Just let it roll and roll and roll and suddenly all your problems will be erased (for a while)

Igår kväll hände det igen något som jag inte på länge, länge råkat ut för: jag hade otroligt svårt att somna. Som inlägget igår kväll avslöjade, hade jag typ 1,5 biljoner tankar, idéer och grubblerier snurrandes i mitt huvud som ett enda virr-varr, vilket definitivt var orsaken till att jag yrade runt i sängen, svängde på mig från ena till andra sidan, steg upp emellan och lade mig ned igen - allt utan att lyckas somna.

Slutresultatet var ju förstås att jag var skit-trött imorse och allt annat än pigg på att sitta vid info-disken på jobbet, eftersom det - ifall det kommer mycket patienter, ärenden och samtal - är en otroligt hektiskt plats att arbeta på. Låt mig demonstrera: samtidigt som du hör hur kollegerna talar i telefon med andra patienter har du själv en växande kö av patienter som vill boka tider till bl.a. läkarmottagning och laboratorium, klaga över icke-förnyade recept eller klaga över hur illa de haft de senaste 2 veckorna och sedan bli rosen-rasande på dig när du anser att de inte är akuta fall och berättigade till vård samma dag, samt en ständigt växande och med jämna mellanrum plingande telefonlista på datorn. Puh, jag blir riktigt andfådd av att bara skriva ut allt det där.. Nåjo, anyway. Kanske denna beskrivning får er att förstå hur mycket koncentration och nerver det krävs för att jobba på en sådan plats en hel dag och att det inte är en allt för bra combo med en dåligt sovd natt i bakgrunden? Det var det jag tänkte.

my colourful lunch

På kvällen drog jag träningsleggingsen på mig, nappade min Felt-cykel ur uthuset och stack iväg ut i solnedgången. Jag avverkade en rutt på dryga 20 km och njöt av att bara känna hur sorgerna, bekymren och stressen rann ifrån mig. Trots att cyklandet inte skapar exakt samma fiilis som joggandet, var jag riktigt nöjd med dagens insats: massor med frisk luft, variation i träningen och en ny förtjusning: en bättre dimissionsgåva kunde jag knappt ha fått!

Eilen illalla tapahtui jotakin, mitä en (onneksi) pitkään aikaan ole joutunut kokemaan: nukahtamisen vaikeutta ja unettomuutta. Pyörin, väänsin, käänsin, nousin ylös ja laskeuduin takaisin vällyjen väliin - nukahtamatta! Mitä useammin alakerran kello löi, sitä enemmän stressitasoni nousi: pakko, pakko nukahtaa jotta jaksan huomenna töissä. Syynä hyörimiseeni oli, kuten eilis-illan postaus paljasti, ongelmien, asioiden ja kysymysten mössö pääni sisällä.

Yöuneni jäivät siis hävettävän lyhyiksi ja se jos mikä yhdistettynä työpäivään terveysaseman info-pisteellä onkin huono combo. Antakaapa kun valotan asiaa: kuvittele, että samaan aikaan kun kuuntelet, miten kollegasi haastattelevat potilaita puhelimessa aivan vieressäsi, lasiluukkusi takana jono ihmisiä, jotka haluavat varata aikoja m.m. vastaanotolle ja laboratorioon, valittaa ei-uusituista resepteistä, sekä 2 viikon takaisista vaivoistaan ja lopulta siitä, kuinka imbesilli oletkaan kun arvioit, ettei niin vanha vaiva tee heistä päivystyspotilaita, unohtamatta edessäsi plingailevaa tietokonetta, joka kertoo, että jono puheluita sen kun kasvaa ja kasvaa.. Huh, ihan ottaa voimille jo pelkkä ajatuskin! Mutta ehkäpä tämän myötä ymmärrätte hieman paremmin, miksi lyhyet yöunet ja sen myötä huonot hermot, sekä info-piste-päivä ovat maailman huonoin yhdistelmä? Aivan.

Illalla suuntasinkin kera Felt-fillarini auringonlaskuun. Reilu 20 km mittaisen pyörälenkin aikana sain monen monta solmua auottua, samaan aikaan kun tunsin, miten kysymykset edes hetkeksi kaikkosivat päästäni ja nautin raikkaasta ilmasta.

Vaikkei pyöräily tuokaan sitä samaa euforista oloa kuin juoksu, olin sangen tyytyväinen päivän lenkkiin: hyvä mieli, vaihtelua treeniin, sekä uus-ihastuminen: parempaa valmistujaislahjaa en olisi voinut saada, kuin tämä rakas fillarini!