tisdag 16 oktober 2012

When it´s you versus the cold, rainy world outside - beat it!

Fy apa sådant väder det var imorse då jag steg upp (litet före halv 7): jag kunde konstatera att den typiska finska hösten fortsätter utan att ens behöva titta ut genom fönstret då jag hörde hur regnet smattrade mot fönsterrutorna som om små spindlar skulle ha steppat mot glaset. Suck.

Det känns tröstande att veta att jag inte är ensam med att rent ut sagt lida av mörkret: allting känns så mycket tyngre och motvilligare - att stiga upp på morgonen, att gå till butiken efter jobbet eller sticka ut och motionera på kvällen. Jag vill helst av allt bara ligga inne på soffan med laptopen i famnen och TV:n påknäppt. Och äta. Det är helt knäppt hur mycket mat jag har lust att proppa i mig, speciellt med tanke på att jag inte rör på mig speciellt mycket nu. Tyvärr tycks magen och hjärnan inte ha en så bra koppling emellan sig, så munnen tuggar gladeligen i sig då hjärnan påstår att kroppen är hungrig, medan stackars magen är närapå sprickfärdig av all vaniljyoghurt (som är min nyaste favorit) och äppel. Min kollega S räddade därför min morgon genom att avslöja att hennes kropp också reagerar med en konstant hunger då mörkret kommer och att hon helst av allt bara skulle äta, vila och äta. 



Trots att det känns motvilligt försöker jag ändå röra på mig varje dag, samt vila efter jobbet och gå i säng i tid på kvällarna, samt äta vitaminer (ur både burk och real stuff) för att hålla energinivån på lagom nivå. Förutom dessa basics har jag också satsat på att klä mig bekvämt, samt att lyssna på kroppen så att jag inte tvingar den att jogga om den inte orkar, utan tillåter den att promenera i stället, samt ligga på soffan rak lång om den så vill.



Om två veckor övergår vi till vintertid - förhoppningsvis lättar denna mörker-deppa då. Det gäller väl bara att försöka hitta på glädjeorsaker: julgodis som redan plockats fram i butikerna, glögg, värmeljus, blommor, bra musik och närhet.
Kämpä på!



Hyi hitsi minkälainen aamulla olikaan kun nousin ylös: en edes vaivautunut katsomaan ikkunasta ulos, koska kuulin jo kellon sammutettuani, kuinka sadepisarat rummuttivat ikkunaruutuja vasten ikään kuin sadat pienet hämähäkit olisivat steppailleet puukengissään niitä vasten.
On kuitenkin lohduttavaa tietää, etten ole ainoa joka kärsii tästä syksyisestä pimeydestä. Kaikkein mieluiten makoilisin vain kotona läppäri mahan päällä ja TV taustalla pölöttämässä. Ja söisin. Kokoajan. On suoranaisesti sairasta miten paljon ruokaa voin ängetä itseeni kun pimeys laskeutuu (ja tällä hetkellähän on pimeää sen 24/7..) ja olenkin diagnostisoinut itse, että yhteys aivojen ja mahani välillä on vioittunut (tai lopullisesti katkennut): suu syö onnessaan koska aivot viestivät että kropalla on nälkä, vaikka maha kiljuu kauhusta ja kivusta kuin pieni sika. Onneksi kollegani S totesi tänään aamulla, että hänenkin kroppansa oirehtii tasan samalla tavalla - eli kroonisella nälällä!
Olen nyt yrittänyt selättää tätä kaamos-masista syömällä vitamiineja (niin ruoasta kuin purkista), liikkumalla päivittäin, sekä lepäämällä ja nukkumalla tarpeeksi. Treenitkin ovat keventyneet niin, että kropan viestiessä ettei se jaksa juosta, tyydyn kävelyyn. Lisäksi pukeudun ainoastaan mukaviin, pehmoisiin vaatteisiin.
Parin viikon päästä siirrymmekin jo talviaikaan ja toivon mukaan tilanne silloin helpottaa. Nyt pitää vain yrittää löytää niitä ilon aiheita arjesta ja pienemmistä asioista: joulunameista, joita on jo ilmestynyt kauppojen hyllyille, glögistä (jipii!), tuikuista, kukista, hyvästä musiikista ja läheisyydestä.
Tsemppiä!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3