Dagens fundering lyder: varifrån kommer den kraft som vi plötsligt kan fyllas av och klara av saker och prestationer som vi egentligen inte borde klara av?
För att inte hålla er i spänning mer, så måste jag avslöja att mitt livs första kejsarsnitt gick bra, både för min, mammans och barnets del. Också pappan klarade sig med medvetandet i behåll. För en känslig person skulle upplevelsen på den sidan av operationsduken som jag, min handledare och den övriga personalen befann sig ha kunna varit chockerande och skrämmande, då tagen som barnmorskorna och kirurgen inte var finkänsliga direkt - snarare tvärtom: först skar kirurgen upp magen och gjorde ett relativt litet hål i förhållande till babyns strategiska mått 48cm, 3350g, 35cm huvudomkrets. Så lade kirurgen ned skalpellen och började tillsammans med barnmorskan riva och klänga ut barnet. Några extra klipp med saxen, nips-naps med mammas magmuskler, och så hördes ett gällt litet skrik: en liten flicka hade kommit till världen. Jag kan knappt beskriva hur tacksam jag är över att jag fick (och hann!) uppleva ett kejsarsnitt. Den hemliga drömmen om att någongång arbeta som sjukskötare i operationssalen började igen pirra i bakhuvudet...
Nattsömnen har under de senaste nätterna blivit en aning kort (ungefär 6h), vilket jag imorse kände av då det kändes SÅ motvilligt att tvinga sig själv upp ur sängen då klockan ringde 05:38. Jag misstäkner att snuvan, som för tillfället irriterar min vardag, beror på sömnbristen. Det har vissts forskats i att sömnbrist leder till en sänkning i immunförsvaret - alltså i mitt fall snuva. På eftermiddagen då jag äntligen kommit hem och fått i mig 1½ kopp kaffe tyckte jag att jag ändå kände mig såpass pigg att jag skulle kunna gå på ett lätt gympass. Hurtigt drog jag på mig träningsleggingsen, packade gymskorna och tog metron till gymmet för att njuta av comfort-träning och en harmonisk känsla. HAH! Där sprack min bubbla: träningspasset, alltså BodyCombaten, förvandlades till en 55min lång tuff och mega-svettig träning bestående av hopp, skutt, slag och skrik i alla olika riktningar. Min kropp njöt och endorfinerna bara sprudlade kring mig - sjutton så jag njuter av att träna hårt! Detdär med Mindfull-träning är nog inget för mig..
Men hey, för att återgå till dagens frågeställning angående plötsligt uppstående krafter som vi ibland kan fyllas av: jag misstänker starkt att det finns ett band mellan mamman och barnet direkt efter födseln, då kejsarsnitts-mamman mirakulöst kunde röra på sig exakt då vi fattat beslutet att föra kejsarsnitts-babyn till henne i uppvakningsrummet efter kejsarsnittet. Två timmar efter att babyn kommit till världen började hon skrika och krävde att få mammas närhet och mjölk på barnsängsavdelningen och exakt i samma stund kunde mamman plöstligt böja sitt ben, som alltså varit bortdomnat p.g.a. bedövningen i operationen, och kunde komma till avdelningen.
På något sätt lyckades ju min kropp också kämpa för fullt i 55 minuter på BodyCombaten, trots att den under hela dagen varit som i dvala. Min kraft berodde knappast på moderskraft, menkanske det var någon högre eller undermedveten makt? Hmm. Finns det en högre och yttre makt som fyller oss eller kommer kraften egentligen från vårt inre, men omdevetet?
Kiva att du fick vara med om en födsel i alla fall =)
SvaraRaderaEfter att ha fött två barn, så kan jag lova dig att det finns krafter som du aldrig kunde tro att finns! Inte ens i dina vildaste body combat drömmar... Vi har nog oanade krafter, som kommer fram då när det verkligen gäller. Och alla har det, tror jag.
Ansku: thihi, man kan knappast jämföra en förlossning med 55 minuter Combat - kanske mer med ett maratonlopp?
SvaraRaderaDet var bara så fascinerande hur mamman i samma stund som vi fattade beslutet att kärra babysen till henne i uppvakningsrummet PLÖTSLIGT kunde böja benet som en minut tidigare varit helt "ur spel". Mammakrafter? Who knows..