... men fy så trist vardagar och rutiner kan vara!
Igår kväll kom jag sent hem efter att ha varit och hälsat på min färskate systerdotter V och ja jag erkänner: hon var bara för härlig! Trots att hon grät och var litet pirrig märkte jag hur jag för första gången i mitt liv (eller åtminstone så vitt jag minns) kände ett litet hugg i bröstet: tänk om man hade en sådan. Nu vill jag ändå poängtera DIREKT (främst för att bespara stackars T:s bekymmerknölar ;)) att skaffa barn absolut inte är aktuellt för mig i min livssituation: ekonomin och bostaden är exempel på saker som jag vill ha under kontroll och fixade innan jag ens kan tänka mig att börja bilda familj. Visst känner jag till fall, där familjer/par har klarat sig hur bra som helst, trots att de varken haft ekonomi, bostad eller livssituationen fullständigt under kontroll. Själv är jag såpass pedant och osäker att jag helst avstår från detta.
Men back to business: vardagar och rutiner - hur tråkiga kan de egentligen bli? Eller nja, låt mig specificera: hur långtråkiga kan egentligen vardagliga sysslor som t.ex. att tvätta byk, diska eller dammsuga egentligen vara? Jag som i vanliga fall verkligen njuter av hushållssysslor (bara jag får göra dem frivilligt) har på senaste tiden märkt hur jag skyr dessa och skjuter upp dem så långt som möjligt. I och med detta avslöjar jag ju förstås nu att min bostad definitivt inte är i så prima skicka som den brukar och att den nog redan skulle vara i behov av en grundlig rengöring.. Suck. Någon som vill ställa upp frivilligt?
En av de sämsta sidorna med att bo ensam är definitivt det att man tvingas sköta ALLA hushållssysslor ensam - oberoende om man har tid för dem eller inte. Igår kväll då jag kom hem efter besöket hos lilla söta systerdotter V skulle jag ärligt talat ha gjort vad som helst om jag kunde ha ringt någon och bett den fixa mat åt mig. I stället tvingades jag kånka på min jäkligt tunga ryggsäck och kass, gå via två matbutiker då det jag ville ha inte fanns i den första samt bära hem alla mina uppköp och packningar i ösregn. Behöver jag ens berätta hur hög V-faktorn i mitt stilla sinne var i den stunden? Näe, det var det jag tänkte.
Snälla någon där ute - säg att ni också känner såhär ibland? Hur botar man motvilligheten att utföra hushållssysslor? Ju längre jag skjuter upp att göra dem, desto större blir ju arbetet sedan.. Puh.
 |
| pics from google |
En iki-maailmassa olisi uskonut, että seuraava lause putkahtaisi suustani pihalle: kuinka tylsiä rutiinit ja arki voivatkaan olla?
Läksin eilen heti työpäivän jälkeen tuoreimman pienen siskontyttöni luo ja tunsin ensimmäistä kertaa elämässäni (ainakin näin muistelisin) pienen sykähdyksen rinnassani: olisipa minullakin tuollainen nyytti. Haluan tosin (jo T:n mielenrauhan vuoksi ;)) todeta heti, ettei lapsi tällä hetkellä kuulu suunnitelmiini, koska elämäntilanteeni ei sitä tällä hetkellä mielestäni salli. Toki tiedän pareja/perheitä jotka ovat selvinneet sangen hyvin, vaikka lapsi olisikin ilmestynyt hieman yllättäen. Itse kuulun tältä osin kuitenkin niihin rutiinirakastajiin, jotka haluavat ensin hoitaa taloutensa ja asuntoasiansa kuntoon, ennen lasten hankkimista.
Minä joka normaalisti suorastaan rakastan arkea ja sen tuomia turvallisia rutiineja tunsin eilen kotiutuessani siskontyttöni V:n luota, kuinka nesteet päässäni oikein kiehuivat kantaessani sekä kahdesta eri ruokakaupasta ruokaostoksia, sekä toista kassillista ja repullista tavaraa kaatosateessa myöhään illan pimeydessä kotiin. Huh. Sinä hetkenä tajusin, että olisin antanut ihan mitä vain jos olisin voinut soittaa jollekin ja pyytää tätä tekemään minulle ruokaa - EDES ruokaa - ja mahdollisesti siivoamaan tai pesemään pyykkiä. Tuo onkin yksinasumisen yksi huonoimmista puolista: sinkku-taloudessa kun joutuu tekemään KAIKKI kotityöt itse. Normaalisti rakastan kotitöiden kanssa puuhailua (kunhan saan tehdä ne omasta tahdostani), mutta tällä hetkellä huomaan vain pitkittäväni näiden tekoa ja se onkin ajamassa minua pahaan kierteeseen: mitä pidempään pitkitän pyykinpesua, tiskausta ja imurointia, sen pahempaan kuntoon asuntoni menee ja sitä suuremmaksi työtaakka sitten käy.
Kertokaa nyt pliis joku, että sielläkin on vastaavanlaisia tunteita joskus?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3