When someone loves you, the way they say your name is different. You know that your name is safe in their mouth.”

Varför skall livet ibland kännas så jobbigt, trots att det egentligen inte är det? Oftast brukar måndagen kännas för mig som den jobbigaste dagen på veckan, eftersom man vet att man har hela veckan framför sig och (högst antagligen) en skön, avkopplande helg bakom sig.

Men, till dagens ämne: att vara trött. Förra natten sov jag sämre än på långa, långa tider och kände mig irriterad direkt då jag hörde att väckarklockan började ringa och tvingade mig själv ur sängen. Medan jag gick längs Fredan till jobbet kände jag hur illamåendet svepte över mig och övervägde en kort stund ifall jag borde svänga om och gå hem tillbaks och gräva ned mig bland täckena. Största problemet med att sova dåligt är dock inte illamåendet (som försvann fort), utan snarare irritationen som drabbar mig.

Under hela dagen har jag haft svårigheter att tänka positivt om någonting, utan har snarare letat efter det negativa och dåliga i allting. Negativa känslor, svartsjuka, misstankar, brännande tårar - allt helt i onödan, men jag kan inte rå för det att jag känner så! Det mest pinsamma och ledsamma med mina känsloutbrott är förstås det att de främst drabbar mina närmaste och käraste. Varför måste det vara så att man slänger de mest spydiga kommentarerna och tänker de mest smutsiga tankar om just dem som man definitivt inte skulle vilja göra det åt? Suck. Life´s hard.

Jag tror jag skall satsa på att gå och lägga mig i god tid ikväll och hoppas på att somna direkt, så att jag hinner vila ut mig riktigt ordentligt och ladda upp för första träffen med systerdotter nr. 2 - född igår.

Miksi elämän pitää välillä tuntua niin hankalalta, vaikkei se sitä edes ole? Useimmiten moinen synkkä olo valtaa minut maanantaisin, mutta tällä viikolla teinkin poikkeuksen ja heräsinkin tänään, tiistaiaamuna, syvästä kuopasta.
Viime yönä en yksinkertaisesti saanut unen päästä kiinni ja se kostautui tänään heti herättyäni kellon ärsyttävään pirinään negatiivisella ajattelutavalla ja pohjalla-ollaan-fiiliksellä. Kävellessäni töihin Fredaa pitkin tunsin jopa, miten suoranainen paha olo nousi kurkkuuni ja emmin jopa hetken, josko kääntyisin takaisin kotiin. Pahoinvointi onneksi lakkasi nopeasti, mutta jäljelle jäi varsinainen ukkospilvi pääni ylle ja tiedättekö mitä sen kylkiäisenä tulee? Negatiiviset ajatukset, kiukku, raivo, itku, epätoivo ja -luuloisuus, mustasukkaisuus - lista on pitkä ja synkkä. Pahintahan tässä on vielä se, että moisten tunteenpurkauksien uhreiksi joutuvat ketkäs muut kun ne kaikkein rakkaimmat ja läheisimmät ihmiset. Miksi sen pitää mennä niin, että ne, joista kaikkein vähiten haluaisi ajatella negatiivisesti tai joille vähiten haluaisi pahaa, ovat juuri niitä ensisijaisia uhreja?
Aion yrittää päästä tänään illalla ajoissa nukkumaan, jotta saisin levättyä kunnolla ja nukuttua oikein pitkät yöunet. Huomenna olisi nimittäin kivaa ohjelmaa mahdollisesti tiedossa - nimittäin ensitapaaminen siskontyttö nr. 2 (joka syntyi eilen!) kanssa!