I run, I live, I love!

Aaaahhh!! I did it - påriktigt! Jag klarade verkligen av att springa hela sträckan på 21 km på gårdagens Helsinki City Run och fiilisen var på topp (åtminstone nästan) hela loppet! Älskar, älskar, älskar att springa!

Nervositeten stiger..
Jännitys kasvaa..

Ännu en timme innan starten satt jag och deppade: jag klarade inte av att ta en endaste ett springsteg utan att det stack till i vänster sida - hur i hela fridens namn skulle jag klara av ca 35 000 steg (ifall mina steg är ca 60 cm långa)? En sista gång plockade jag ännu i mig en Ibumax och smorde in hela vänster sida med Mobilat och bestämde mig för att trots allt gå till starten och åtminstone försöka - jag hade ju ändå redan tagit mig till Olympiastadion.


På startområdet kände jag mig (om möjligt) ÄNNU sämre då jag såg hur alla studsade fram på uppvärmningsområdet, småpratade och skrattade med varann och hade fiilisen på topp. Med Famos ord i mitt huvud tog jag ändå några försiktiga springsteg (i hopp om att ingen skulle se mig ifall jag skulle flämta till av smärta) - och blev positivt överraskad: det gjorde inte ont längre! Med världens bredaste leende (som sträckte sig från öra till öra) på läpparna tog jag några springsteg till och visste att jag skulle klara det.

Här insåg jag att jag kan delta
Tässä kohtaa tajusin, että voisin osallistua

Starten
Lähtö

Rutten för HCR (klik!) var delvis obekant för mig, vilket jag upplevde som en bra sak, eftersom det, åtminstone för mig, känns som ett litet äventyr varje gång som man kommer till ett nytt ställe och stegen löper lättare då man "vill se" vad som finns bakom nästa hörn.


Under rutten koncentrerade jag mig inte på något speciellt och överraskade mig själv genom att inte ens ta stress för varje människa som löpte förbi mig, vilket är en prestation i sig för mig som är tävlingsmänniska. Flera gånger märkte jag hur läpparna drogs till ett leende då jag läste en rolig text på någons skjortrygg och då åskådarna hejade på oss. Speciellt två saker kommer jag ihåg, trots att jag såg mycket under mina 21 km: vid starten sprang jag efter en familj, där mamma löpte brevid och pappa sprang med en jogging-kärra med ett barn i - snakca om respect! Publiken uppmärksammade också den sympatiska familjen och jag misstänker att de visst kammade hem flest heja-rop.. En annan person, som jag smilade brett åt, var en höggravid kvinna som stod med stora fina magen bar med texten "RUN DAD". 
Visst blev det trångt på några knepiga ställen, t.ex. i kurvor, men det gällde bara att försöka ta sig förbi enligt bästa förmåga och koncentrera sig på sin egen prestation. Vid 12 km kände jag för en stund att solen hettade upp mitt huvud för mycket och steget blev tungt, men jag visste att det skulle gå om och fortsatte.


Ju närmare mållinjen jag kom, desto mer sprutade adrenalinet i min kropp och jag hade lust att skrika högt. Vid 19 km ökade jag steget (och harmade mig över att jag inte gjort det tidigare, eftersom jag fortfarande hade energi) och vid 20 km gav jag järnet och sprang om flera personer. Ca 50m före mållinjen spurtade jag allt vad jag orkade och slängde mig över mållinjen - och tänkte brista ut i gråt; jag var så lycklig och stolt över mig själv!

Voittajan on helppo hymyillä!

Sarja: HCR Naiset yleinen

Ajanottopiste	Sij.	Numero	Sukunimi	Etunimi	Seura/Yritys	Sarja	Brutto aika	Netto aika
10 km	1178	4962				HCR Naiset yleinen	1:06:36	1:04:56
Maali	1026	4962				HCR Naiset yleinen	2:10:13	2:08:32

Resten av kvällen kände jag mig helt euforisk - love it, love it, love it! Jag träffade E och hann prata med henne en stund, körde bil och lyssnade på radio med volymen på (onödigt, men skönt i den stunden) högt och fick sedan njuta av en varm dusch och mammas hemgjorda köttbullar. Till efterrätt korkade jag visst en vinst-öl och bara njöt av varandet - livet är härligt!

Ääääää!!! Herran jestas minä tein sen - onnistuin juoksemaan koko Helsinki City Run:in!
Vielä tuntia ennen lähtöä olin mieli maassa, koska jo yhden juoksuaskeleen ottaminen teki kipeää vasempaan kylkeen. Palautin mieleeni Famoni (isoäitini) sanat siitä ettei kannata luovuttaa, nappasin Ibumaxin suuhun, rasvasin koko vasemman kylkeni Mobilatilla ja läksin lähtöä kohti.
Lähtöalueella harmitti kahta kauheammin kun näin miten ihmiset verryyttelivät, nauroivat ja nauttivat auringonpaisteesta. Päätin ottaa pari varovaista askelta kokeeksi ja yllätyin - ei kipua! Hymyni taisi muistuttaa Naantalin aurinkoa ja ylettyi korvasta korvaan - niin iloinen olin kun tajusin, että voisin lähteä matkaan ja päätin että aikoisin selvitä koko 21 km rupeamasta.
Reitti oli osittain tuntematon, mitä pidin positiivisena asiana, koska omalla kohdallani into pysyy paremmin yllä juostessa kun ei tiedä mitä seuraavan kulman takana odottaa. Musiikinkin jätin pois, koska halusin tiedostaa mitä ympärilläni tapahtuu ja sekin oli onnistunut veto: ihmisten iloista puhetta ja lintujen laulua (ja tietty pientä huohotusta..).
Matkan aikana mieleeni painui varsin hyvin kaksi tapausta: lähtötilanteessa juoksin perheen (!) takana, jossa äiti juoksi vierellä ja isi työnsi edessään juoksurattaita, joissa siis oli muksu mukana. Nämä keräsivät kyllä eniten Hyvä hyvä-huutoja katselijoilta ja sen he totisesti ansaitsivat. Toinen oli viimeisillään raskaana oleva nainen, joka oli vetäissyt paidan korviin ja kirjoittanut mahtavan massunsa päälle "Run dad!" - ja väkisinkin hymyilytti ;)
Matkan aikana ei suurempia ryysiksiä päässyt syntymään, paitsi nyt joissain kurveissa ja kaikki tuntuivat ottavan toisensa huomioon. 12 km kohdalla tunsin että aurinko oli porottanut päälleni asteen liikaa ja askel alkoi tahmistua, mutta päätin jatkaa koska tiesin sen menevän ohi.
Mitä lähemmäs maaliviiva tuli, sen kovempaa aloin juosta: 19 km kohdalla lisäsin vauhtia jo tuntuvasti ja manasin itseäni, etten ollut aloittanut jo aikaisemmin kun energiaa riitti. 20 km kohdalla painelin sitten menemään kuin viimeistä päivää sutjakasti ihmisiä ohitellen. 50 m ennen maaliviivaa puristin itsestäni mehut irti ja heittäydyin maaliviivan yli - ja meinasin purskahtaa itkuun hyvän olon tunteen takia. Mä tein sen! Olo oli euforinen.
Illalla tapasin vielä E:n ja jutusteltiin hetki, ajoin autoa radion nupit kaakossa ja pääsin sitten lämpimän suihkun kautta syömään äitin tekemiä lihapullia. Jälkkäriksi korkkasin kylmän voitto-bissen ja nautin. Elämä on ihanaa!