No plans, no stress, no nothing. But guilt.

För första gången på lååång tider hade jag absolut inga planer för veckoslutet just denna helg - frånsett ett 2-års kalas - och tro eller ej, men jag har njutit 110% av att göra ingenting.

På fredagen tog jag bussen ut till landet efter min förkortade arbetsdag. Då jag lämnade Helsingfors lyste solen från en nästan klarblå himmel och jag kände mig full av iver att komma ut till landet, tystnaden och lugnet. Trots att jag gillar Helsingfors har jag på senaste tiden märkt hur jag saknar lugn och ro, att kunna gå ut utan att behöva möta någon på vägen och kunna lyssna på fåglarna, vinden och tystnaden. Så i stället för att dra ut till krogen eller bänka mig ned framför TV:n drog jag på mig joggingskorna och drog ut på en knappt 6 km lång joggingtur (för första gången på över 1 vecka - damn you, höstflunsan!). På kvällen fixade jag, mamma och pappa fredagsmys, alltså tortillas (kolla bara in vilken som helst svensk damtidning så kallas tortillas, pizza, tacos eller pastasallad fredagsmys då man gör det på en fredag - annars är det bara tortillas, pizza, taco eller sallad..), drack underbart gott rödvin och pratade. Jag lade mig tidigt och kände mig som en pensionär.

Då jag kom hem från joggingturen möttes jag av systersonen A som gjorde bus - gissa  bara vem som fick vakta honom?
Kotiutuessani lenkiltä löysin pahojaan tekevän siskonpoikani A:n pihasta. Arvatkaas vaan kenen nakiksi osui hänen vahtimisensa?

Lördagen började jag med att roa mig i över en timme med bloggen. Efter förmiddagskaffet kände jag ändå på mig att jag behövde frisk luft och bestämde mig för att anlita cykeln, vilken fått stå parkerad i uthuset i över en månads tid nu. Stackarn. Saldo: drygt 22 km och kramp i vänstra vadmuskeln.

In action!

Eftermiddagen och kvällen spenderades sedan i Esbo på 2-årskalas hos systersonen F. Det är olagligt länge sedan jag ätit färsk, nybakt kanelbulle, och tusan - jag hade nästan glömt hur gott det smakar! Som tur har jag en mamma som är väldigt duktig på att baka; jag tror jag skall börja beställa hembakta bullar litet oftare då jag kommer på visit ;)

När gästerna gått stod F som fastlimmad framför Bu-klubben..
Vieraiden lähdettyä F seisoi kuin naulittu seuraten silmä tarkkana Buu-klubbeniä..

...medan moster passade på att lägga sig på soffan och mysa med närhetssjuka Ylva. Vem av oss som njöt mer av stunden kan jag inte avgöra.
... kun taas täti käytti tilanteen hyväkseen ja heittäytyi sohvalle läheisyydenkipeän Ylva-hauvan kanssa. Kumpi meistä nautti rapsutushetkestä enemmän on vaikeata arvioida.

Det är nästan pinsamt hur skyldig jag kände mig imorse då jag vaknade litet efter kl. 7 och var redo att stiga upp - på en SÖNDAGSMORGON  22-år gammal! Som jag redan tidigare konstaterade minns jag knappt när jag senast skulle ha haft ett lika lugnt och oplanerat veckoslut på agendan, men att jag haft ett så stort behov av detta inser jag först nu när helgen redan lider mot sitt slut. 

Är det okej att vara så här "tråkig" redan i denna ålder så att man hellre har spenderat ett helt veckoslut med sina föräldrar, god mat, barnkalas, datorn och böcker framom födelsedagsfirande på krogen? 

Huh, en edes muista koska minulla viimeksi olisi ollut kalenterissani viikonloppu, jonka kohdalle en ole tehnyt MITÄÄN merkintöjä - paitsi siskonpoika F:n 2-vuotissynttärit lauantaina klo 15. Viikonloppu vailla suunnitelmia - normaalia käytöstä 22-vuotiaalta?
Perjantaina suuntasin maalle heti lyhennetyn työpäiväni jälkeen ja intoa puhkuen istuin bussissa ja haaveilin jo hiljaisuudesta, levosta ja rauhasta, jota viime aikoina olen kovasti kaivannut. Vaikka viihdynkin Helsingissä, huomaan (todennäköisesti syntyperästäni johtuen) miten kroppani (ja pääni!) oikein kaipaavat ja tarvitsevat syvää hiljaisuutta, sitä että voi lähteä ulos lenkille tapaamatta ketään koko matkan aikana, sekä luonnon ääniä (ja sen hiljaisuutta). Perjantai-iltani vietinkin ensimmäistä kertaa yli viikkoon (kiitos syysflunssan) raikkaassa syysilmassa hölkkäillen n 6 km, sekä myöhemmin illalla tortilloita syöden, ihanan täyteläistä punkkua juoden ja vanhempien kanssa keskustellen. Nukkumaankin menin heti klo 22 jälkeen ja mutisin mielessäni muistuttavani enemmän eläkeläistä kuin nuorta ennenkuin nukahdin.
Lauantaini aloitin rauhallisesti blogin seurassa, mutta tavanomaisen aamupäiväkahvin jälkeen puin päälleni ja suuntasin pyörälenkille. Pyörä-parkani on seissyt parkissa vajassa nyt reilun kuukauden ja mielestäni oli enemmän kuin oikeutettua, että sekin pääsisi nauttimaan raikkaasta syysilmasta. Saldoksi saimme reilut 22 km ja minä kramppaavan vasemman pohjelihaksen.
Iltapäivä ja ilta hurahtivat 2-vuotiskutsuilla ja siellä nautin (laittoman) pitkästä aikaa tuoretta kanelipullaa. Olinkin melkein unohtanut miten hyvää tuore kanelipuusti onkaan ja päätin siinä toista pullaani mussuttaessani, että taidan tilata äidiltä tuoretta pullaa hieman useammin tullessani maalle visiitille.
Tänään heräsin jo heti 7:n jälkeen pirteänä kuin peipponen ja tunsin pienen pistoksen huonoa omaatuntoa: onko oikeasti sallittua olla NÄIN tylsä jo 22-vuotiaana? Viikonloppuna en ole tehnyt mitään sen kummempaa, kuin viettänyt aikaa perheeni kanssa, syönyt ja juonut hyvin, bloggaillut ja ulkoillut - ja tietty lepäillyt - vaikka tarjolla olisi ollut m.m. baarikierros synttäreiden kunniaksi..