måndag 11 juni 2012

You affect me

Jag anser mig själv vara empatisk och har lätt för att leva mig in i en annan människas situation och identifiera mig med dess känslor: jag blir glad då jag ser att någon annan är det och kännerm ig vice versa ledsen då jag ser någon som ser ledsen ut. Förmågan att tänka och känna empatiskt är en, åtminstone enligt mig, fin och åtminstone i viss mån inom vårdyrket bra egenskap - förutom då den har ytterligare en verkan (vilket den har på mig): nämligen att jag lätt tar åt mig då någon annan känner sig dålig och låter sitt dåliga mående gå ut över mig.


pic from Google



Det är så enkelt att säga "äh, låt det gå in genom ena örat och ut genom det andra" då någon riktigt öser mängder av skit-prat över en (vilket inte är alltför sällsynt på en måndag), men åtminstone för mig som är känslig är det så otroligt svårt att förverkliga. I stället, speciellt om jag är på riktigt känsligt humör, suger jag åt mig alla spydiga kommentarer och åsikter, förvränger dem i en ännu litet värre och negativare ton och samlar dem inom mig som en tvättsvamp. Dålig stil, I know. Detta resulterar i att mitt humör sjunker från + till - och får mig antingen att bli ledsen, nedstämd och gråtfärdig eller bitter, inåtvänd och snäsig.

Idag har jag råkat ut för några människors dåliga måndagshumör och har tyvärr valt svampmetoden och har, speciellt nu när jag känt mig tröttare mot kvällen, absorberat att geggamoja som en riktig Spongebob Squarepants.

pic from google
Men för att åter inse att det, trots Spongebob-effekten och måndags-bitterheten, har hänt någonting roligt idag kan jag ju stolt berätta att jag idag testat och fått min examensgåva av föräldrarna: en ny cykel! Den mörkgråa härligheten väntar tillsivdare på cykelverkstaden, eftersom jag gärna ville ha en pakethållare installerad (skulle just vara snyggt om jag borde ha monterat den själv..), men imorgon - IMORGON - skall jag efter jobbet cykla hem den. Gissa bara hur nöjd och ivrig jag är? (åtminstone NÄSTAN) Så ivrig att jag riktigt väntar på att åka på jobb imorgon ;)

Kyky tuntea myötätuntoa, empatiaa, on mielestäni hieno ja varsinkin hoitoalalla jopa tarvittava ominaisuus, jotta pystyy ymmärtämään toista ihmistä ja tämän reaktioita ja tunnetiloja. Itse kuulun kategoriaan, joka helposti samaistuu toisten tunteisiin: iloitsen kun näen jonkun olevan iloinen ja tunnen itseni surulliseksi, kun näen jonkun olevan surullinen. Harmillista kyllä osaan näiden lisäksi ottaa itseeni, kun joku purkaa pahaa oloaan tai suruaan sylkemällä päälleni suoranaista skeidaa. Lisäksi osaan, varsinkin herkimmilläni, vääntää kommentit ja väitteet lisäksi astetta pahempaan muotoon ja ottaa ne niin henkilökohtaisina että huomaan lopulta itse, miten hyvä tuuleni kaikkoaa kuin tuhka tuuleen ja vetää hymyni polviin ulottuvaksi. Voisin melkein verrata itseäni Paavo Pesusieneen: imen ihmisten pahaa oloa itseeni kuin pesusieni!
Useimmiten ihmisethän eivät tarkoita kommenteillaan ja pahan olon purkamisellaan mitään juuri minua henkilökohtaisesti vastaan, miksen tajua miksi silti joskus otan itseeni kaikki tylsyydet ja oikein haudun niitä mielessäni loppupäivän, samalla kaivaen itselleni maailman syvintä pikku-onkaloa maanrakoon.
Taitaa olla sanomattakin selvää, että olen tänään joutunut parin ihmisen maanantaisen pahan olon purkamisen kohteeksi? Maanantaini ei siis ole ollut se paras mahdollinen, mutta kun taas nyt iltasella rauhoitun miettimään mitä hyvää päivän aikana minulle onkaan tapahtunut, saan nopeasti hymyn takaisin huulille: sain tänään vihdoin ja viimein vanhemmiltani valmistujaislahjan - eli sen kauan himoitun pyörän. Fillari tosin odottaa vielä korjaamolla, koska halusin siihen asennettavan pakkarin. Mutta huomenna, HUOMENNA, saan vihdoin töiden jälkeen polkeaista harmaan ihanuuteni kotiin. Harvoin sitä odottaa näin innolla huomista työpäivää ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3