Fortsättning följer

Mina tankar är fortsättningsvis lika bortblandade som en katt som precis spinnat några varv för mycket i torktumlaren. Hehe, snacka om skit-humor. To be honest. Jag är så as-uttråkad att fy apa!

Hela gårdagen spenderade jag i mitt eget högklassiga sällskap, helt ofrivilligt. Föräldrarna åkte på begravning till Grani, kompisarna antingen jobbade eller hade annat för sig och sambon befinner sig i Stockholms 5-stjärniga jetset-liv. Å vad gör jag? Sitter hemma och tycker synd om mig själv, arbetslös och allt. Hur som helst avverkade jag en 6,9km lenkki i stekthett solsken och stormbyig motvind på 45 minuter (vadå en ton av bitterhet kan anas..?). Så fixade jag mat åt mig: burgare med broilerbiff, tomatsås, yoghurt, grönsaker och morotsstavar (som fungerade som surrogat för franskisar). Tyvärr blev slutresultatet inte riktigt som jag tänkt mig, men jag antar att det beror på att jag aldrig tycker att maten smakar gott då jag äter ensam. Antagligen skulle jag t.o.m. berömma en panerad drisktrasa om jag bara fick äta den i någon annans sällskap, hihi.




Tadaa! Min favorit hemma-look: pyjamasshorts och en påsig Peak-huppare samt oborstat hår

 På kvällen gick jag sedan över till syrran och spelade spel - först något bollspel med 3½ åriga gudottern Wilma och senare Mah Jong med syster och hennes man. Åh, jag får ju inte glömma att berätta att de snällt bjöd mig på kladdkaka (som jag visserligen själv hämtat från butiken..), glass och rödvin.

Idag använde jag hela min energi under förmiddagen till att vara pessimist och såg bara det negativa i allt. Passade på att hjälpa föräldrarna med att tömma ut en massa gammalt, möggligt skit ur ett uthus, men blev tyvärr bara hungrig och bitter av att stå och andas in en massa mögelmikrober.
Vändpunkten för negativismen blev dagens middag: mammas hemgjorda kållåda samt rågbröd med Oltermanni-ost på. Jag kommer ofta på mig själv att vara förtjust i så otroligt vardagliga ting, som t.ex. rågbröd med smörsmakande margarin och en tunn skiva ost - hur gott kan det egentligen va?

Ush så jag skäms över mitt barnsliga beteende ibland, men jag kan bara ingenting åt det: jag ÄR helt enkelt avundsjuk. Kanske kan jag skylla på att alla andra också nångång är det och att det är en helt naturlig reaktion? Jag skulle mer än gärna lära mig att hantera min avundsjuka, för ibland "slår det bara över" och jag kan vräka ur mig hur mycket skit som helst bara för att jag tycker så synd om mig själv. Visst, jag är till naturen ganska temperamentsfull och växlar fort mellan olika känslor, men det är väl ingen ursäkt.
Har alltså nån där ute ett bra tips åt mig hur jag skall lära mig att hantera mina häftiga känslo-utfall? Detdär med att räkna till 10 innan man handlar funkar inte - tyvärr det är redan beprövat och begravt. Mitt tålamod är för dåligt.