About growing up

Igår kväll tvingades jag se sanningen i vitögat: jag kommer inte att kunna vara ett barn för evigt, utan måste nångång växa upp, mogna och börja ta ansvar. Min hemliga dröm om att leva som Peter Pan och aldrig bli vuxen försvann som ett litet rökmoln, poff!

bilden från Google

En av mina närmaste och sötaste studiekompisar, L, blev legimiterad sjukskötare igår och vi var bjudna på dimissionskaffe på kvällen. Även om jag var kusk och således inte drack en droppe alkohol, började en massa skrämmande frågor och facts dyka upp i mitt huvud: om några månader har jag planerat bli utexaminerad från skolan jag också - och vad sen? Diverse avdelningsskötare har redan frågat om när jag skulle ha möjlighet att börja jobba och flera bekanta och släktingar skrapar sig i huvudet och undrar om jag skall börja jobba på rådgivning eller öppen vård.. Gaah! Jag har, ärligt talat, inte alls tänkt på att jag - for real - förväntas ta ett stort steg (åtminstone känns det enormt i min måttskala) i vuxenlivet och skaffa en arbetsplats på sommaren/i slutet av våren. Glatt har jag jo gjort reklam för att jag skall försöka bli utexaminerad i juni, men jag har totalt skippat tanken om vad som följer därpå: var skall jag vara? Vad skall jag göra? Vem skall jag vara?
Samtidigt som det känns SÅ lockande att äntligen slippa skolan och studierna och börja få förtjäna pengar och jobba, känns det så skrämmande att jag redan övervägt att förlänga min studietid bara för att inte behöva ta det där stora steget. Och ansvaret. Ja, mitt blivande yrke som hälsovårdare innebär ett otroligt ansvar: tolka, hitta felen (helst i tid, innan det är för sent), lyckas motarbeta sjukdom och lyckas med den preventiva delen, samt bemöta patienterna rätt och få deras tillit.

Det verkar som om en liten ålderkris (eller snarare yrkeskris?) har drabbat mig. Jag tror inte att det finns något entydigt svar på mina ah-så-stora problem (som antagligen låter pluti-små i någon annans öron, men hey! Kom ihåg att jag är naiv!), men förhoppningsvis kommer de åtminstone att kännas litet mindre stora när dimissionsdagen närmar sig. När den är vet jag inte ännu, men nångång kommer den ju också. Förr eller senare. Gaah.

Eilen illalla mulla välähti: toiveeni, jonka btw jaan Peter Panin kanssa, ettei ikinä tarvitsisi kasvaa aikuiseksi romuttui eilen ollessani rakkaan opiskelutyttökaverini L:n valmistujaisissa (L valmistui sairaanhoitajaksi). Olen iloisesti mainostellut kaikille sunnitelleeni valmistuvani keväällä/alkukesästä, mutta olen totaalisesti unohtanut sen mitä elämä sen jälkeen  tuo tullessaan: pitäisi hankkia oikea työpaikka ja kantaa vastuuta teoistaan. Varsinkin tuo vastuu-asia tuntuu välillä ylitsepääsemättömältä, varsinkin kun tuleva ammattini juuri perustuu vastuunkantamiseen: ennakoida ja löytää sairauksia, tajuta ennaltaehkäistä niitä ja kohdata potilas hänelle sopivalla tavalla ja saada hänen luottamuksensa. Yhtäkkiä onkin alkanut käydä mielessä josko pidentäisinkin opintojani hieman - ihan vaan sen takia ettei vielä tarvitsisi ottaa tuota jättimäistä askelta aikuisten maailmaan (minkäkö naiivi?).
Jonkun sortin ikäkriisiä (vai onko tää ammattikriisi?) tässä kai podetaan, mutta kaipa se on parempi että se koitti nyt eikä sitten kun minäkin joskus olen siellä rehtoria kättelemässä.. Joskushan se suuri askel on otettava, siitä ei pääse yli eikä ympäri. Olisinpa Peter Pan - silloin pääsisi helpommalla.