Taking it easy - for once!

Jag orkar inte. För första gången på flera veckor (om inte t.o.m. månader?) har jag idag en riktig vilodag: jag orkar helt enkelt inte röra på mig!

Morgon-jouren var underligt lugn tidvis, vilket trycken också avslöjar ;)
Aamupäivystys oli ajoittain todella rauhallinen - kuten paineista näkyy!

Efter att ha vaknat redan före kl 6 (helt av mig själv), dejourerat på morgonen (jourmottagning) och dejourerat på eftermiddagen (s.k. toimistopäivystys, alltså ta emot patienter och avgöra om de behöver vård eller inte), springa med bagen på axeln till bussen, inse att jag glömt nycklarna hemma, åka buss i över 1 h, fixa tortillas med syrran och barnen, åka ett varv till byn med bilen och panikera i Alko då jag inte tänkte hitta mitt favorit-vin.. Gosh! Det finns ingen energi och ingen tid för motion under en sådanhär dag efter en sådanhär vecka. Är det okej?

Idag var det första gången för mig. Ja, första gången då jag fick någonting annat än leenden och tack-ord av en patient. Idag fick jag min första gåva av en patient som var så otroligt tacksam över min insats då jag knåpade loss stygn från hennes navel i över 30 minuters tid och höll lugnet. Inte en helt dålig saldo, right?

Tror att jag skall gå och lägga mig tidigt ikväll och pusta ut efter veckan. Förhoppningsvis har jag mer krafter imorgon, för då gäller det igen ;)

Mörkrostat kaffe, marmelad och choklad - ehkäisyopas hade jag redan från tidigare ;)
Tummapaahtoista kahvia, marmeladia ja suklataa - ehkäisyopas löytyi jo omasta takaa ;)

Ha en skön helg!

Mä en vaan jaksa. Tämä perjantai on suorastaan historiallinen, sillä en edes muista koska olisin viimeksi viettänyt lepopäivää jolloin en ole harrastanut liikuntaa missään muodossa (paitsi pikakävelyä bägi olalla töihin ja takaisin, yht. 30 min)! En yksinkertaisesti vain jaksa.

Aamusta heräsin jo ennen kelloa ja kuutta, kipitin töihin, pidin päivystysvastaanottoa aamupäivällä ja toimistopäivystystä (eli hoidon tarpeen arviointia ja neuvontaa) iltapäivällä, säntäsin bussilla sateessa, tajusin unohtaneeni kotiavaimet minnekäs muualle kuin kotiin, istuin bussissa reilun tunnin, väsäsin tortilloja siskon ja siskonlasten kanssa, läksin autolla kylälle ja meinasin saada paniikin kun en löytänyt suosikkiviiniäni Alkosta ja pääsin vihdoin kotiin. Missä välissä olisin edes ehtinyt liikkumaan? Kroppa on kuin väännetty tiskirätti - ei jaksa.

Tämä perjantai on toisaalta historiallinen myös toisella tapaa: tänään oli eka kertani. Työurani aikana sain tänään ensimmäistä kertaa kiitoksen materian muodossa ja se kyllä kieltämättä tuntui todella hyvältä kun olin reilu puoli tuntia väkertänyt irti naispotilaan tulehtuneesta navasta ompeleita.

Tänään taidan suunnata ajoissa unten maille ja levätä kunnolla raskaan viikon jälkeen, niin että huomenna taas riittää virtaa ;)