The way life changes me is confusing. Really confusing.

Kommer ni ihåg hur ni som yngre tänkte er vad som kommer att hända er eller var ni kommer att befinna er om 10 år? Ghah. Jag minns!

Då jag var typ 10 år gammal tyckte jag att man som 25-åring var vuxen och mogen påriktigt, hade utbildning, egnahemshus, gubbe och möjligtvis barn. En fast anställning, lugna fredagskvällar med ett glas rödvin och hushållssysslor, samt söndagsmiddagar hos föräldrarna var det som man höll på med. Ja, utan att glömma att man förstås hade bil och handlade på Supermarketarna ett par gånger i veckan, samt gick på aerobics en gång i veckan.

Det knasiga är att ju äldre jag blivit och ju närmare den där magiska 25-års åldern kommer, desto mer inser jag hur naiv och orealistisk jag varit som barn; vad av det ovan upprabblade har jag egentligen uppnått? Hmm. Inget?

Jag bor i en hyresbostad, men har tillfälligt bott hos mina föräldrar och levt på deras bekostnad hela sommaren, eftersom de råkar bo betydligt närmare hälsocentralen där jag sommarjobbade, än jag själv gör.

Okej, utbildning har jag: i början av juni utexaminerades jag som sjukskötare och hälsovårdare - legitimerad och allt! Om 1½ vecka skall jag börja jobba "påriktigt" på en hälsostation, men någon fast anställning är det inte frågan om, utan ett kortare vikariat (vilket jag tillsvidare är riktigt nöjd med: jag är fri som en fågel att göra vad jag vill då kontraktet upphör, men samtidigt är det ju frågan om en medveten risk att möjligen bli arbetslös..).

Naiv, barnslig, tonåring och blåögd är jag fortfarande, trots att jag tidvis kan ha mina mognare moments. Nej, jag anser mig altså inte vara mogen och bete mig vuxet - åtminstone inte så som jag föreställt mig att jag skulle göra då jag var 10 år gammal!

Mitt civilståndsstatus är varken sambo, förlovad eller gift, men åtminstone är jag flickvän. I´m on my way eller hur var det? Nej, får se vad framtiden för med sig. Tillsvidare är jag lycklig över att ha någon att älska och som får mig att känna mig fullständig och väntar med spänning vad som händer i framtiden. Samtidigt försöker jag ändå vara realistisk och planerar inte min framtid tillsammans med någon, utan med mig själv och mina drömmar som utgångspunkt. Ifall någon annans planer och drömmar "går ihop" med mina är ju förstås ett plus ;)

Att äta middag under helgerna hos mamma och pappa har jag hållit på med typ ända sedan jag flyttade hemifrån och det trivs jag med: då slipper jag både diska och kocka och får definitivt bättre och mer varierad kost än då jag själv geggar ihop någonting på vardagskvällarna.

Att handla på storuppköp är något som jag gillar och faktiskt gör väldigt gärna: utbudet är enormt och det känns nästan som ett litet äventyr att orientera sig där bland hyllorna och försöka hitta det man letar efter. Att gå i supermarketar förutsätter dock att man varken har bråttom eller är hungrig - annars är det en riktig pain in the ass!

Okej, vad kan jag konstatera? Att jag (överraskande nog) uppnått några av de saker som jag för 12 år sedan trodde att jag skulle ha uppnått som 25-åring. Lyckligtvis har jag ju ännu några år tid att hinna fixa allting, men ju äldre jag blir, desto fortare verkar tiden gå och desto mindre hinner jag uppnå. Men tänk så trist livet skulle vara om det faktiskt följde exakt den karta som vi målat upp åt oss då vi var 10? Oforskade spångar och vägar i livet gör det så mycket mer intressant och spännande att uppleva ;)

pics from weheartit

Muistatteko, että olisitte joskus nuorempana kuvitelleet oman elämänne noin 10 vuoden kuluttua ja mitä kaikkea olisittekaan saavuttaneet ja tehneet siihen mennessä? Hahaa, minäpä muistan mitä luulin 10-vuotiaana, että olisin 25. ikävuoteen mennessä saavuttanut ja olen todennut olleeni naiivi - siis todella naiivi!
10-vuotiaana kuvittelin, että 25-vuotiaana minulla olisi ammatti, av(i)omies, omakotitalo ja viettäisin rauhallisia perjantai-iltoja viinilasillisen ääressä, mahdollisesti pyykkiä pesten. Lisäksi kävisin jumpassa kerran viikossa, tekisin ruokaostokseni supermarketissa ja saattaisi minulla mukula jos toinenkin jo olla. No auto nyt ainakin! Sunnuntaisin kävisin family-dinnerillä vanhempieni luona ja juttelisin mukavia, latautuen taas uuteen työviikkoon. Unohtamatta sitä faktaa, että olisin kypsä ja aikuismainen.
Ja mitä olenkaan tähän mennessä noista edellämainituista saavuttanut? Hmm.. En mitään?
Tällä hetkellä asun vuokra-asunnossa, mutta olen suurimman osan kesää viettänyt vanhempieni luona (heidän kustannuksellaan), koska heidän kotinsa nyt sattumalta sijaitsee huomattavasti lähempänä kesätyöpaikkaani kuin oma kämppäni.
No hei valmistuinhan minä ammattiin kesäkuun alussa: saan oikein laillisesti työskennellä sekä sairaan- että terveydenhoitajana ja määräaikainen työsopimus minulla onkin: 1½ viikon kuluttua aloitan "oikeat" työt terveysasemalla. Sopimus on tosiaan määräaikainen, mutta se tuntuu tällä hetkellä oikein hyvältä ratkaisulta: toki riski joutua työttömäksi on olemassa sopparin loputtua, mutta toisaalta voin myös sopimuksen loputtua tehdä jotakin aaaaivan muuta.
Tällä hetkellä en myöskään ole av(i)ovaimo, mutta saanpa ainakin ylpeänä ilmoittaa olevani tyttöystävä (ja saapi nähdä mitä tulevaisuus tuo tullessaan ;)). Tuntuu hyvältä olla joku, jota rakastaa ja joka saa minut tuntemaan itseni täydelliseksi, mutten laskelmoi tulevaisuuttani kenenkään muun varaan, vaan suunnittelen sen omien unelmieni mukaisesti. Toki on kiva jos suunnitelmani menee jonkun toisen suunnitelmien mukaisesti ;)
Ruokailut vanhempieni luona olenkin hoitanut sujuvasti siitä lähtien kun muutin kotoa: saanpahan edes kerran pari viikossa olla tiskaamatta ja saan taatusti (parempaa ja) monipuolisempaa ruokaa, kuin omia sörsseleitäni tehdessä.
Ah, mutta supermarketeissa tykkään todella käydä: jättimäisten hyllyjen väliköissä tavaroiden etsiminen on kuin pieni seikkailu, mutten todellakaan suosittele sitä nälkäisenä, kiukkuisena tai väsyneenä. Ei, ei, ei.
Sinisilmäinen, kakaramainen ja naiivi olen edelleen, vaikka toki minulla hetkittäin kypsempiäkin hetkiä on. Mutta aikuiseksi ja fiksuksi minua tuskin voi vielä kutsua (pitkään aikaan).
Mutta hei, eipäs lannistuta: olenhan saavuttanut jo osan kuvitelmistani ja onhan minulla vielä pari vuotta aikaa saavuttaa loputkin! Ja olisihan elämä tylsää jos sen pystyisi jo ennalta suunnittelemaan, eikö? ;)