Äntligen..

Nåjaa, äntligen vågade jag förverkliga min fjortisdröm. Hade den korta turen på jobbet igår, så direkt efter arbetsdagen hoppade jag på bussen in till stan och gick med bestämda skakiga steg mot Rödbergen. På Stora Roban hittade jag Harness piercing- och tatueringsstudio. Direkt när steg in visste jag att ingen återvändo fanns. Chockad över personalens utseende (håligheter i öronen, färgade kontaktlinser i ögonen..) kände jag mig SÅ ynklig, men skärpte mig och berättade med darrande röst att jag kommit för att få en navelpiercing. Med kallsvettiga händer pekade jag ut ett smycke med lilafärgad sten och ställde mig framför piercaren för att få stickstället ritat med tusch. Så var det bara att hoppa upp i tandläkarstolen och knipa ihop ögonen - nu skulle det ske! Livrädd och med knutna nävar låg jag där och hade lust att springa iväg (som tur var stolen så högt uppe att jag inte skulle ha vågat hoppa p.g.a. risken att skada mig..) och repeterade mitt mantra som kort och koncist bestod av "ajajaj" trots att ingen ens rört mig ännu. Piercaren skrattade åt mitt mantra, knep om skinnet runt naveln, konstaterade att mantrat lät sött och stack. Och to be honest - jag kände inget mer än klämmen om skinnet - sticket kändes inte ens! På en nanosekund var det över och jag kunde andas ut - där är den nu!

Ute tillbaks på Albertsgatan ringde jag direkt till mamma och berättade vad jag hade gjort. Mamma konstaterade bara att hon trott att jag skulle ha gjort dethär redan tidigare (gissa om jag kände mig feg nu - det har bara tagit mig 7 år att våga) och att det ju var min egen sak. Är man över 21 år gammal får man väl ansvara själv för det man gör och även ta eventuella konsekvenser. Jag vet att infektionsrisken finns, men tillsvidare är jag bara nöjd med min inskaffning. Magen känns aningen öm, men jag lyckades t.o.m. somna på mage (som jag tidigare var orolig över hur det skulle gå..) och skall senare idag pröva på att springa. Cyklandet till jobbet i morse kändes aningen ömt i magen, men det gick helt okej. Jag tog dock för säkerhets skull en ibuprofen 600mg som profylax. Piercaren gav tydliga direktiv om vården: tvätta piercingen varje dag en gång med vatten, smörj huden runt omkring med bassalva och that´s it. Svettning, bastu och simmande (i sjö/hav, simhall om en månad) är tillåtet, likaså jobb på sjukhus. Nu hoppas jag bara att allt skall gå väl och att piercingen så småningom blir en del av mig. Tillsvidare är jag som ett nyfiket barn och lyfter skjortan då och då och kollar att den fortfarande är kvar, hihi.