Är det okej att vara ytlig och löjlig ibland? Please, tell me that it is. De flesta kvinnoer känner väl mer än väl till att man ofta blir extra-känslig ungefär en gång i månaden och om man då möts av en motgång, ens en liten, kan den växa till en grande katastrof, trots att den i vanliga fall skulle kunna kvittas med en axelryckning.
Igår möttes jag av några små motgångar, men överst på listan hamnade definitivt denna: jag blev erbjuden att köpa en välhållen, begagnad designerväska. Tyvärr tvingades jag tacka nej, trots att jag på flera sätt och håll försökte hitta på en lösning, eftersom min ekonomi för tillfället inte rymmer ett hål på några papperspengar. Fy attan så det kan harma mig och speciellt mycket gör det så nu, när jag annars också tycks vara känslig.
Sensibiliteten tycktes fortsätta ännu senare på kvällen (stackars T..) och imorse, då jag t.o.m. blev tårögd då en patient var totalt hopplös med mig.
Varför skall det ibland kännas så hopplöst att vara människa, sjukskötare och kvinna?
Onko ok olla välillä pinnallinen ja hieman älytön? Pliis, sanokaa, että on? Varsinkin naiset ymmärtänevät varsin hyvin, että kerran kuussa tulee helposti sellainen tunne, että kärpäsestä tulee härkänen ja pieninkin asia voi ärsyttää niin että oksat pois. Sellaisina aikoina tuntuu, että pikkujutut, mistä normaalisti selviäsi olan kohautuksella muuttuvat ylitsepääsemättömiksi.
Eilen kohdalleni osui parikin vastoinkäymistä, joista nyt yksi jäi oikein päällimmäisenä mieleen: minulle tarjottiin mahdollisuutta ostaa käytetty, uudenveroinen designlakku, mutta jouduin pitkin hampain ja itku silmässä kieltäytymään, koska budjettini ei tällä hetkellä kestä parin ison setelin lovea.
Herkkyyteni jatkui vielä illallakin (T parka..) ja myöhemmin tänään aamullakin, jolloni olin itku silmässä jopa potilaan takia.
Miksi elämän ihmisenä, sairaanhoitajana ja naisena pitää välillä olla niin vaikeata?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3