lördag 29 september 2012

As time goes by we all get older and older.. Normal but lame?

Jag misstänker att jag kommit till någon form av ålderskris. Om mindre än en månad fyller jag 23 år, men efter gårdagens händelser kände jag mig som närmare 30..

Igår satt jag det en fjortis som pratade högljutt i telefon (antagligen med sin mamma?) mitt emot mig i metron och nyfiken som jag är kunde jag ju inte låta bli att (tjuv)lyssna på diskussionen. Jag misstänker dock att hela resten av passagerarna i metrovagnen också "tjuvlyssnade" på diskussionen - vadå tjejen talade så högt att man inte kunde undvika att höra henne! Anyway. Diskussionen gick ut på "jag vill inte, ni kan inte tvinga mig", samt en detaljerad förklaring över hur flickan varit med sin mommo till Stockmann och mommon hade insisterat att få köpa en vinterjacka åt tjejen. Det låter ju som en dagdröm för en fjortis: en rik mommo som kräver att få köpa en dyr jacka åt sitt barnbarn - problemet var visst bara det att flickan inte behövde en jacka och tyckte mommon varit pinsam. Suck.

Medan jag satt där och (tjuv)lyssnade kände jag hur jag drog på smilbanden emellanåt då flickan för 100. gången utbrast "ni kan inte tvinga mig att komma dit - hon tvingar mig att äta och jag är inte hungrig hela tiden!" och kände igen mig själv i flickan. Som tur har jag mognat och vuxit ifrån detdär beteendet - DET är ju för pinsamt, men hör visst till åldern.


På kvällen hoppade och skuttade jag högt av iver och pep små glädjetjut då pappa föreslog att vi skulle sticka ett varv ut till svampskogen: jihuu! Ut i friska luften och tystnaden i skogen - precis det jag saknat hela veckan i stan! Medan jag satt på huk där bland mossen och plockade trattkantareller konstaterade jag dock att jag säkert håller på att bli gammal: att sticka ut till svampskogen med pappa en fredagkväll var det bästa jag kunnat tänka mig! Senare på kvällen unnade jag mig ett par glas rödvin, åt torkad ananas och diskuterade länge med föräldrarna och väl i skenet av levande ljus.




Är det normalt att föredra svampskogen och rödvin framom en krogrunda eller festande en fredagskväll - då man är närmare 20 än 30 år gammal? Jag oroar mig en aning för att jag håller på att åldras i förtid.. Kanske jag borde överväga att börja använda rynkkrämer också?


Eilisen perjantain tapahtumat taisivat vahvistaa epäilykseni siitä, että olen pikkuhiljaa ajautumassa jonkin sortin ikäkriisiin..
Matkalla kotiin eilen työpäivän jälkeen "salakuuntelin" vastakkain metrossa istuvan teinitytön puhelinkeskustelua ja hymähtelin vähän väliä. Ensinnäkin kuuntelua ei voi kutsua salakuunteluksi, koska likka kailotti sangen kovaan ääneen luuriinsa, jonka toisessa päässä taisi olla äiti joka yritti ylipuhua ja ymmärtää tytärtään ja tämän ongelmia. Ongelma vaikuttikin olevan aikamoinen: tyttö oli käynyt mummonsa kanssa Stockmanilla ja mummo oli ilmoittanut haluavansa kustantaa tytölle uuden talvitakin. "Siis se halus ostaa mulle jonku miljoona-takin, mut ku en mä tarvii uutta takkii nii vähä noloo", "ette te voi pakottaa mua tuleen sinne, se pakottaa mut syömään eikä mulla oo koko aikaa nälkä", "mä en koskaan enää mee sen kanssa shoppaileen" tyttö kiljui kovaan ääneen metrossa, vilkuili välillä ympärilleen ja veti dramaattisesti syvään henkeä lauseidensa välillä. Tyttörukka, ajattelin ja hymähtelin vähän väliä, samalla kun tunnistin itseni ja oman (hävettävän kamalan) teinikauteni tytön käytöksestä. Onneksi nuo päivät ja kaudet (ja ongelmien koot) ovat ohitse - elämä olisi kyllä muuten todella hankalaa!
Illalla pompin ilosta ja päästelin jopa pieniä riemunkiljahduksia kun iskä ehdotti, että lähtisimme sienimetsään. Siellä mättäällä istuskellessani suppiksien ympäröimänä totesin tosin, että taidan tulla pikkuhiljaa vanhaksi: naureskelen teineille metrossa ja lähden vapaaehtoisesti ja innoissani sienimetsään - perjantai-iltana! Ja ikää oli? Aivan: 22, pian 23 vuotta. Illan päätteeksi istuskelin vielä nautiskellen lähes täydellistä punaviiniä keskustellen pitkään vanhempieni kera kynttilän valossa.
Onko oikeasti normaalia vaiko hälyyttävää, että vietän perjantai-iltani mieluummin metsän hiljaisuudessa ja myöhemmin kotona punkkulasi kädessä rauhallisesti keskustellen, kuin baarissa riekkuen? Alan pikkuhiljaa olemaan huolissani käytöksestäni - olenhan sentään lähempänä 20- kuin 30-vuotias! Pitäisiköhän alkaa pikkuhiljaa harkitsemaan ryppyvoiteiden käyttöä..?  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3