fredag 26 april 2013

How it felt to move far far away: miehen perässä Helsingistä Poriin

Det är redan ett tag sedan jag flyttade hit till Björneborg och jag kan tänka mig att en och annan funderat på hur livet börjat "rulla på" för mig och om jag börjat bli hemmastadd. Jag tänkte nu i detta inlägg glänta på hemligheternas ridå och avslöja sanningen - oförfinad och som den är.

Hur kommer det sig att jag över huvudtaget flyttade till Björneborg? Jag spenderade nästan varje helg under sommaren 2012 här tillsammans med T, som jag träffade på vappen i Helsingfors. En av mina två semesterveckor i augusti bodde jag här och jag minns fortfarande exakt hur T under den första kvällen då jag var här konstaterade att han skulle bli väldigt glad om jag skulle flytta hit. Paff och häpen låg jag där och var nöjd över att det redan var mörkt och att han inte kunde se mitt ansiktsuttryck; jag måste ha sett chockad ut! Efter en stunds tystnad konstaterade jag bara: "onneks mä en sit kuullut tuota" och försökte glömma hela frågan - inte för att jag inte skulle ha drömt och funderat på saken redan tidigare, men för att jag inte ville konfrontera faktumet att jag kanske en dag skulle flytta bort från min kärnfamilj och min trygga hemmatrakt.
Tanken fick mogna och vi ansökte om hyresbostad. Efter många långa diskussioner med både systrar, kompisar och föräldrar bestämde jag mig för att testa: vadå, skulle det skita sig för mig, skulle jag bara flytta hem tillbaks och allting skulle vara som förut. I oktober fick jag sedan ett erbjudande per e-post om en drömbostad och i november bekräftades äntligen en arbetsplats på centralsjukhuset för mig. Så var det bestämt: jag flyttar.

En otroligt kall lördagsmorgon i December 2012 hoppade jag på bussen till Helsingfors, där jag böt till bussen till Björneborg. Med cykeln i handen, Haglöfs-dagsrinkan på ryggen och bagen i handen reste jag till mitt nya hem. De första 1½ veckorna klarade vi oss med enbart T:s grejer, tills mina föräldrar hämtade mitt flyttlass på självständigthetsdagen.

Den första månaden jobbade jag på avdelningen för kvinnosjukdomar och flyttades sedan efter nyår till bäddavdelningen inriktad på traumatologi och ortopedi. Jobbet kändes i början jobbigt (som det nu alltid känns när man börjar på en ny arbetsplats), men tackvare snälla och hjälpsamma kolleger som hade otroligt mycket förståelse för mig som hade tummen mitt i handen när det gällde fingerfärdighet har jag blivit hemmastadd fort och t.o.m. lärt mig en hel del (åtminstone enligt mig själv ;))

Relationerna då? Parförhållandet? Kärnfamiljen? Hur har det fixat sig?
Nu vågar jag med ett leende på läpparna konstatera att situationen lugnat sig: i början kände jag mig väldigt ensam, ynklig och borttappad, vilket återspeglades tydligt i mitt beteende mot T: jag krävde massor närhet, men ville inte vara till besvär och ville låta honom "fortsätta" sitt eget liv som hittills. Otaliga kvällar (och morgnar och dagar) grät jag över mitt blödande hjärta: jag saknade mina föräldrar och mina syskon, syskonbarn och morföräldrar, samt kompisar otroligt mycket! Ju mer jag saknade dem, desto bittrare blev jag och desto mer lät jag mitt dåliga humör och min ilska dra ut över T, vilket resulterade i att vi stred, skrek och grät som två vansinniga varelser. Ju mer vi stred, desto mer drog jag mig in i mitt skal och drog mig undan och lade ner all min fritid på att promenera, jogga och blogga. Jag reste regelbundet hem till hemtrakten och njöt för fulla muggar av att bli passad och av den trygga kärleken som kärnfamiljen gav mig. X antal gånger var jag färdig att ge upp, packa mina saker och hoppa på bussen hem tillbaks.

Äntligen vågar jag så småningom pusta ut, eftersom det nu efter 4 månader känns som om situationen börjat lugna sig och jag funnit en balans i livet igen. Jag trivs på jobbet, huset känns som ett hem som man gärna åker till och är i, gymmet ligger på ett otroligt bra avstånd från hemmet och träningen löper.. Och javisst, det som ni mest är nyfikna över: parförhållandet har vi (äntligen) fått på ett stabilt plan och jag känner mig trygg i det. Visst käbblar vi fortfarande och har tvister, men de känns nu för tiden mer som en naturlig del av parförhållandet. Nu satsar vi mer på att göra saker tillsammans och det har känts som en väldigt bra lösning, samt en bekräftelse för påståendet som kvinnotidningarna lär oss: man måste vårda sitt parförhållande regelbundet. Ju mer vi gör saker tillsammans, desto mer märker jag att jag verkligen VILL vara tillsammans med T och dela med mig av saker som jag får mig att bli på gott humör.
Tackvare lugnet som satt sig över relationerna har jag också märkt, hur jag funnit liksom ett inre lugn. Trots att jag fortfarande tidvis är ensam och inte t.ex. har "hittat egna kompisar" att umgås med, känns det inte alls lika illa längre. Eftersom jag i mitt yrke har med människor att göras, trivs jag verkligen med att vara för mig själv efter arbetsdagen och t.ex. träningen sköter jag gärna för mig själv - det är min "me-time" :)

Detta inlägg var nu en liten glimt av hur mitt liv för tillfället ser ut. Hoppas att någon annan kan ha nytta av detta eller kanske någon rentav kan känna igen sig i min situation? Jag vill inte påstå att flytten ca 280 km från kärnfamiljen varit lätt, men jag lovar att den fått mig att mogna och växa som människa, sjukskötare och partner. På många sätt.

J & T <3
Siitä onkin jo jonkin aikaa, kun muutin pk-seudulta tänne Poriin. Ajattelin kirjoittaa postauksen siitä, miten elämäni on lähtenyt täällä sujumaan ja minkälaisia vastaiskuja matkan varrella on ilmennyt.
Lähdetääs liikkeelle aivan alusta: miten ylipäätään tulin muuttaneeksi Poriin?
Tapasin T:n Helsingissä viime vappuna ja vietin sitten lähes jokaisen viikonloppuni viime kesänä Porissa hänen luonaan. Elokuussa asuin täällä kokonaisen viikon ja muistan edelleen elävästi, miten makasimme siinä vierekkäin sängyssä ja miten T kertoi, miten iloiseksi hän tulisi, jos muuttaisin tänne. Kiitin Luojaa siitä, että oli jo ilta ja pimeä, jotta T ei nähnyt minun pelästyneitä kasvojani. Hetken hiljaisuuden jälkeen tokaisin vain: "onneksi en kuullut tuota" ja naurahdin koko asialle. Toki olin jo aiemmin pallotellut ajatuksella, että muuttaisimme yhteen, mutten halunnut joutua edes kuvittelemaan, että joutuisin muuttamaan kauas pois rakkaimmistani. Kysymys jäi kuitenkin kummittelemaan ja juteltuani niin vanhempieni, kavereitteni ja siskojeni kanssa päätin, että yrittäisin: ainahan sitä voi muuttaa takaisin kotiin jos homma kusisi! Lokakuussa saimme tarjouksen unelmakämpästä ja marraskuussa vahvistui työpaikka Keskussairaalalla ja näin ollen myös muuttoni.
Eräs jäätävän kylmä lauantaiaamu joulukuussa matkustin sitten pyörä kädessä, Haglöfsin pikkurinkka selässä ja bagi toisessa kädessä linkkarilla Helsingistä Poriin ja vietimme ensimmäiset yhteiset 1,5 vkoa T:n tavaroiden varassa, kunnes vanhempani toivat muuttokuormani itsenäisyyspäivänä.
Ensimmäisen kuukauden vietin naistentautien osastolla ja uuden vuoden jälkeen siirryin ortopedian ja traumatologian vuodeosastolle. Työ oli alkuun hankalaa, mutta kiitos ymmärtäväisten ja ihanien työkavereiden kotiuduin ja opin nopeasti.
Entäs suhteet? Parisuhde ja perhe? Se varmasti kiinnostaa teitä eniten ;)
Totta puhuakseni tässä kohdassa olen kohdannut elämäni suurimmat haasteet: alussa olin todella yksinäinen, ikävöin ja itkin perheeni perään kuin koiranpentu ja purin kaiken pahan oloni T:hen kiukuttelemalla. Vetäydyin kuoreeni enkä halunnut päästää ketään lähelleni ja mietin harva se päivä, että luovuttaisin ja lähtisin takaisin kotiin. Vapaa-aikani kulutin urheilemalla, sekä netissä istuen.
Nyt uskallan (vihdoinkin!) hymähtää koko tilanteelle ja todeta, että rauha on laskeutunut maahan: pikku hiljaa olen vihdoinkin löytänyt sisäisen rauhani ja ikään kuin löytänyt paikkani täältä. Osittain tämä johtuu siitä, että talomme on alkanut tuntumaan kodilta ja että olen oppinut ja kotiunut työpaikalleni ja viihdyn siellä. Parisuhdekin on (edelleen vihdoinkin ;)) oikealla tolalla ja olemme löytäneet rauhan ja keskitien. Vaan miten? Noh, pakko todeta, että se naistenlehtien toitottama väittämä, että parisuhdetta pitää hoitaa ja vaalia säännöllisesti pitää paikkansa: nykyään teemme tietoisesti asioita yhdessä ja mitä enemmän teemme ja olemme yhdessä, sitä enemmän huomaan todella kaipaavani ja haluavani tehdä ja olla T:n kanssa ja jakaa aikani ja iloni hänen kanssaan. Toki tappelemme edelleen, mutta huomattavasti vähemmän ja rakentavammin kuin aiemmin (jolloin kiljuimme putkihuutoa ja olimme kuin kaksi kakaraa..).
Tämä oli nyt ikään kuin pieni kurkistus minun elämääni ja paljastus tämän hetkisestä tilanteesta. Ehkä joku voi jopa samaistua tilanteeseeni ja ehkä hyötyä postauksestani? En väitä, etteikö ikävä edelleen kalvaisi minua, mutta enää se ei tunnu yhtä ylitsepääsemättömältä. Vaikka tunnen itseni edelleen joskus hieman yksinäiseksi (en esim. ole vielä "löytänyt omia kavereita" täältä"), olen oppinut kanavoimaan energiani ja kehittämään itselleni ilon aiheita, joita ovat esim. lenkkeily ja sali, eli urheilu jota mieluusti harrastan yksin koska vietän työssäni tiiviisti aikaa muiden ihmisten kanssa. En väitä, että muutto olisi ollut millään lailla helppo, mutta uskon sen kasvattaneen minua niin ihmisenä, sairaanhoitajana kuin partnerinakin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3