En kväll bara för mig, normalt?

Idag har jag för första gången på jätte-länge spenderat some quality-time med mig själv, bara mig själv. Fastän jag älskar min sambo har jag på siståne blivit irriterad över att han alltid varit hemma då jag kommit hem från sjukhuset och helst av allt skulle vara en stund för mig själv för att slå på "hemma"-moden. Jag tror (läs: hoppas) att min reaktion, syftar på irritationen, är normal eftersom alla nångång behöver vara ensamma. Har nån annan synpunkter på/åsikter till/erfarenheter av dethär?

Påväg på jobb i min favorit-kragskjorta (Zara)

Men tro inte att jag bara slappat, trots att sambon åkte iväg till Skatudden till en kompis och lämnade hela lägenheten i mitt bruk: först promenerade jag till Tölöviken och därifrån runt Hagnäs och tillbaks till Tölöviken och njöt av solskenet och värmen. Därifrån fortsatte jag till Elielsplatsen för att förhandsrösta med typ 100 andra "matti myöhäisiä" och sedan slutligen hem. Här fortsatte jag med housewife-moden och tvättade en maskin byk (kan int fatta hur vi producerar så mycket smutsbyk..) och sedan var det äntligen dags för avkopplandet i sällskap av Elsas mode.

Quality-time med Elsas mode. Topp: Marwin, klocka Michael Kors

Eftersom dagens lunch inte var någon höjdare var jag rejält hungrig efter min raska promenad, så jag åt, mot mina vanor, ensam laxsoppan som jag fixade igår.

Nu, med magen proppmätt, skall jag titta på Halv åtta hos mig.
Ha en skön kväll!