torsdag 14 april 2011

I scream. ICECREAM!

Wohoo! Det är redan torsdag och det betyder att det imorgon är fredag och åter veckoslut

Vi var tillsammans med Emminoora, den andra studerande på avdelningen, och bekanta oss med ätstörningsavdelningen. Efter ca en timmes diskussion med studerande-flickan som var där kunde vi bara konstatera hur lyckliga vi är som får jobba med åldringarna, som främst drabbats av depression och ångest, eftersom det lät väldigt jobbigt att jobba med patienter som lider av ätstörning i ens egen ålder. Jag tycker att jag har lättare att hålla distansen i vårdare-patient-relationen då åldersskillnaden är större och "problemet"/sjukdomen inte på något sätt kan associeras till mig själv eller mitt liv.

Apropå Emminoora: jag tycker det är underligt hur det bara liksom "säger klick" med vissa personer och personkemin funkar perfekt direkt, trots att man är okända för varann. Trots att vi bara känt varann i 3 veckor kommer jag att sakna henne massor nu när hon idag gick från avdelningen för sista gången - hennes praktik är över. Det har känts jätte-bra att berätta om olika funderingar och tankar för henne och känslan har varit ömsesidig, då hon också berättat mycket, också personligt, för mig. Under våra lunchpauser i personalens matsal har vi grubblat såväl över patienter, vårdare, parrelationer som samhället och det har varit väldigt naturligt att säga ärligt och öppet var man tycker utan att behöva vara rädd att den andra inte skulle förstå en - det liksom bara funkade mellan oss! Jag ser inte alls fram emot att ännu spendera 3 veckor på avdelningen när hon inte mer är där.. /:
Bilden är lånad

Och för att fortsätta med samma tema, så hade vi en kaffe-terapi-stund med min bästaste tjejkompis idag på eftermiddagen. Henne har jag hängt med sedan gymnasiet och är lycklig över att ha: med henne kan jag dela både sorger, tankar, rädslor och glädje utan att behöva oroa mig över att hon inte skulle förstå; vår personkemi funkar också otroligt bra! Dessutom delar vi en grym kärlek till kaffe och vaniljglass, vilket resulterade i att vi, vid sidan om att förbättra världen, avverkade en panna kaffe och en liter vaniljglass - just like that!

På kvällen kände jag mig lycklig över hur bra jag har det och ville avsluta dagen på ett perfekt sätt: klädde springskorna på mig och styrde stegen mot havsstranden för en kort, 30 min joggingtur. Nu gäller det ännu att hänga upp litet byk och sedan sätta huvve på dynan och somna bland Muminlakanena. 

2 kommentarer:

  1. Begärdedu int hennes nummer eller mail så att ni sku kunna träffas annars? De lönar sig att hålla fast vid huippukivoga människor - man träffar såna ganska sällan :)

    SvaraRadera
  2. Jåå vi bytte telefonnumror direkt och adda varann på Facebook. Det harmar mig så otroligt att hon redan slutade; nu har jag ingen "egen kollega" som vi kallade varann ;) som jag sku kunna tala o. vara med.

    SvaraRadera

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3