Vart försvann det?

Varför skall veckoslutet alltid kännas så kort när resten av veckan känns som raka motsatsen och as-lång?  Dethär veckoslutet har igen varit innehållsrikt: springande (fredag, lördag, söndag faktiskt), brända ägg, shopping i Jumbo, rödvin och bailabaila, huvudvärk, litervis med kaffe och motorcykel.

Imorse när jag vaknade var jag på vippen att uttala frasen, eller nja, löftet, man ändå aldrig håller: jag skall aldrig mer dricka rödvin. Jag har i sommar hittat en ny serie, Chill out, som består av både rött och vitt vin och båda faller i min smak. Tyvärr drack jag väl några klunkar för mycket igår innan vi drog iväg till krogen med Emma, så herr Huvudvärk var på besök i morse. Som tur kom den gode fén fru Ibuprofen och räddade min dag, thihi.

Bilden är lånad

Idag testade jag på något nytt: tog syrrans två dvärgschnauzrar, Eve och Ylva, med och springa. Hundarna är väldresserade och kan gå nätt i koppel, t.o.m. då barnvagnen är med, men de har aldrig varit på jogginglänk. I början trasslade hundarna bara in sig i kopplena och förstod inte alls när jag bara fortsatte springa och lockade "kom, kom" eller "hop, hop" (precis som en av gyminstruktörerna på Sats brukar göra) på dem och lät dem inte stanna. Efter första kilometer fattade de vinken och oj så stolt jag var. Visserligen kändes det aningen konstigt då hundarna föredrog att liksom springa efter mig i stället för brevid eller före. Dessutom travade de saktare än jag, men eftersom jag nu egentligen var halv-krabulantisk var det helt okej (och antagligen hälsosammare) att ha en långsammare takt på än normalt.

Imorgon börjar min sista vecka på sommarjobbet. Det är både roligt och trist att sluta: jag har trivats otroligt bra på jobbet och kommer att sakna alla härliga kolleger, men samtidigt är jag definitivt i behov av semester innan skolan börjar. Nåja, får väl se hurdana fall veckan kommer att föra med sig - de senaste veckorna har vi haft det underligt lugnt, men på tisdagen börjar skolorna och seeeedan får man se var det för med sig..