Thank god for having a day off

Jag minns inte när jag senast skulle ha varit lika tacksam för att ha en ledig dag som idag - måndagen efter Pori Jazz (klik!).

Festivalen började redan förra helgen, men för min del började firandet först på torsdagen, då jag hade en extremt kort arbetsdag och hann till Björnerborg redan före kl. 16. Hastigt, hastigt packade jag och T kylbagen och en plastkass full med mat och filtar och traskade iväg till Kirjurinluoto för att lyssna till ingen mindre än Emeli Sandé.

Solen lyste från en molnfri himmel och jag låg där på rygg med en plastmugg iskall sangria i handen och stirrade rakt upp i himlen och funderade: hur lycklig kan en människa egentligen bli? När Sandé satte igång med sin ljuva, mörka röst blev setet komplett - härligt!

pic from jazzblogi.fi/Sanna Heikintalo

Torsdagens konsert förblev faktiskt den enda som vi var på, men det räckte för mig. I stället firade vi jazzen genom att sova långt in på dagen (eller nåja, ni som känner mig vet att jag nog inte sov så länge - men längre än normalt i alla fall!), tog det lugnt, åt (och åt och åt..), drack och festade. Underligt nog lyckades jag motivera mig själv att ens dra ut på (åtminstone) en (kort) länk varje dag - främst för att få mer utrymme i magen för mat, men också för att njuta va det sjukt fina vädret och friska luften.

Det vilda firandet resulterade i att vi steg upp först på eftermiddagen igår och att det var ytterst svårt att somna. Gissa hur ovant det kändes att vakna till alarmet från en väckarklocka imorse? T åkte upp till Lappland och för att hinna fram i god tid startade killarna redan 6-tiden. Efter att ha hjälpt T att bära sakerna ut till bilen grävde jag ned mig bland lakanen ännu en stund, men lyckades inte somna mer..

Nattsömnen blev onödigt kort för min del, men det kvittar: jag är ledig idag och kan göra vad jag vill. Efter att ha lekt litet husmor tänkte jag nu gå ut en sväng och njuta av den regnfriska luften innan det så småningom är dags att hoppa på tåget och åka hem (till jobbet..) igen.

pic from jazzblogi.fi/Olli Sulin

Hohhoijjakkaa. En muistakaan koska viimeksi olisin ollut yhtä kiitollinen vapaapäivästä kuni tänään - jazzien jälkeisenä maanantaina.

Pori Jazzit alkoivat jo viime viikonloppuna, mutta omalta osaltani niiden vietto alkoi vasta torstaina, jolloin saavuin Poriin ekstra-lyhyen työpäivän jälkeen jo ennen klo 16. Äkkiä pakkasimme T:n kanssa kylmälaukun ja kassillisen täyteen ruokaa ja juomaa ja lähdimme kohti Kirjuria.

Siinä viltillä maatessani auringonpaisteessa, kädessäni muovimukillinen jääkylmää sangrijaa ja tuijottaessani sinistä taivasta päässäni pyöri vain yksi ajatus: miten onnelliseksi ihminen voikaan tulla? Emeli Sandén konserttiosuuden alkaessa oli setti täydellinen.

Sandén konsertti jäi itseasiassa ainoaksi, jossa kävimme. Loppu-jazzit vietimme pitkään nukkuen, (ylen-) syöden, juhlien ja juoden. Ihme kyllä onnistuin motivoimaan itseni joka päivä edes hetkeksi lenkkeilemään - siksi, että pystyisin syömään enemmän (kjäh!), mutta myös nauttiakseni raikkaasta ilmasta ja kauniistä säästä.

Eilen heräilimme vasta iltapäivällä, mikä johti siihen, että illalla nukkumattia ei näkynyt eikä kuulunut. Aamulla tuntui todella oudolta herätä herätyskellon pirinään: T lähti Lappiin äijäporukan kanssa ja jotta he ehtisivät ajoissa perille, oli lähtö suunniteltu aamu-kuudeksi. Saatettuani T:n autolle kaivauduin vielä hetkeksi peittojen joukkoon, mutta unta en enää saanut. Vaikka olo on tälläkin hetkellä pökkyräinen unen puutteen vuoksi, olen silti tyytyväinen: olen hieman hääräillyt täällä ja seuraavaksi ajattelin suunnata hetkeksi ulos, ennenkuin minun on taas aika lähteä kohti juna-asemaa ja kotia.