Why are you running, man?

Ingen har knappast gått miste om att jogging blivit en allt populärare idrottsgren under de senaste åren. Men varför joggar så många egentligen? Och varför springer jag?

Jag tror att en orsak är den ekonomiska nedgången (kan man säga så? Nåja, ni vet vad jag menar) vilken tvingar människor att prioritera vad de investerar sina pengar i och i alla fall här i huvudstadsregionen är medlemskap på gymmen löjligt dyra. Om man varje månad tvingas vara rädd för att mista sina arbetsplats vill man kanske inte satsa sina sista slantar på ledd träning, vilket ju i sig är synd eftersom det är viktigt att sköta om sig själv och sin kondition för att orka i vardagen - speciellt om den plötsligt fylls av motgångar! Gymtimmarnas schema är också anpassat för folk som arbetar mellan klockan 8 och 16 på vardagarna, vilket en stor del av befolkningen gör. Men hur blir det med dem som tvingas jobba utanför den tiden - när skall de hinna delta i gymtimmarna?

Att jogga kräver inget mer än ett par ordentliga joggingskor. Extra-bonus är det förstås att ha kläder som andas och som håller en både varm och torr. 
Jogging kan man hålla på var som helst och när som helst - det enda som krävs är en väg eller en stig.

Själv började jag jogga, mer eller mindre aktivt, för några år sedan vid sidan om fotbollsträningarna (tränaren uppmanade oss att träna löpning utöver träningarna och jag lydde snällt..). Länge sprang jag samma sträcka, ca 4km lång, men började sedan sakta öka sträckan. Hösten 2009 lyckades jag få en spricka i vänstra knäskålen och hoppade med kryckor med benet i ortos (en sorts stödskena) i 2 månader och höll, som ni säkert förstår, en rejäl paus med joggingen. Då jag äntligen rehabiliterat knä och de stödande musklerna började jag träna mer målmedvetet och sprang, till skillnad från de flesta motionärer, året runt (jep, även då temperaturen sjönk under -15 grader celsius - det gäller bara att ha rätt utrustning!) 

Tyvärr överdrev jag med träningen och insjuknade allvarligt och tvingades avsluta träningen helt och hållet för en månad. Under den perioden hann och tvingades jag fundera över hur jag skulle bygga upp tränandet och varför jag över huvudtaget joggar - för att må bra eller för att riskera hälsan? Jag kommer säkert för evigt att minnas blicken i den bekanta läkaren som ställde min diagnos och bad mig att lugna ned mig: blicken var fylld av oro och fick mig att tänka: är det verkligen värt det? Efter den första lunginflammationen började jag jogga för fort och insjuknade pånytt och fick träningsförbud i en månad till. Jag lärde mig av mitt misstag och började träna i en betydligt långsammare takt och satsade på att lyssna på kroppen.


Första milstolpen i min träningskarriär blev när jag sprang 10 km i ett sträck efter de båda pneumonierna. Oj så stolt jag var över mig själv!


Följande milstolpe inträffade våren 2011 då jag ex tempore en morgon beslöt mig för att springa ett halvmaraton (20 km) till båtstranden, där jag visste att föräldrarna var på bryggtalko. Utan att avslöja min plan för någon styrde jag stegen mot vägen och påbörjade min färd. Jag hade beslutit mig för att sluta springa direkt om det skulle börja kännas illa och kände på det sättet ingen press på mig att måsta lyckas. Efter 10km stannade jag vid den lokala bybutiken och tankade en trip-saft och var överraskad över hur lätta benen ännu kändes. När kanske 3 km återstod började stegen bli tyngre och tyngre, men då vaknade den lilla målmedvetna kraften inom mig och tvingade mina ben att fortsätta. Som tur var det endast benen som led - andnöd eller ett eventuellt sting skulle nämligen ha fått mig att avbryta direkt. Ett annat moment, som jag säkert kommer att minnas för evigt är då min blick mötte mammas då jag sprang ned för backen till stranden. Jag minns hur hela hennes ansikte började le och hon sade högt något i stilen med "voi hitto tota kakaraa". Jag var så stolt, så stolt över mig själv! I did it och ännu helt ex tempore!

Orsaken till att jag beslöt mig för att skriva detta inlägg var att jag kände ett behov att dela med mig och skri(k)va om min glädje och enormt bra fiilis som fyllde min kropp efter den 47 minuter långa joggingturen Kampen-Mejlans-Sandudd runt-hem = ungefär 7 km som jag precis kom hem från. Det kändes motvilligt att bege sig ut i mörkret, men redan efter ½ km kändes kroppen varmare och jag fick en bra rytm på stegen och lät bara benen styra stegen. Det är svårt att beskriva den s.k. flow-fiilisen som jag fylldes av och den euforiska känslan som jag, trots att jag redan duschat och suttit inomhus en stund, har.

Jag tycker det är viktigt att alla hittat sin "egen idrottsgren", altså ett sätt som de gärna motionerar på och som ger dem en bra känsla. Jogging är min gren och det har jag insett efter både mot- och framgångar.

bilderna från google kuvahaku och weheartit