Ush. Hur illa kan det egentligen kännas att säga "hejdå" åt någon som man definitivt inte skulle vilja göra det åt?
Åtminstone för mig känns det som man jag kvävs långsamt, som om jag inte kan andas ordentligt och ta djupa andetag och som om en stor knytnäve klämmer om mina inälvor och pressar naglarna i dem.
Min första semestervecka har redan passerat och det känns som om jag slutade på sommarjobbet på hvc igår. Under denna vecka, altså semestervecka nr 2, borde jag hinna träffa kompisar som skall ut och resa, packa mitt eget flyttlass, samt förbereda mig och min bostad för att småningom börja på min nya arbetsplats och karriär i vuxenlivet. Ikväll skall jag ändå börja veckan med att tillsammans med E åka för att se självaste Lady Gaga! Det känns definitivt som en räddning och tröst, då en envis jäkel som kallas Saknad försöker ta livet av mig inifrån. Suck.
Onko mitään rajaa sille, kuinka pahalta voi tuntua kun ikävöi jotakin oikein paljon? Ei nähtävästi - ainakaan minun tapauksessani.
Omalla kohdallani ikävä tuntuu kuin suuri nyrkki joka puristelisi sisuskalujani kynsillään, samalla kun en pysty hengittämään kunnolla tai vetämään syvää henkeä.
Ensimmäinen lomaviikkoni on jo ohi ja toinen alkanut, vaikka minusta tuntuu kuin olisin lopettanut työt terveyskeskuksessa vasta eilen!
Tällä viikolla pitäisi ehtiä tavata reissuun karkaavia kavereita, pakata muuttokuormaa, sekä valmistautua uutta työpaikkaa, sekä aikuiselämän aloitusta varten. Tänään on kuitenkin tiedossa itse Lady Gagan konsertti yhdessä E:n kanssa ja se jos jokin tuntuu lohdutukselta kun ikävä raastaa sisuksiani kuin raastinrauta. Pöh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3