måndag 17 september 2012

Old enough?

När räknas man egentligen vara vuxen? Finns det några speciella kriterier som man skall uppfylla eller är det individuellt? Är det då möjligt att en del människor aldrig blir vuxna?


Under helgen - eller tja, snarare fr.o.m igår kväll - har jag funderat över NÄR människan egentligen anses vara vuxen. Jag bloggade redan tidigare under hösten om ämnet och avslöjade hur jag trodde som typ 12-åring att jag skulle vara mogen, smart, utbildad, rik (hah!), ha barn, hus och hela faderullan senast vid 25- års åldern. I samma inlägg konstaterade jag också att mina tankar om mig själv och min tidtabell för livet inte varit riktigt realistisk.

Men back to business: när blir man egentligen vuxen? Är det då man köper sin första bostad? Eller då man skaffar barn? Kanske blir man vuxen då man flyttar hemifrån för första gången?




Tillsvidare har jag inte gjort något mer radikalt i mitt liv än flyttat hemifrån (för 4 år sedan), men åtminstone i mitt fall blev jag (enligt mig själv) inte det minsta vuxnare efter det. Visst tvingas man ta ansvar för sina handlingar och konsekvenser för det man gör/låter bli att göra (t.ex. betala räkningar eller icke) då man flyttar hemifrån, men om man gör som jag och fortsätter hålla kontakt med sina föräldrar samt träffa dem regelbundet är förändringen inte så stor. Jag misstänker att man möjligtvis mognar mer om man flyttar längre bort från sitt barndomshem, t.ex. till en ort hundratals kilometer, än om man fortsätter bo nära föräldrarna. "Banden" som knyter en till barndomshemmet är betydligt starkare då man bor nära än om man inte gör det, eftersom tröskeln att åka hem eller be föräldrarna om hjälp är betydligt lägre då - tror jag.

Altså blir min frågeställning: blir alla faktiskt vuxna? Tänk om man aldrig uppfyller de kriterier som ställs för vuxenskap: bostad/hus, familj, huslån, rödvin på fredagskväll, sofistikerat beteende.. Vad är man då?


Koska ihmisestä tulee aikuinen? Onko jotain tiettyjä kriteereitä joita tulee täyttää ennenkuin sitä saa kutsua itseänsä aikuiseksi? Onko siis mahdollista, ettei kaikista kasvakaan aikuisia?
Olen viikonlopun aikana - tai no tarkemmin ajateltuna eilisestä lähtien-  miettinyt sitä, koska sitä muuttuu aikuiseksi. Postailin samaisesta aiheesta aikaisemmin syksyllä ja totesin, että visioni onnellisesta, kypsästä ja aikuismaisesta älykkäästä perheellisestä 25-vuotiaasta minusta oli täyttä puppua: mitä 12-vuotias tietää muutenkaan maailman menosta? Minun tapauksessani ei näköjään paljoa.. Mutta onko olemassa jotain tiettyjä kriteereitä tai saavutuksia, joita ihmisen tulisi täyttää ja tehdä jotta hän voi kutsua itseään aikuiseksi? Onko aikuiseksi kasvaminen sitä, kun muuttaa kotoa? Tai kun ostaa ensimmäisen asuntonsa? Tai kun saa ensimmäisen lapsena?
Uskoisin, että tietyt asiat johdattavat aiukuistumiseen, mutta esim. omalla kohdallani tuo muutto kotoa (n 4 vuotta sitten) ei todellakaan ollut mikään harppaus kohti älykästä aikuiselämää. Itsehän muutin siis n 40 minuutin ajomatkan päähän lapsuudenkodistani, mikä ei siis ole välimatka eikä mikään. Kynnys soittaa kotiin tai lähteä siellä käymään on huomattavasti matalampi näin, kun jos asuisin monen sadan kilometrin päässä ja uskon vakavasti, että harppaukseni kohti aikuisuuttaa olisi ollut huomattavasti isompi jos olisin muuttanut kauemmaksi.
Kysymykseni kuuluukin: kasvaako kaikista oikeasti koskaan aikuisia? Mitä jos ei täytäkään niitä "kriteereitä" (esim. lasillinen punkkua perjantai-iltaisin, asuntolaina, perhe, sivistynyt käytös..) joita aikuisuus asettaa - vai onko niitä edes? Ja jos kuuluisi tuohon ryhmään, mikä sitä silloin on?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3