Feeling, yeah how?

Ush, så illa jag kände mig igår på kvällen: det kändes som om allting faller på mig, som om jag står i mitten och cirkeln kring mig sluts och jag blir inmurad. Obehagligt, verkligen!

bilden från weheartit

Varför jag kände mig sådär dålig har jag inte riktigt ännu heller fått klarhet i, men jag misstänker att det beror på flera orsaker, vilka känns oöverkomliga då de radar sig efter varann och tornar upp sig:
- mörkret (skulle det snöa ens lite skulle världen se betydligt ljusare ut! Så i väntan på snö..)
- praktiken (jag gillar rådgivningen, men att ha praktik i 6 veckor i rad och försöka lära sig så mycket som möjligt och vara så duktig som möjligt med ett så fullspäckat schema som vi har tar kål på mig)
- sömnbrist (fattar inte hur eller varför, men hur jag än försöker somna tidigt, sover jag för tillfället max. 6h per natt och det är på tok för litet - ser ut som en zombie på morgonen!)

Att ännu dessutom känna press (dendär som jag tidigare bloggat om, ni vet: dendär som "alla kvinnor känner på sig") på sig att prestera med hushållssysslor, sin kondition, utseende, relationer.. Gaah! Jag borde helt tydligt hitta ett sätt att lugna ner mig och inte tänka så mycket, tror jag.

Men tro inte att det håller på att barka i mitt liv helt och hållet, no-no! Jag grät en skvätt, åt, tog en lång varm dusch och kände mig redan mycket bättre.

Idag sade min handledare då klockan var 12:10 att det nog var bäst att jag gick hem. Nästa vecka skall jag delta en kväll i en familjeföreberedelsekurs och eftersom den varar i några timmar tyckte hon att jag lika bra kunde "ta igen timmarna" idag då hon själv också skulle gå tidigare. LYX! Med ett löjligt stort leende på läpparna traskade jag hem och kokade potatis-blomkåls-morots-purésoppa, gott och enkelt!

Nu skall jag så småningom dra mig till gymmet och träna armarna och ryggen en sväng och så tänker jag säga: hello weekend!

bilden från weheartit

Eilinen ilta meni jostain syystä ihan päin honkia: tuntui että kaikki kaatuu päälle enkä pääse alta pois. Varsinaista syytä tälle mulle niin harvinaiselle tunteelle en oikeastaan keksi, mutta epäilisin että monet tekijät yhdessä sen aiheuttivat. 

Osasyinä voisi olla tää järkyttävä pimeys (tulisi nyt edes VÄHÄN lunta niin olisi jo valoisampaa), (yli)pitkä työharjoittelu (viihdyn kyllä tosi hyvin neuvolassa, mutta työmäärä yhdistettynä paineeseen näyttää ja loistaa on kyllä välillä aika tappava) ja unenpuute (jostain kumman syystä onnistun nykyään nukkumaan maks. 6 tuntia yössä, mikä on ihan naurettavan riittämätön määrä ja näytänkin sitten sen mukaiselta aamulla herätessäni..)


No, ei hätiä mitiä: itkeä tihrutin hetken, söin ihanan lohi-nuudeli-wokin ja kävin pitkässä kuumassa suihkussa ja tadaa - johan paistoi aurinko munkin risukasaani!


Ja tämä päivä näyttikin jo paljon paremmalta: ohjaajani tokaisi että voisin lähteä jo aikaisemmin kotiin tänään, koska ensi viikolla olen lupautunut osallistumaan (tosin vain sivustakatsojana! heheh) perhevalmennukseen ja koska siinä menee pari tuntia niin sain jo nyt etuajassa "ottaa tunnit takaisin". Leveä hymy naamallani tallustelin siis kotiin ja keitin peruna-kukkakaali-porkkana-sosekeiton itselleni (jep, kuulostaapas hyvältä - mutta sitä se tosiaan on!) ja nautin.


Kohta suuntaan nokkani salille treenaamaan näitä löllystyneitä käsivarsiani ja selkää ja sitten aionkin toivottaa viikonlopun tervetulleeksi.

Kahvin voimalla viikonloppuun!