How it´s dehydrating what we´ve built up - together

Jag har dåligt samvete. För mig själv? Nej, absolut inte. Jag har dåligt samvete eftersom jag knappt bloggar mer. I stället för att skriva om mitt eget liv, hur jag har det, vad jag gjort, vad jag tänkt och allt där emellan (som jag brukar underhålla er med) nöjer jag mig med att så gott som dagligen läsa andras bloggar - och är avundsjuk: hur hinner och orkar alla andra fota, redigera och skriva så mycket, då jag enbart sitter på rumpan med laptopen i famnen, skrattar åt roliga inlägg och beundrar fina foton? Suck.

Nyåret kom och gick och för 4 dagar sedan började jag ÅTER på en ny avdelning på sjukhuset: en kirurgisk bäddavdelning för traumatologiska patienter, samt olika planerade ingrepp som knä- och höftledsproteser. Åter står jag i ruta 1. och känner mig som en liten studerande då jag varken vet eller kan någonting om avdelningens rutiner eller uppgifter, men försöker hjälpa till där jag kan. Tillsvidare har avdelningen verkat bra och arbetskompisarna likaså, men jag kan inte komma undan den lilla rösten som viskar inom mitt huvud: igår när jag kollade igenom sjukhusets hemsida hamnade jag in på "lediga arbetsplatser" och CHING! Visst fanns där en post, vilken jag ansökte tidigare i höst nu lediganslagen? Yep. Nu står jag åter inför val eller kval: skall jag åter ansöka, "riskera" att få platsen och ÄN EN GÅNG hamna tillbaks till ruta 1. och tvingas börja om från början?

I övrigt rullar livet på som hittills. Joggandet har jag litet minskat med, eftersom det är så tusans halt ute. Däremot njuter jag som ett litet (eller ett litet större..) barn av godis då jag åker till gymmet, känner doften och hör ljudet från det och låter musklerna sköta sitt. SKÖNT! Andra höjdpunkter på dagen är morgonkaffet och jordgubbar ur frysen med honung på, titta på film och för en stund lägga sig på soffan, lägga armen runt gubben min och dra djupt efter andan. Jag lever - här och nu.

An old pic (02/2012), but describes how good workout makes me feel

Huono omatunto - tännekö päätit tulla? Tällä kertaa se ei tosin koske morkkista itseäni, vaan bloggaamista kohtaan: laiminlyön blogiani tällä hetkellä lähes 100% vaikka nautin ja todella pidän blogistani suuresti! Pyrin selaamaan suosikkiblogini läpi lähes joka päivä, mutta huomaan samalla huonon omatunnon soimaaman minua samalla: miten ihmeessä muut ehtivät postaamaan hauskoja juttuja, kuvaamaan mahtavia kuvia ja vielä siirtämään ne koneellekin? Oma arkeni kun ei millään tunnu antavan aikaa siihen.
Uusi vuosi oli ja meni ja 4 päivää sitten palasin takaisin lähtöruutuun ja aloitin uudella osastolla, jossa potilaina on lähinnä traumatologisia leikkauspotilaita, sekä erilaisia suunniteltuja leikkauspotilaita joille on laitettu proteeseja esim. polviin. Tähän asti olen viihtynyt niin työn kuin työkavereiden puolesta hyvin, mutten voi kieltää, etteikö pieni kutkuttaa kuiskaus ja ajatus pyörisi päässäni kaiken aikaa: eilen selaisllessani intranettiä päädyin tsekkaamaan avoimia työpaikkoja - ja kas kummaa: eiköhän sieltä löydy virka, jota jo aiemmin syksyllä hain? Kyllä. Nyt olen hankalan valinnan edessä: hakisinko paikkaa ja "riskeeraisin", että saisin sen ja palaisin JÄLLEEN KERRAN lähtöruutuun, jossa kaikki aloittelijat ovat: et tiedä osaston toiminnasta tai rutiineista mitään, olet lähinnä tiellä ja kaikki luulevat sinua opiskelijaksi. Vaikea valinta..
Mutta hei, muuten arki pyörii eteenpäin tavalliseen tapaansa: juoksuharrastus on hieman ollut jäissä pääkallokelin takia, mutta saliharjoittelusta olenkin nauttinut senkin edestä: se tuoksu, kaikki äänet ja se fiilis jota salilla on - olen kaivannut sitä niin! Muuten arjen pikku-pelastajia ovat aamukahvi ja pakastemansikat hunajan kera, sekä leffojen katselu ja sujahdus sohvalle, käsi tiukasti T:n mahan ympärille ja syvä huokaus: elän tässä ja nyt.