A little disabled, still so happy

Så fick jag åter vakna och inse att solen lyser från en klarblå himmel; en perfekt orsak att vara på gott humör hela dagen alltså!

Sol, bilskjuts med mannen i mitt liv, pappa,  och gym - great!
Aurinko, autokyyti elämäni miehen, iskän, kanssa sekä sali - mahtavaa!

Nåja, kanske jag skall avslöja att mitt liv inte är en enda dans på rosor, trots att jag fortfarande svävar omkring på mina ljusröda små Mumin-moln efter lördagens Helsinki City Run. Igår när jag skulle gå ut och gå med syster E:s hundar Eve och Ylva märkte jag hur det stack till i vänstra foten och ju fler steg jag tog, desto värre blev det. Medan jag tittade på The Police Academy 1 (vilken jag säkert sett närmare 30 ggr under min livstid, kan typ alla repliker utantill och fortfarande skrattar så jag håller på att kikna) försökte jag stretcha och snurra på vristerna i hopp om att smärtan skulle gå om.

Icke, sa Nicke. Dagen inledde jag med att åka till gymmet, men utan vidare framgång då jag varken kunde gå ordentligt eller stöda på vänstra foten eller spänna magmusklerna alls p.g.a. smärtan i vänster sida vid revbenen (vilken jag redan hade innan Racet). Snacka om att vara handikappad, men sissi och trots att försöka träna. Det gällde bara att vara kreativ..

Efter gymmet bjöd jag mig själv på lunch på Unicafé (eftersom jag tydligen slösat slut på kreativiteten på gymmet) och njöt av att få sitta i lugn och ro och bläddra i dagens Metro-tidning och försjunka i bilagan om Rättvise-märkta produkter, vilken jag fann tankeväckande.

På hemvägen haltade gick jag via Kampen och Bianco (klik!) bara för att kolla ifall deras utbud skulle innehålla ett par ljusa klackskor, vilket jag saknat i min garderob redan länge och som jag kommer att ha användning för i sommar. Hyllorna var fyllda av mockasiner, svarta klackskor, sandaler med tjockt botten - och ett par ljusbeigea klackskor med platå under tån! Typiskt mig fanns förstås inte min storlek (38, vadå vanligaste skostorleken bland finska kvinnor..) i hyllan, men biträdet lovade kolla ifall ett par skulle finnas i någon annan Bianco. Plötsligt hittade hon ett returnerat, ensamt par i en låda i bakrummet och tro eller ej, men i storlek 38, vilken satt som smord på mina fötter! Ibland är jag bara så säker på ödet, men tvivlar på karma: jag har väl inte gjort något duktigt heller?

Väl hemma gällde det att slänga igång bykmaskinen, koka kaffe och paketera in vänstra foten. Trots att foten är sjuk är jag fortfarande nöjd, glad och lycklig över min prestation. Lycka är små ting...

Dauerbindan är både för bred och för lång, men jag hoppas den hjälper ändå.
Dauersidos on liian pitkä ja liian leveä, mutta ehkäpä se silti ajaa asiansa.

Viuuu! Kropassani jyllää edelleenkin sangen hyvä fiilis lauantaisen Helsinki City Runin jäljiltä. Olen todella tyytyväinen suoritukseeni - varsinkin kun aikani oli huomattavasti parempi kuin olin odottanut. Aamusta asti paistanut aurinko ei toisaalta ole vähentänyt hyvää fiilistä pätkääkään - viiiiiuuuu!
Muttahei, jotta meno ei menisi liian siirappimaiseksi täytyy minun myöntää, ettei elämäni nyt pelkkää ruusuilla tanssimistakaan ole: eilen illalla kun olin lähdössä kävelylle siskoni E:n koirien kanssa havahduin kipuun vasemmassa jalassani. Mitä enemmän askelia otin, sen enemmän kipua tunsin. Kakka.
Illalla yritin pyöritellä nilkkoja ja venytellä, jotta niveleni vetristyisivät ja elin toivossa, että kipu katoaisi. Pah ja hah - heti aamusta sängystä noustessani tiesin, että olin väärässä. Läksin silti reippaasti aamulla salille, mutta jouduin soveltamaan tekemisiäni aika lailla kun olen tällä hetkellä puoli-rampa sekä vasemman jalan, että kyljen takia. Sitkeä sissi mikä sitkeä sissi, eikö?
Lounaan tarjosin itselleni tänään Unarissa, koska en yksinkertaisesti jaksanut kehitellä ruokaa itsekseni. Sen sijaan istuskelin kaikessa rauhassa lounastamassa mega-salaattiani lukien päivän Metro-lehden liitteestä Reilun Kaupan-tuotteista (joka herätti päässäni ajatuksia..).
Kotiin linkuttaessani kävellessäni poikkesin Kampin kauppakeskusken kautta ja suuntasin Biancoon tsekkaamaan, josko heidän valkoimastaan löytyisi jo kauan etsimäni täydelliset nudet korkkarit. Hyllyillä lojui niin mokkasiinejä kuin paksupohjaisia sandaaleja - sekä ne etsimäni nudet korkkarit! Kaipaamaani kokoa (38, eli suomalaisten naisten yleisin kengänkoko) ei tietenkään löytynyt, mutta kuin ihmeen kaupalla myyjän tsekkaillessa koneelta josko muista myymälöistä löytyisi kokoani löytyikin takahuoneesta laatikko, jossa juuri oli ne kaipaamani 38! Hihkuin innosta ja vingutin Visaa hymyssä suin. Välillä uskon kyllä kohtaloon, mutta mitä ihmettä olen tehnyt oikein että mulla kävi tälläinen tuuri?
Kotiin päästyäni heitin koneellisen pyykkiä käyntiin, keitin kahvia ja paketoin jalkani. Vaikka jalka nyt kipuileekin hyräilen silti onnesta - eihän nyt yksi jalka tätä fiilistä kaada! Ilo on pienestä kiinni, eikö? :)