tisdag 9 oktober 2012

The secret truth about bloggers

Bloggare kritiseras ofta för att de ger en förfinad, glansbildsaktig bild av sitt liv genom att enbart publicera lyckade foton, dyra inköp och långa rosenröda beskrivningar av hur perfekta kompisar, pojkvänner, middagar och partykvällar de haft. Ytterst sällan ids någon skriva om hur de lyckats bränna maten i ugnen, falla i trappan och få enorma blåmärken på rumpan eller hur de stridit med pojkvännen så att dammet yrt och tårarna sprutat. Jag tycker det är helt okej - vadå vem vill egentligen läsa om hur andra människors problem? Så finns det ju dessutom olika sorts bloggar: en del väljer att enbart skriva om ytliga ämnen som mode, skönhet och ljusröda moln, medan andra väljer att ge mer inblick i sitt eget liv och skriver på ett mer personligt plan om t.ex. sin vardag - utan att förfina den - samt tankar och idéer.

Själv gillar jag bäst bloggar, vars inlägg behandlar både ytligare, men också djupare ämnen, eftersom de påminner om min blogg och min stil att skriva. Dessutom tycker jag att sådana bloggar är mer månsidiga, eftersom man tidvis får blicka in i bloggarens liv och inse att andra människors vardag inte alltid heller är så perfekt som man önskar att den vore, medan man å andra sidan också får njuta av dedär inte-så-mycket-tankearbete-krävande-inläggen.

Jag erkänner att även en del av mina blogginlägg är ytliga och ger säkert en betydligt "finare" bild av mitt liv än vad det egentligen är, men det beror på att jag helt enkelt
 a) inte vill avslöja allt för personliga saker här, eftersom bloggen kan läsas av vem som helst
 b) inte vill tynga mina läsare med mina "enorma problem" (inom citationstecken, eftersom mina problem sällan är allt för stora egentligen - de bara känns så..) då jag vet att andra människor har betydligt större och allvarligare problem än jag

För att nu kontra den vridna bild av varje bloggares perfekta vardag och härligt sockersöta liv, tänker jag avslöja någonting som kan låta väldigt ytligt, men som jag vet att kommer att påverka resten av min dag: en misslyckad outfit.

Jag kände det på mig redan imorse då jag promenerade hemifrån: It doesn´t work - kläderna jag dragit på mig fick mig varken att känna mig snygg eller självsäker, snanare som en utmattad (vilket beror på att jag vaknade redan på morgonnatten..) lågt utbildad liten fjortis  - rena motsatsen till en ung vuxen, självsäker hälsovårdare påväg till jobbet. Suck. Samtidigt som det känns jobbigt att inte känna sig bra och nöjd med sitt utseende måste jag ändå medge att det känns skönt att inse att man ändå måste ha det relativt bra i livet, då problemen är av denna storleksklass - eller hur?

Däremot var jag mycket nöjd med gårdagens outfit 8.10: jeans Levi´s, shirt Vero Moda
Sen sijaan olin oikein tyytyväinen eilisen 8.10 asuun

Jag som tidigare inte gillat hjärtformade smycken överraskade mig själv, genom att välja detta halsband från Guess  och var riktigt nöjd med det! Tydligen kan man ändra sig..
Minä, joka aiemmin olen vierastanut sydämenmuotoisia koruja, yllätin eilen itseni valitsemalla Guessin kaulakorun kaulaani ja olemalla tyytyväinen valintaani koko loppupäivän! Näköjään mielipiteet voivat muuttua..

Bloggaajia kritiosidaan usein siitä, miten he antavat pinnallisen ja ruusunpunaisen kuvan elämästään, toisinaan siis täysin vääristyneen kuvan siitä, mitä tosi elämä on. Mielestäni se on ok: toiset haluavat kertoa enemmän elämästään hyvine ja huonoine puolineen ja ajatuksistaan, kun taas toiset pidättäytyvät pinnallisemmissa aiheissa, kuten meikeissä ja ulkonäössä ja julkkiksissa. Itse luen mieluiten ns sekamelska-blogeja, eli sellaisia, joissa on sopivassa suhteessa sekä pinnallisia hömppäkirjoituksia, että syvällisempiä juttuja esim. omasta elämästä ja arjesta: on huojennuttavaa huomata, ettei muiden ihmisten arki eroa paljoakaan siitä omasta, johon voi kuulua niin tappeluita ja itkupotkuraivareita perheen ja poikaystävän kanssa, kuin pohjaan palaneita keitoksia ja tiskivuoria. Omaa blogiani pidän juuri tuollaisena sekametelisoppana, jossa iso osa postauksista kertoo elämästäni, mutta toki sensuroituna versiona: blogin ollessa kaikille avoin, en halua paljastaa niitä kaikkei henkilökohtaisimpia asioitani täällä, vaan säästän ne kaikkein läheisimmille ihmisilleni.
Myönnän, että sorrun välillä itsekin kirjoittelemaan pinnallisempia postauksia, joten halusinkin tänään tehdä jotain poikkeavaa ja paljastaa jotakin, joka toki on pinnallista, mutta jonka tiedän vaikuttavan kielteisesti koko loppupäiväni kulkuun: epäonnistunut asuvalinta.
Tunsin sen heti astuttuani kadulle: en tuntenut itseäni itsevarmaksi enkä liioin hyvännäköiseksi lähtiessäni töihin, vaan kauppojen näyteikkunoista minua tujoitti takaisin epävarma 14-vuotias nahkatakkeineen. Ainoa pelastava tekijä tässä on se, että on ihanaa huomata että elämäni kuitenkin pääpiirteittäin taitaa olla ihan mallillaan, ku ongelmat ovat tätä kokoluokkaa.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3