lördag 10 november 2012

So childish that I even get embarrassed

Varför skall jag alltid planera så mycket? Ingen skillnad om det är frågan om en fest, arbetsdag, julklappar eller följande måltid är jag fixerad vid att planera och skapa visioner om det kommande, vilket resulterar i ledsna ögon, djupa suckar och löften om att jag aldrig mer skall planera så mycket i förtid - risken att bli besviken då drömmarna inte går i uppfyllelse är så mycket större då, än om man låtit bli att planera. Pessimister kommer lättare undan, eftersom de alltid ställer sig in på att allt går åt pipsvängen - eller? Nej tack. Jag vägrar bli pessimist (vilket jag nog i viss mån är, speciellt under de dagar då självförtroendet av någon aning är på bottnen..), eftersom den naiva romantikern inom mig håller upp hoppet om att allting ändå fixar sig till slut och att det goda vinner.

Gosh, det låter ju som om jag varit med om en enorm motgång! Ärligt talat måste jag säga att skammen över det egna beteendet och barnsligheten förvandlas till allt mer tydliga bevis om att jag är omogen och naiv - seriously. Bakgrunden till detta inlägg är nämligen att mina höga förväntningar om souveniren föll i kras: parfymen jag önskat mig hade inte funnits till salu på flygfältet. Crash, boom ,bang. En djup suck, ledsna ögon och tanken hmpf, jag får väl ta och skaffa parfymen själv då drog över mig och fick mig en stund senare att bli alldeles röd i ansiktet: hur naiv är jag egentligen? Det är ju bara frågan om en parfym som jag drömt om och som jag kommer att kunna önska mig senare och som jag absolut inte JUST nu i denna stund behöver. Men jag hade redan hunnit planera, drömma och fantisera om den..
Suck. Ibland funderar jag nog över vad definitionen för vuxen är, samt när jag skall uppnå den och mogna - ens en aning.  




Without desires and dreams, your thoughts do not matter and you can think whatever you want to.” 




Miksi minun pitää suunnitella niin paljon? Oli sitten kyseessä juhlat, joululahjaostokset, seuraava työpäivä tai ylihuomisen lounas, tykkään suunitella ja haaveilla. Kaltaiseni suunnittelija-haaveilijat tunnistavat varmasti myös sen pettymyksen tunteen, kun pilvilinnat kaatuvat eivätkä toiveet käy toteen: surulliset silmät, syvät huokaukset ja taas jälleen lupaus itselle siitä, että lopettaisi moiset haaveilun ja alkaisi realistiksi. Tai ehkä pessimistiksi? Pessimisteillä on varmasti helpompaa: he eivät koskaan pety, koska he eivät myöskään elättele toiveita mistään. Ei! En suostu. Sisäinen lapsellinen romantikkoni haluaa edelleen uskoa, että hyvä voittaa pahan ja että kaikki päättyy lopuksi hyvin.
No huh-huh, kuulostaa ihan siltä, kuin minua olisi kohdannut suurempikin vastoinkäyminen ja nyt kyllä nolottaa aivan toden teolla paljastaa, mikä tämän kirjoitukseni taustatekijä on: pettymys siitä, että tulijaisiksi pyytämääni hajuvettä ei ollut löytynyt lentokentältä, enkä siis saanut sitä. Sinne rojahtivat pilvilinnat, syvät huokaukset valtasivat olohuoneen ja saman tien uhmaikäinen sisäinen ääneni ilmoitti, että hankin vaikka tuoksun itse - minä haluan sen! 
Naurettavinta tässä on se, etten edes juuri nyt tällä hetkellä tarvitse koko hajuvettä - olin vain jo ehtinyt suunnitella ja unelmoida hetkistä, jolloin voisin sitä käyttää.
Koskakohan aikuisuus ja kypsyys saavutetaan? Minulla taitaa nimittäin vielä olla pitkä matka edessäni, jos meno jatkuu näin..

pics from weheartit

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3