Running is for idiots - seriously!

Igår ifrågasatte jag verkligen mitt IQ och om jag över huvudtaget hade något eller om jag tappat vette fullständigt. Att stå med ca 9000 andra personer i över 1 h i ösregn och iskall vind och vänta - frivilligt - på att få jogga 10 km mot en avgift på åtminstone 35 euro kan väl inte kallas helt smart? Nej, det tyckte jag inte heller. Ändå gjorde jag det.

Me and my dear cousin A just before the start

Det var altså uppehåll hela dagen igår, men just innan vi (jag, syster A:s man och kusin A) startade bilen mot Helsingfors och Midnight Run Helsinki 2012 (klik!) brakade himlen och regne stod som spö i backen. Great!

Tålmodigt satt vi i bilen och väntade på att regnet skulle upphöra och försökte hålla humöret uppe, men då klockan närmade sig 21 då startskottet skulle gå och regnet bara ökat var vi tvungna att ge upp och stiga ut. Det kändes ändå tröstande att ca 9000 andra människor också hoppade som smågrodor iklädda regnkappor och sopsäckar på Senatstorget och försökte hålla musklerna varma.

Själv slet jag av mig min stora svarta sopsäck i samma stund som startskottet avfyrades och satte iväg med hög fart. Jag insåg fort att hastigheten var för hög, men eftersom vinden kändes iskall mot de dyblöta kläderna bestämde jag mig för att bita ihop och fortsätta i samma takt så länge som möjligt. Sträckan var ju ändå BARA 10 km, vilket jag i princip borde klara av enkelt, men eftersom jag fortfarande var flunsig visste jag att det skulle bli tufft.

Nails inspired by Midnight Run ;) Depend + Isadora

Vid 5 km kände jag hur en klump i min hals sakta började stiga och hur illamåendet kom allt närmare, men jag vägrade ge upp och fortsatte och försökte i stället fokusera på att springa om så många andra löpare som möjligt. Vid 8 km insåg jag att jag skulle orka i mål och ökade hastigheten. Den sista kilometern spurtade jag sedan allt vad benen bar och var tvungen att sakta in först precis före mållinjen p.g.a. rusning. Efterkänslan var inte, trots en bra prestation av mig som inte sprungit en så lång sträcka på länge, samt var flunsig fortfarande, euforisk utan snarare förbannad och lättad över att ha kommit i mål. Slutresultatet var jag tyvärr inte riktigt nöjd med, eftersom jag känt att jag gjort allt vad jag kunde och lyckades ändå inte underskrida 60 min, utan fick nöja mig med en sluttid på:

Matka

Split	time of day	Aika	Diff	min/km	km/h	Sijoitus
5K	21:59:40	00:33:55	33:55	06:47	8.85	-
Maali	22:30:15	01:04:30	30:35	06:07	9.81	1703

Midnight Run i sig var ett riktigt okej evenemang, men jag är inte så övertygad om att jag kommer att delta igen, eftersom sträckan är såpass kort att det känns "onödigt" att betala för en (för mig) normal länk modell Längre. Rutten var bra planerad, men ställvis aningen mörk (vilket orsakade en hel del olyckor), samt smal, vilket ledde till trängsel och frustration. Själv hade jag kanske också haft lite högre förväntningar om "showen" som marknadsförts och som skulle ses under rutten, eftersom det sist och slutligen bestod av ett minimalt fyrverkeri, stora boomblasters och några små orkestrar.

Jag är ändå nöjd att jag deltog och fick se glädjen i min kusins och syster A:s mans ögon då de kom i mål: de var nöjda med sina prestationer och sprudlade av glädje och verkade så lyckliga. Tänk så bra att man kan glädja sig över andras glädje, även om man själv inte är lika nöjd och glad? Och råkar man själv vara nöjd och glad, blir det ju liksom dubbelglädje - praktiskt, inte sant? ;)

After finishing: wet, sweaty and smiling

Eilisiltana kyseenalaistin toden teolla älykkyysosamäärääni, sekä sitä, jos minulla ylipäätään oli minkäänlaista "älliä päässä" seistessäni kaatosateessa ja tuiverruksessa reilun tunnin ajan Senaatintorilla n 9000 muun juoksijan kanssa odottaen, vapaaehtoisesti, että pääsisimme taivaltamaan 10 km maksua vastaan. Kyllä, osallistuin siis Midnight Runiin.
Sää oli poutainen, joskin tuulinen koko eilispäivän, mutta juuri kun minä, serkkuni A sekä siskoni A:n mies lähdimme kohti Helsinkiä alkoi sataa kaatamalla.
Istuimme nätisti autossa ja odottelimme ja yritimme pitää hyvää fiilistä yllä, mutta kun huomasimme, että sade vain yltyi mitä lähemmäs lähtömme tuli, sen totisemmaksi kävivät ilmeet. Eihän siinä auttanut muu kuin vetää sadeviitat ja jätesäkit päälle ja suunnata muiden osallistujien joukkoon torille. En voi sanoa muuta kuin lits, läts. Onneksi Senaatintorilla tosiaan hyppeli n 9000 muuta pikkusammakon näköistä juoksijaa jotka yrittivät meidän tavoin pitää lihaksiaan lämpiminä.
Itse riisuin jätesäkkini vasta samalla kun ryhmämme lähtölaukaus ammuttiin ja spurttasin matkaan. Tiesin jo alun alkaen, että lähdin matkaan liian lujaa, mutta koska tärisin märissä trikoissani kuin haavan lehti päätin kylmäpäisesti juosta kovaa niin pitkään kun vaan pystyisin. 5 km kohdalla tunsin miten oksennus nousi kurkussani, mutten suostunut jättämään peliä kesken, vaan yritin keskittyä muiden ohitteluun. 8 km kohdalla tiesin olevani voiton puolella ja lisäsin vauhtia ja 9 km kohdalla päästelin sitten menemään oikein tosissani ja himmasin vauhtia vasta juuri ennen maaliviivaa ruuhkan vuoksi.
Maaliin päästyäni en kokenut sen suurempaa eufoorista tunnetta, enkä ollut kovin tyytyväinen lopputulokseeni, koska tunsin, että olin antanut kaikkeni enkä silti päässyt alle 60 min. Toisaalta olin iloinen että osallistuin, koska tuntui ihanalta nähdä serkkuni ja siskoni miehen onnelliset kasvot: molemmat olivat todella tyytyväisiä itseensä ja suortuksiinsa. 
Midnight Run oli tapahtumana ihan ok, mutten ole varma josko osallistun toista kertaa: reitti oli mukava, mutta paikoitellen todella kapea ja ahdas, sekä liiankin pimeä, mikä johti ruuhkiin ja vaaratilanteisiin. Lisäksi olin odottanut enemmän siltä ennalta paljon markkinoidulta showlta, joka näkyisi matkan varrelta, mutta joka koostuikin parista pienestä (ehkä) soittavasta orkesterista, pienestä ilotulituksesta sekä boomblastereista.
Päällimmäisenä mieleeni jäi kuitenkin seuralaisteni onnelliset kasvot ja voittajafiilikset: surullinen mieleni häipyi äkkiä kun tunsin, miten aloinkin iloita heidän puolestaan. Onpas helppoa (ja kivaa!) kun voi iloita toisten puolesta, jos ei itse ole niin tyytyväinen, eikö? ;)