Jaa, i förra inlägget hade jag precis fixat navelpiercingen åt mig och var fundersam hur springandet skulle lyckas.
Jag vet inte om det var tack vare diamanten i naveln eller det fina vädret, men jag drog iväg på en 9km rask springlänk + 1km gång på spånbanan, vilken består av fler upp- och nedförsbackar än mina normala rutter. Pappa som var mitt moraliska stöd (som alltså gick 2km + 4km medan jag sprang) kallade mig sportdåre och det såg jag nog antagligen ut som också: blöt av svett som en dränkt katt. Piercingen kändes aningen öm, speciellt när jag sprang utför, så jag sprang med ena handen på magen och stödde skinnet så att det inte skumpade så mycket - vadå tecken på att mina (obefintliga) magmuskler är i behov av träning..
Apropå behov av träning: jag kan inte förstå hur jag på sistone gått upp i vikt trots att jag sprungit 15-20km/vecka samt cyklat varje dag 9km som arbetsväg. Dessutom har jag minskat med sötsaker samt kolhydrater, utan att lämna bort dem helt (min tallriksmodell ser ungefär ut såhär: ½ grönsaker, 1/4 protein och 1/4 kolhydrater + 1-2 skivor rågbröd + margarin + olja i salladen + fettfri mjölk) eftersom jag vet att min kropp inte tål det. Ytterligare dricker jag 1-2 liter vatten/dag (plus typ lika mycket kaffe, hihi ;)) - och ÄNDÅ ökar jag i vikt! Tyvärr avslöjar spegeln att viktökningen knappast beror på muskelväxt (ifall inte muskeln är belägen mitt på magen..) utan på fel kost och lite motion.. Hmpf. Nåja, kanske jag borde konstatera som jag gjort åt kollegerna att "sommarkilon" bara finns för att man skall ha något projekt inför hösten. Problemet är bara att andras "sommarkilon" inte stör mig ett dugg - dem märker jag inte ens - men de egna.. Håh-håh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3