer om. Kan hända att jag aldrig får gifta mig - vem vet - men att önska kostar väl inget?

Önska, önska, runt i ring. Önska kostar ingenting. Tänk va' man kan ha de bra, säg va' du vill ha?

On hassua miten pieni väärinkäsitys voi muuttaa tapahtumia ja niiden sisältöä aivan täydellisesti. Arvaattekin jo varmaan, että minun kohdalleni on sattunut juuri tälläinen väärinkäsitys ja siinä olette aivan oikeassa: nuori nainen, joka on täysin samanniminen kuin minä, oli hetki sitten mennyt naimisiin ja laittanut tämän kunniaksi pienen ilmoituksen lehteen. Arvatkaa vaan jos isäni oli ollut kuin puulla päähän lyöty kun (kaukainen) sukulainen oli onnitellut häntä kun MINÄ olin päässyt vihille. 

Noh, tämä pieni väärinkäsitys antoi monet hyvät naurut, mutta poiki myös siihen, että minä innostuin keräämään kuvia niistä minun unelma-häistäni. Saa nähdä jos koskaan pääsen vihille, mutta ainahan sitä voi unelmoida - se kun ei maksa mitään!

Jag vill gifta mig i kyrkan
Haluan naimisiin kirkossa

Klänningen skall vara vit och helst utan axelband
Mekkoni olisi valkoinen ja mielellään olkaimeton

Modellen får helst vara enkel, kanske draperad och möjligen ha litet brodyr på sig
Malliltaan mekko saisi olla suora, ehkä laskostettu ja siinä voisi olla hieman kirjailuja tms miehustassa

Brudbuketten skulle absolut inte innehålla rosor (eller åtminstone inte enbart sådana)
Morsiuskimpussani ei olisi pelkästään ruusuja

Färgranna blommor kombinerat med vita - I like!
Värikkäitä kukkia yhdistettynä valkoisiin, kyllä kiitos!

Håret skulle vara delvis uppsatt och lockat,. Enkelt, möjligtvis med några pärlor i
Hiukseni olisivat osittain kiinni. Kampaus olisi simppeli, mahdollisesti pienillä helmillä koristeltu

Gästerna skulle utgöras av närmaste släkten och kompisarna
Kutsulistalla olisivat lähimmäiset sukulaiset sekä kaverit

Stämningen skulle vara öppen och inte allt för strikt
Tunnelma olisi avoin eikä turhan tiukka

Alla skulle förhoppningsvis ha roligt!
Kaikille olisi toivon mukaan hauskaa!

Dekorationerna skulle också vara enkla, men stiliga
Koristelutkin olisivat simppelit, mutta tyylikkäät

Dekorationerna kunde gärna följa något färgtema, t.ex. ljusrött och svart
Koristelut voisivat noudattaa tiettyä väriteemaa, esim. vaaleanpunaista ja mustaa

Ringen skulle absolut vara av gult guld och antingen ha flera stenar på rad, helst "intryckta"
Sormukseni olisi ehdottomasti keltakultaa ja siinä olisi joko monta kiveä upotettuna

...eller så skulle den ha en större sten som antingen skulle vara "intryckt" eller aningen utstående
...vaihtoehtoisesti siinä olisi yksi, hieman kookkaampi kivi joka olisi joko upotettu tai sitten ei

Åhhåh, hur tungt är det inte att planera och förverkliga ett riktigt bröllop då det redan kändes aningen ansträngande att leta fram alla dessa bilder?

Huhhuh, miten raskasta onkaan suunnitella ja järjestää oikeat häät, kun jo näiden kuvien hankkiminen oli pienoisen työn takana?

all pics from google, weheartit

What Saturdays are made of

My Saturday 1.9

Lazy walks

A natural look

..thinking about yesterday evening with my girls..

..and the outfit of the evening: top Lindex, jeans H&M, necklace Eira/Kalevala Koru, bracelets Nomination, watch MK

Slow-food and great tastes (and eating way too much - just because you can´t resist it!)

Fixing your nails so that they´ll match with your shirt and preparing for the Midnight Run tonight