lördag 24 november 2012

Freakin' out. So much to do, so little time left

Nu har den kommit för att stanna: nervositeten. Om en vecka skall jag flytta 300 km ifrån mitt barndomshem, min familj, mina vänner, mitt gamla liv. I andra ändan väntar pojkvän, en rad nya kompisar, en ny arbetsplats, en ny bostad, ett nytt liv.

På förmiddagen var jag till spånbanan i byn på länk och fick åter en flashback vid hörnet där jag hittades avsvimmad i slutet av juli. Idag är jag friskförklarad och orsaken till olyckan förblir ett mysterium. Ändå kände jag hur kalla kårar kröp längs ryggraden då jag sneglade mot diket där jag vaknade upp: aldrig, aldrig mer.

 
 
Känslorna inom mig är fortfarande som ett enda virrvarr: jag väntar så otroligt mycket på att få börja ett gemensamt liv tillsammans med T, få börja jobba på en helt ny arbetsplats och på sätt och vis få en "second chance" och svävar på moln. I följande sekund hittar jag mig själv på havsbottnen, osäker, skakig och rädd: tänk om allt skiter sig?

T:s pappa ringde mig igår och sade att han tycker jag är modig som vågar flytta så långt bort från mitt eget liv och ville påminna mig om att han finns där för mig. Det värmde mitt hjärta. Det känns skönt att veta att människorna där uppe bryr sig om mig, men det hjälper inte faktumet att jag ändå är nervös. Som tur finns telefon, internet och trafikförbindelser i en sådan utbredning som de är idag: de är min enda tröst för att mitt "gamla liv" visst inte är så långt borta ändå..



Nyt se iski: jännitys. Viikon kuluttua minun on märää muuttaa n 300 km lapsuudenkodistani, perheestäni, ystävistäni, entisestä elämästäni. Toisessa päässä minua odottaa poikaystävä, liuta uusia kavereita, uusi työpaikka, uusi koti - uusi elämä.
Kävin aamupäivällä hölkkäämässä pururadalla ja koin karmaisevan flashbackin siinä kohdassa, josta minut heinäkuun lopulla löydettiin tajuttomana. Kylmät väreet kulkivat selkärankaa pitkin kun katselin ojaa, josta muistan heränneeni vanhempieni auton kaasuttaessa viereeni: ei ikinä, ikinä enää!
Tunteeni elävät tällä hetkellä aikamoista hullun myllyä: samaan aikaan kun odotan innolla yhteistä elämää T:n kanssa, uutta kotia ja sen sisustamista, uutta työpaikkaa ja uusia kuvioita ja leijailen kuin pilvillä. Yhtäkkiä tipahdan pilvistä vauhdilla meren syvyyksiin; tärisen, pelottaa ja jännittää: mitä jos homma kusee? Jos se ei toimikaan?
T:n isä soitti minulle eilen ja kertoi pitävänsä minua rohkeana tyttönä muuttaessani niin kauas kotoa ja että saisin aina soittaa jos tarvitsin jotakin. Puhelu lämmitti sydäntäni: on ihanaa tietää, että perillä minua on vastassa ihmisiä jotka välittävät. Siltikään en pääse eroon jännityksestä ja pelonsekaisista tunteista - tuskin koskaan.
Onneksi nykypäivänä on toimivat puhelin- ja liikenneyhteydet - ne ovat ainoa lohtuni sille, ettei "vanha elämäni" koskaan tule olemaan kovin kaukana.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3